Utdrag från dagboken: Äntligen på väg

tisdag 15 december
Uppsala, Sverige
Väder: Vitt med ett 15 cm snötäcke
Inlägget inleds: 05:30

Utanför fönstret föll nyss flingor av snö så fascinerande sakta. Som om det är något de gör vid vartenda fönster, bara i fall någon kanske tittar, för att visa upp sig. Jag hade lovat mig själv att inte skriva om det som en vacker dans, för det är klyschigt och gjort och trött men det är just vad det är. En vacker dans alltså. De svävade nedåt från toppen av fönstret, saktade ned en aning i sitt fall och rörde sig plötsligt åt höger, sen nedåt, sen diagonalt uppåt och vänster och sen höger igen. Det var härligt att se på, så nyckfullt och fint.

Jag hade hoppats på att skriva om snöflingorna i presens. Ämnade göra just så. Men som med mycket annat kom något emellan och plötsligt försenades agendan med några minuter och då föll inte snöflingorna så längre – densiteten i nederbörden var väl lägre antar jag, så det fanns inga flingor som pressade tillräckligt nära fönstret för mig att se dem. För nu är det mörkt. Klockan är 05:44 och det enda som lyser upp den allra närmsta snön är kökslampan. Det känns inte helt rätt att tända takljuset vid den här tiden, oavsett hur vaken en människa än är. Och jag är ändå oförväntat pigg om man bär i åtanke att jag somnade kanske klockan ett på natten och gick upp 04:39. Vet att det var just 04:39 eftersom jag kollade tiden på min iPod när jag gick upp för att kissa. Sen kunde jag for the life of me inte somna om igen, hur mycket jag än ville göra just det (visserligen kan jag aldrig vilja mig själv till sömns). Det går inte särskilt bra att sova på golvet, även om mattan är aningen tjockare än andra.

Jag sover på en matta eftersom jag sålt min säng och vi igår sålde vår soffa med. Efter fyra månader i Uppsala ska jag nu flytta härifrån. Joakim, Peter och jag flyttade in här tillsammans i augusti och nu ska Joakim till USA ett tag, Peter ska stanna kvar här i en egen lägenhet han nyss skrev på kontraktet för och jag vet inte helt säkert vad det är jag ska göra. Alternativ finns, men vilket jag väljer får vi se. The road not taken och allt det där, vet du. Poängen är att komma härifrån.

Det har varit en bra höst i Uppsala, men ensam. Sen gillar jag inte staden så värst. Den är rätt kall och tråkig, faktiskt. Inom mig har det varit helt tomt ibland. Men nu gillar jag inte tonen texten får – jag är inte speciellt melankolisk just nu utan rätt så jävla glad – så därför ska jag berätta lite om våra fester här i höst. Inte för att det har varit så många. Men speciellt under de senaste veckorna har vi haft så oerhört roligt. Vi har talat en god del om alkohol under hösten och hur mörkt och destruktivt det är och allt uppenbart man redan läst men givetvis måste uppleva först för att inse. Och vi kom till insikten att det sällan fyllde något syfte att dricka. Vi hittade det där viktiga ”varför” och sen började det bli det rätt tråkigt, på flera sätt, varje gång vi gjorde det. Så vi började prata om gymnasiet och vad man hade då som i dag saknas: pirret! Den här tankegången: det här, det är spännande! Jag har vänner runt omkring mig! De ler samma jävliga leende som jag! Vi borde göra något roligt tillsammans!

Och i viss mån har vi faktiskt hittat tillbaka till det (hurra hurra hurra). Vi sitter och dricker vin och efter en kvart eller mer börjar det druckna skådespelet – vi ler i mjugg mot varandra och plötsligt hoppar någon upp och ropar som Ola i hans låt ”Natalie”: ”whooh!!”. Han kilar lite snett mot datorn och sätter på någon låt, kanske just ”Natalie”, så står vi och skriker tillsammans till halsen är lite rå och magen värker av skratt. Det är så härligt och fint.

Och nu ska jag alltså hem igen. Anledningen till att jag gick upp så tidigt – och även om det blev tidigare än beräknat satte jag larmet på 06:00 – är att jag ska promenera till tågstationen med en massa packning vilket säkert tar lite mer än en halvtimme. Och innan dess ska jag äta frukost i minst en timme. Och så vidare. Tåget går 08:38. Det ska bli ett nöje att se Östersund igen. Träffa människor, äta födelsedagsmiddag med Gabriel med flera, spela TV-spel med Isak, prata med mamma och pappa och farmor och farfar och mormor, ha återförening med klassen, dansa dansa dansa på krogen och kanske om det faller sig så hångla med någon. Äta lussebullar ska jag också göra. Och dricka julmust!

PS.

Det som kom emellan min ambition att skriva om snöflingornas fall i presens och att faktiskt göra det förut, var ett SMS jag skrev till Joel. Han frågade, 01:21 i natt, följande:

”Hur ska en bra kyss vara? Mycket eller lite tunga? Intensivt eller långsamt?”

Jag tog uppgiften på allvar och svarade, 05:29:

”En bra kyss ska vara mjuk, lite trevande i början för att hitta sin form men ändå säker på sin sak. Inte överdrivet mycket tunga i början, men den får gärna slappna av och liksom följa med. Sedan, efter några byten om vems överläpp som är överst, kan kyssen gå in i fas två. Här kan man antingen välja en mer intensiv väg, där mer tunga blandas in, eller fortsätta på en långsammare stig, eller något där mitt emellan. I båda de två senare fallen (och i viss mån även det första) kan det vara trevligt att stanna upp lite mellan pussarna (jo, en kyss består ibland dels av mindre pussar) och låta läpparna andas lite. Stanna upp och njut!”

DS.

PS 2.

Den här SMS-delen bör inte uppfattas som någon slags casanova-braggadocio. Jag är bara väldigt livsglad nu, och vad är inte livsglädje om bra kyssar?

DS 2.