I'm going to miss the wind

Hej, det var ett tag sen. Jag har börjat skriva privat dagbok, hyfsat regelbundet. Och jag märker att det är roligare att skriva där, texten blir mer frisläppt när den inte skrivs för någon annan än mig själv. Jag tänkte publicera ett utdrag av den här:

---
Way Out West var det sedan, under min vita period (7-21 augusti, jag vet att det ser löjligt kort ut men hallå jag är 22 och det är mitt i den finaste sensommaren!), mellan 13 och 15 augusti. Och vad jag ÄLSKAR den festivalen! Och staden. Göteborg! Jag, Olle och Robert (Hallin, för dig, gamla Petter som eventuellt inte minns) fick bo i Christian och Ingela Collianders underbara lägenhet på Raketgatan 7 uppe på Guldheden, högst över hela Göteborg typ. Och Way Out West 2009 var ännu bättre än 2007 (den oväntat toppenbra Kanye West-konserten!) och 2008 (Yeasayer! Neil Young!). Bon Iver (och under festivalen fick vi det klart för oss att det uttalas som ”bon hiver” –”god/bra vinter” på franska – och inte ”bånn ajvär”) inledde så starkt, så starkt på fredagen. Under ”The Wolves (Pts. 1 & 2)” ville han att publiken skulle sjunga ”what might have been lost”-sticket (kan man kalla det ett stick?) och höja rösterna mer och mer och det blev väldigt fräsigt och fint, må jag säga. 13 augusti var det alltså endast klubbspelningar, det var då mest besvikelsen över att den ”Hemliga artisten” som skulle spela på Kajskjul 8 inte var – som det ryktades – Håkan Hellström utan Timo fucking Räisinen. Och så Fontän som hade en fet spelning på klubben Parken – där Parken tydligen har spelat, tihihihi. I alla fall, fredagen igen: Robyn (crazysexycool)! Och herregud, Antony and the Johnsons med Göteborgs Filharmoniker. Det var så oerhört vackert och fan i mig överjordligt att jag fick tårar i ögonen under flera gånger på konserten (och det händer inte ofta att jag överhuvudtaget gråter, i synnerhet inte på grund av musik eller annan kultur). Jag bara fylldes upp av känslor. Han var så vacker, så skör på scenen, Antony, på bristningsgränsen till att gråta själv hela tiden. Händer som trevade runt omkring hans kropp, han skakade ibland till (en gång gav han sig till och med en liten slap i ansiktet!) och gestikulerade med hela sig samtidigt som han sjöng. Fuck it om det låter pretentiöst: det var så mycket känsla. Och känslorna bara vällde upp inom mig, vid vissa tillfällen då det liksom brände till i Antonys röst och uttryck. Från magen någonstans och upp och så stod jag där och torkade tårar helt plötsligt. Och jag har alltså inte lyssnat speciellt mycket på Antony innan. Kan inga texter – och jag är sån som vanligtvis kan typ alla texter – vilket betyder att jag inte lyssnat tillräckligt mycket. Men jag liksom inneslöts i en bubbla från första tonen han tog med den där rösten och det släppte verkligen inte förrän han gått av scenen. Och där upptäckte jag ett nytt sätt att se konserter, nästan. Att verkligen, verkligen lyssna. Det blir så lätt att distraktioner kommer i vägen, i synnerhet på festival. Nu kanske det har att göra med att jag var helt nykter, men jag hörde varje ord Antony sjöng och registrerade det liksom, minns fortfarande stora delar av texter från bara de där enskilda gångerna jag hörde låtarna på konserten. Och förstod och kände samtidigt texterna och deras innebörd (i en viss mån förstås) direkt samtidigt som Antony sjöng dem – live, helt enkelt. En av de absolut bästa spelningarna jag varit på. Han är fan världens bästa sångare, Antony Hegarty. Leve honom!

Och nu orkar jag fan inte skriva något mer om Way Out West. Även om det var mycket annat bra också. Grizzly Bear var väldigt bra men jag vet inte, det ”nådde inte fram” helt (eller så). Höjdaren: ”Two Weeks”. Arctic Monkeys var jättetråkiga förutom när de fartiga låtarna spelades. Peter Broderick, som är Roberts typ favoritartist just nu, var skitgrym. Imponerande med sin loopstation (en sån där mojäng där man kan spela in och upprepa olika ljudslingor – så han lade liksom körer och pianokomp live till en låt där han i huvudsak satt och spelade gitarr och sjöng). First Aid Kit var söta och absolut bra men de är fan för unga (jo, jag tror faktiskt det handlar om det) och för talangfulla för sin ålder för att verkligen lämna något rejält avtryck. De måste växa in i skorna. Final Fantasy var rätt fantastisk och använde också mycket loopstation – med nästan enbart fiolen som han har en mördande talang på. Wale spelade på en klubb samtidigt som jag och Robert satt och såg Final Fantasy (och tidigare både Broderick och First Aid Kit) i Annedalskyrkan, och det hade väl varit kul att se honom, men hade showen verkligen varit så märkvärdig? Nej, det svider inte så mycket att ha missat honom.

Sen finns det inte mycket mer att skriva i denna åh så korta sammanfattning (herregud vad jag inte redigerar i dagboken men det är samtidigt så skönt, så skönt). Efter Way Out West var det tillbaka till Malmö och Malmöfestivalen (där jag såg Anna Järvinen som jag missat på grund av fyllelördagen på Yran – och hon var splendid!) och nu ligger jag som sagt i Uppsala i en stor, tom lägenhet. Är lite förkyld och mycket trött. Hej då, dagboken! Det är kul att prata med dig igen.
---