Krönika: Hjärnan tömdes och det susade kallt genom tinningarna

Legender dör stup i kvarten. Det tänker jag i en bil som skumpar på vägar av skiftande kvalitet och ålder, på väg mot Östersund. Åker förbi vägskyltar, riktiga i sån där skimrande plåt, som pekar mot byns pizzeria som vore det en egen liten geografisk angelägenhet. Jag återvänder uppåt från Stockholm för att packa flyttlådor som ska neråt och för familjen man kramas och pratar med, uppdaterar och uppdateras av. Och jag tänker på Gary Moore, Teena Marie, Nate Dogg, Elizabeth Taylor och Per Oscarsson i elden, någon har jag säkert glömt men alla har de försvunnit ur världen i år. Redan! Liemannen eller vem eller vad det nu är ligger inte på latsidan.

Sådär putslustigt skriver jag om döden för att den har aldrig legat mig nära. “Sleep is the cousin of death” rappade Nas för 17 år sen men jag har sovit gott i 23 år utan en längre tanke på den. Knappt någon olycka har fallit över mig och de mina, vi är så skonade så. Men så ringde pappa för ett tag sen och vi uppdaterade som vanligt varandra på vad som händer här och där, i nord och syd, innan han fick fram att Bigge dött. Bara två timmar innan vi pratade. Hon var väldigt gammal och somnade in lugnt och det kom väl inte som någon överraskning, var första reaktionen. Men det skakade mig lite. Jag fick stanna upp och stirra in i den stockholmsgula väggen i mangelrummet där jag satt, hjärnan tömdes och det susade kallt genom tinningarna.

Veckor senare tänker jag fortfarande att hon inte var allestädes närvarande i mitt liv så rent krasst blev det inte någon omisskännlig förlust. Min vardag lunkade dagen efter på som vanligt med förkylning och hastig frukost och tunnelbana och skola. Men jag saknar henne. Nu finns hon inte längre, det skriver jag men vet inte om jag riktigt insett ännu. Efter ett tag sjunker det in, har jag hört, eller aldrig riktigt. På väggen vid mamma och pappas skrivbord sitter nu en bild från i somras på mig och henne och man ser på de där rödlätta puffarna under mina ögon att jag nog var lite bakfull den dagen. Ovärdigt, tänker jag först men inser att sånt är livet. Så omöjligt att planera när allt kommer omkring.

Krönika publicerad i Citymagasinet den 15 april.