Dagens "genusdebatt" i DN Kultur: Var Tintin gay?

"Those romantic young boys..."

Jag lyssnade på det här för första igången i dag och måste bara tipsa om det, nu när jag redan kört in mer på Springsteen-spåret än någonsin tidigare här på bloggen. Vi kan se det lite som en förberedelse inför min episka best of the best-samling. I Need a Little More Piano. Det är givetvis en bootleg, ihopsatt av något fan. Grejen är att det är en riktigt bra sammanställning, oväntat mycket så.

Bruce Springsteen är nästan som bäst, iallafall i dag, när han gör akustiska turnéer solo, och då i synnerhet när han sitter vid pianot. Jag såg honom för första gången live då han framförde just en sådan konsert på Hovet i Stockholm 2005. Det speciella är hur han i detta intima konsertformat kan ta fram vilken låt som helst ur hans nästan löjligt digra katalog, hur högt eller lågt fans och rockkritiker än placerat dem, och göra dem till något nytt, vackert, värdigt. Jag kommer i synnerhet ihåg den kanske bästa låten från Hovet-konserten som var "Walk Like a Man". Den låten släpptes ursprungligen på hans skilsmässoskiva Tunnel of Love och var där lite ostig rent soundmässigt. Inget man någonsin la märke till. På Hovet blev den plötsligt en drabbande vacker, sorgsen och komplex ballad om relationen till hans far (eller hans mor?).

På I Need a Little More Piano finns några sådana guldkorn samtidigt som en brinnande intensiv "Tenth Avenue Freeze-Out" (att den ens fungerar utan något som helst band förvånar), en jättevacker tolkning av tråkiga The Risings "You're Missing" och sist men inte minst en av hans kanske topp tre bästa låtar: "Incident on 57th Street".

Ladda ner!

Ett slag för den missförstådde blipsterstekaren

Okej, så Nicholas kom före med det här. Men jag är glad att han gjorde det. Annars hade jag själv kanske inte skrivit om det. Eller jo, det hade jag nog, men inte med samma, vad ska man säga, övertygelse.

Så här har jag nämligen känt inför 808s & Heartbreak och den generellt sett rätt svala respons skivan fått: lite som när en ny skiva kommer, jag lyssnar, tycker den är rätt bull och låter den ligga, kanske rentav tar bort den från iPoden redan efter en vecka - men sen kommer en våg av hyllningar från alla möjliga håll och kanter och jag börjar tänka "Hm, var den så bra? Jag kanske borde lyssna mer och försöka hitta det jag missat?".

Fast tvärtom. Kanye Wests nya skiva har ju som bekant knappast bemötts med samma ganska oförklarliga hyllningskör som hans debutalbum The College Dropout. Med 808s har jag istället känt "Hm, var den så dålig?", fast med skillnaden att jag fortfarande vill lyssna mer och inte tvärtom, just för att hitta dess påstådda skavanker. Och grejen är: jag gillar det bara mer och mer! Skivans andra hälft, som jag i början tyckte var obalanserat undermålig de första sex låtarna, växer och snart älskar jag fan t o m hans evighetslånga, labila gråtsång i sista "gömda" livespåret "Pinocchio Story".

Men - och det här skäms jag lite för - jag har inte riktigt vågat gå ut och försvara skivan som t ex på Kinky Afro (där någon säkert skulle bussa typ Trae på mig and that would be the end of it). Därför var det skönt att se en allierad i Nicholas. Och i Fanny Lindgren, vars Digfi-recension var ganska på pricken.

Luca Brazi sa i en kommentarstråd på just Kinky Afro att "Kanyes smärta förefaller ju inte sitta djupare än ett klistermärke". Det är något många oftar klagar på när det kommer till Kanye West: han är så ytlig och opersonlig. Att hänvisa till hans blipsterstekarblogg ligger nära till hands. Jag säger så här: ytlig, ja! Opersonlig? Inte på långa vägar!

Jag anser Kanye vara en av de mest intressanta, roligaste och nyckfulla artisterna i världen. Och det beroer till stor del på grund av att han pö om pö är så jävla sinnessjuk. Så hänsynslös mot vilka konsekvenser hans agerande får. Så obönhörligt orädd för att blotta just hans personlighet, den han är. Han spenderar en miljon dollar på att klä ut sig till Evil Knievel och hångla med Pamela Anderson i videon till "Touch the Sky". Han rusar upp på MTV EMA:s scen och skriker "fuck this!" när han förlorar priset för nämnda video till Justice. Han rappar om att han ska få alla hatare att äta bajskorvar ("When I came up y'all gave me shit, now I'm finna make y'all eat them turds"). Han har satt flera olika glorior på sitt eget huvud sedan han först gjorde entré i media.

Det är lite som Filip och Fredrik sa om Björn Ranelid i gårdagens avsnitt av Boston Tea Party: "Ingen vågar vara som honom". Och det är kanske just därför både Kanye och Ranelid sticker i så mångas ögon. Egentligen hade Nas och Puff Daddys gamla krigsrustningsanthem "Hate Me Now" passat bättre för Kanye. "You can hate me now, but I won't stop now" går refrängen och jag tror att det är ungefär precis så Kanye känner inför de som inte förstår honom.

