Obehag

När jag kom ut från jobbet, strax efter halv fyra på natten, höll jag redan cykelnyckeln redo i höger hand. Jag gillar att ha det så i allt - planerat och klart och tidseffektivt. Skorna snörade jag på mig framför datorn under arbetets sista tio minuter, jackan var på när jag loggade ut från systemet. Sedan ut och redo. Jag rundade huset och fann bara snö och tegelvägg där jag tidigare ställt cykeln. Det isade till lite i magen. Sedan en suck.

Jag såg spår som gick från den tomma platsen - uppåt. Vem som än tagit cykeln hade skurit upp sin färdväg genom nyfallen snö. Ett tydligt spår. Jag följde och kände en stigande olust. Undrade vem som kan ha gjort det. Var är personen nu? Vad händer när spåret slutar? Arg och rädd på samma gång (jag, alltså).

Efter två korsningar slutade spåret. Cykeln låg halvt dold i en vit driva, översnöad sedan kanske två timmar. Förövaren hade inte bemödat sig längre än 50 meter. Jag lyfte upp cykeln, skakade av och låste upp. Och satte av hemåt.

Det här är väl en bagatell och ter sig säkert särdeles löjlig om man bär i åtanke att jag själv "lånat" olåsta cyklar i slutskedet av utekvällar. Men det var något obeskrivligt obehagligt i det där, att veta att nu har någon tagit något som är mitt. Och jag vet var personen har tagit vägen. Vad gör jag nu?