Naturen

Jag har under de senaste två veckorna läst Caroline Ringskog Ferrada-Nolis bok Naturen. Den kom ut i höstas och när jag var klar pussade jag ryggen för den var så bra.

Människor kan lätt förfasa över när böcker av detta slag (alltså "inte positiva", i klassisk mening) är självbiografiska. Hur kan hon vara så bitter, så cynisk? Hon måste vara helt död inombords, usch! Först förstår jag inte varför Naturen nödvändigtvis skulle vara självbiografisk - för att huvudpersonen är kvinna, runt samma ålder som författaren och har bott på samma ställen? (Nu vet jag förvisso inte om det här är kritik som lagts fram mot just den här boken. Men det har synts i liknande sammanhang förr.)

CRFN har snarare skapat ett annat... psyke här. Än sig själv. Tror jag. Sen tycker jag det är förlösande att läsa (och skriva) cynism. Renande, som Sigge Eklund sa en gång om Stig Larssons Autisterna. Nu har jag inte läst Autisterna men jag tror inte Stig Larsson någonsin blivit lika personligt kopplad till sin prosa som jag tror CRFN och andra kvinnor blir. Kvinnliga konstnärer har ett ansvar och det. Att tänka på hur de framstår och så. Medan män, som bekant, har sin frihet att vältra sig i. Nej, Erika är någon annan att gå in i, både för CRFN som författare och för mig som läsare. Naturen låter mig uppleva en mentalitet jag egentligen har långt till men som jag här kommer nära. Jag tycker det är fascinerande. Fascinerande och förlösande.

Och den är så rolig! Som Jan Stenmark fast bättre:

"- Vad tycker du om horor, sa han och smalnade med ögonen som om han frågat något fantastiskt."

Språket är jättebra. Jag ska inte säga levande (för vad fan är det?) men nyckfullt och samtidigt så genomtänkt. Smart. Alldeles otvunget också, med engelska och "slang" där det passar bättre - och är roligare - än proper svenska. Liknelserna (och de få metaforer som finns, tack för det) känns aldrig sökta utan är alltid omedelbara och samtidigt så... spännande! Man vet inte vad som ska komma härnäst. Grisklövar och hockeyhandskar till händer eller björkar som står och hänger som smala unga bögar i vita jeans.

Men vänta lite nu. Stycke två och tre här skrev jag när jag var halvvägs in i berättelsen. För sen blir boken något annat, uppenbart självbiografisk. (Sen använde jag mest biografiska tolkning-snacket som en förevändning att ta upp Stig Larsson-gate.) Uppenbart självbiografisk inte för att jag vet så mycket om CRFN:s bakgrund utan för att saker kommer in här som känns omöjliga att fabricera. Boken växer och blir stor och svallande av känsla. Så känns det inom mig åtminstone. Den begär plats i mitt bröst, det jag läser är viktigt och handlar om livet nu.

Tar man av bokens omslag blir den jättefin i en perfekt grönfärg. Pärmens yta känns dessutom behaglig mot fingrarna i sin lilla strävhet. Att läsa Naturen är, kort och gott, en bra upplevelse och jag applåderar Caroline Ringskog Ferrada-Noli.