Samtidigt är nu Kanye i en för honom ny, sårbar position. Han är ensam och hjärtekrossad. Hans mamma dog, som en blixt från klar himmel, på grund av komplikationer under en plastikoperation. Sedan tog det slut med hans flickvän. 808s & Heartbreak känns verkligen som det logiska resultatet. Och även om Kanye maskerar alla låtar till att handla om brusten kärlek mellan ett par, märks saknaden efter hans mor. Det handlar oftast om en enstaka rad. "My face turned to stone when I heard the news". "Goodbye my friend - will I ever love again?". Och vidare går det. Till slut kommer Kanye fram till att hans liv, fyllt av "fame and flashing lights", är tomt. Tomt på någonting äkta.

Han fortsätter att blipsterstekarblogga - flera gånger varje dag - men nu är det tydligt att det finns någonting annat under ytan. Och jag tror inte att han har det helt lätt att få ut det. "Vad är ett riktigt liv?" frågar han sig i en intervju, syftande på hans ständiga turnéliv vars enda hållplatser består av fester och prisgalor. Han har inte tid med det där riktiga livet. Så hans smärta slipper ut i korta, koncentrerade doser. 808s & Heartbreaks texter är inga utstuderade Dylan-noveller. Det handlar om kärnfulla (jo!) rader som upprepas om och om igen. Som ett mantra går det i fantastiska "Love Lockdown": "keep your love locked down, your love locked down, so keep your love locked down, your love locked down..."

Och ljudbilden speglar verkligen texterna. Det är sparsmakat men ständigt med en personlig särprägel som bara kan tillhöra just Kanye West.

Man kan tycka vad man vill om Kanye West, men utan honom hade världen varit en aning fattigare på färg. Och det finns fan ingen som ens liknar honom.

PS.
Två viktiga punkter jag vill tillägga:
1. Kanye använder inte autotune för att han "inte kan sjunga" (det kan han faktiskt, till en viss grad). Som jag tidigare skrev i ett inlägg om "Love Lockdown": för första gången, vad jag vet, fyller verkligen autotuner-effekten ett annat syfte än att det låter lite eggande (not so much anymore då ungefär alla artister i världen kör på det nu för tiden), coolt och roligt. Kanye använder den istället för att verkligen stärka låtens mening och sinnesstämning. Autotunern skapar ett sorgset, labilt vibrato som går perfekt i hand med Kanyes återhållsamma sång.

2. Att man recenserar i synnerhet Kanye Wests (i egenskap av en väldigt personlig artist) verk med vem artisten är i åtanke är inte konstigt. Men 808s & Heartbreaks faktiska musikaliska kvalitet tror jag mycket nu förbises just på grund av att folk har problem med den arrogante narcissisten Kanye West. Om vi rent teoretiskt tänker oss att det istället var en up and coming R&B-artist som hade släppt 808s & Heartbreak som debutalbum hade han, sanna mina ord, nått en helt annan framgång bland kritiker än vad Kanye West gör nu.

Alright alright

Mest uppspelt är jag över frisyren. Och "Hammersmith Odeon-mössan"!

Oh just det, while we're on the subject: jag planerar en "best of the best"-samling av Bruce Springsteen. Det vill säga de bästa versionerna av hans typ 20 bästa låtar. Jag har redan valt ut ett par, och det ska bli kul att se vilka jag till slut kommer fram till. Det lär bli en hel del live, men någon studioversion eller två dyker nog också upp. Sen när jag är klar samlar jag allt i en stor härlig zipfil som läggs upp här vad det lider. Något att se fram emot, mark my words!

Quelle coïncidence!

Och månadens sammanträffande går till... *drumroll* det faktum att jag såg just såg Annie Hall för första gången, samma dag som Woody Allen fyller år!

Mmm, den enda Woody-film jag sett utöver Annie Hall är Match Point. Är inte det sjukt? För jag har liksom länge vetat att jag skulle älska hans filmer bara jag gav mig hän, och när jag väl nu såg Annie Hall gjorde jag just det. Den var så fin och okonstlad (trots all nästan komplexartat smarta dialog). Trodde någonstans att Woody Allen inte skulle vara mycket av en skådespelare (och förvisso består väl hans roll/roller till största del av honom själv) men han gör Alvy Singer till en riktigt bra och rolig karaktär. But he ain't got nothing on Diane Keaton. Fan vad grym hon var förut, kanske främst i Gudfadern (det tyckte jag förövrigt var roligt, när Alvy i början sa till henne "I'm standing here with the cast of The Godfather"). I dag gör hon typ en film om året (2007: Mama's Boy!). Hon hade varit perfekt för den typ av roll som Julianne Moore fick i I'm Not There, som någon slags comeback. Eller fan, hon borde ha en större roll. De senaste typ 20 åren, känns det som, har hon bara spelat "snazzy ladies" som går runt i byxdressar, med slingor i håret och "lever upp". Hon är värd mer än så.

Sen gillade jag filmen också för att den påminde mig om När Harry Mötte Sally. Jag vet att det borde fungera åt andra hållet och att den kanske ses som en lightversion av Annie Hall, men vet du vad? Jag älskade När Harry Mötte Sally när jag var liten och jag har bara älskat den mer och mer för varje gång jag ser den igen (senast bara för några månader sedan). Det är typ den finaste filmen jag vet, no lie. Meg Ryan lider förövrigt av ett liknande öde som Diane Keaton (även om hon aldrig varit lika bra).