Konsertrecension: Henrik Berggren på Peace & Love

Henrik Berggren
fredag, 21:45
Betyg: 3

Jag bör göra avbön här. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på Broder Daniel, har ingen djup relation till dem som min gamla vän Martin, inga spår av svarta tårutspädda stjärnor på dessa kinder. Men där finns ju "Shoreline". Där finns "When We Were Winning" och där finns, by god, "No Time for Us". Det är eviga pelare av ljus, och mörker för den delen, som inte går att bortse från. Därför går Henrik Berggren in på scen, framför en modest publik till antalet, med förväntningar. Det har tisslats och tasslats om en soloskiva av honom i år, om nydanande pop på svenska. Jonas "Game" Lundqvist ska ha gråtit när Berggren har spelat nyskrivna gitarrslingor över telefonen. Och detta är alltså debuten under artistnamnet Henrik Berggren, ikväll, på Peace & Love.

Han har en magnifik scenutstyrsel. Håret hänger ut som lav ur en mjuk svart luffarhat, på kroppen sitter en svart filtponcho över en - vad annars - vit- och svartrandig långärmad t-shirt. Pandakejsaren är tillbaka. Men han försöker inte ens luras, hans kläder är desamma som förut. Han spelar, tillsammans med en trumpetist och en basist, enbart Broder Daniel-låtar. Däri ligger besvikelsen.

Men så kommer förstås pelarna. "Shoreline", främst. Henrik rörs på skärmen och vi rörs med honom. En gåshud jag först inte är medveten om kryper sig upp från vaderna och stannar någonstans mellan skulderbladen. Det är ett innerligt ögonblick. Men jag hade väntat mig något nytt.

Publicerad i Östersunds-Posten 1 juli