Bästa fyllnadsmaterialet

Nu tänkte jag prata lite om Bruce Springsteens nya album, innan det är för sent.

Jag gillar det verkligen. På ett helt annat sätt än hur jag uppskattade Magic när den kom, trots att likheterna mellan det albumet och Working on a Dream är uppenbara. Men det är lite som med Springsteens andra duo av album som spelats in och släppts tätt inpå varandra, debutalbumet Greetings from Asbury Park, N.J. och The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle - det andra albumet är inte nödvändigtvis bättre, men mycket roligare.

Spår ett heter "Outlaw Pete". Det gladde mig redan när jag skulle importera skivan i iTunes för första gången och såg längden på låten: 08:00. Bruce har vågat fläka ut sina ofta väldigt expansiva fantasier över en tid de förtjänar igen! Det här måste vara hans längsta låt sedan... 1980? Och jag är, hur ska jag frasera det här... stormförtjust! Den är rolig, episk, vacker, häftig, allt på samma gång. Man får intrycket av att Bruce har velat skriva en egen folksång for the history books nu när hans Seeger-period är över och kört den igenom E Street Shuffle-maskinen. Varefter den kommit ut som en dramatisering av en Looney Tunes-kortfilm, tonsatt med melodin från Kiss gamla, rätt enerverande hit "I Was Made for Loving You".

Sedan fortsätter det med ett pärlband av låtar som egentligen inte sticker ut speciellt mycket (fast i rätt töntiga "Queen of the Supermarket" sjunger Bruce faktiskt "a smile that blows this whole fucking place apart"!) men som, ju mer man lyssnar på dem, bara är så gemytliga. Det är fyllnadsmaterial i dess allra trevligaste och bästa form. Okej, "My Lucky Day" är faktiskt en härligt energisk och flyktig upbeatsaga som gör sig rätt märkvärdig. Det är viktigt att uppmärksamma det sympatiska countryrivet i "Good Eye" också. Men albumets två sista låtar är en helt annan sak.

"The Last Carnival" är den andra hyllningen till en nyligen bortgången vän Bruce Springsteen gjort under de senaste åren, och precis som Magics "Terry's Song" är det en av de typ fem vackraste låtar han gjort under 2000-talet. Den här gången handlar det om Danny Federici, organist (utöver det dragspel och synth) i E Street Band ända sedan starten 1972, som dog för nästan ett år sedan nu. Och Bruce har valt att göra det till en melankolisk uppföljare till den udda "Wild Billy's Circus Story" från The Wild, the Innocent & The E Street Shuffle (ännu en likhet mellan albumen). Det vilar, ja verkligen vilar, en sådan stämning över hela låten. Det känns som att sakta stoppas om på dödsbädden, det är sorgligt men det är så det är och det är okej. Springsteens ordval lyfter den till något annat än bara en låt. "A million stars shining above us like every soul livin' and dead, has been gathered together by a God to sing a hymn over your bones".

Sedan "The Wrestler". Jag greps av den, hela låtens tematik, redan innan jag sett filmen. Och när jag väl gjort även det insåg jag hur väl den sammanfattar den karaktär som Randy "The Ram" Robinson är. Den halta hunden. Den enarmade boxaren som skuggboxas i vinden. Fågelskrämman fylld av damm och hö. Mot slutet kokas det ned till en enda rad som rymmer så mycket: "My only faith's in the broken bones and bruises I display." Det är den vackraste, mest sorgsna ballad som gjorts på flera år.

Är inte omslaget härligt också? Det är någonting med färgerna som... värmer.