Summering av Peace & Love

Ljuset och luften, grå men ren och sval, tycks gå igenom hela Borlänge på söndagsmorgonen och renar upp allt en bit. Ett slags vårstädning som sker i det tysta runtom alla återigen campingpackade och till tänderna bakfulla hemvändare som styrt kosan mot stadens resecentrum. En fot före den andra.

Det tar ett tag att samla intrycken från fyra dagars musikfestival och den perfekta storm av fest, överprismat och alkohol (och fred och kärlek, för den delen) det för med sig. Men man återkommer förstås alltid till de stora musikaliska ögonblicken.

När Håkan Hellström stänger hela festivalen på lördagskvällen är det i en vit militärjacka med märkliga tyglappar på och en hög svart hatt som kröner hans vackra men aningen anakronistiska krull. Och jag trodde jag skulle vara trött vid det här laget, vid den fjärde-femte-sjätte-sjunde (?) omgången han sjungit för mig och de där andra sisådär 40 000 personerna som hamnar i periferin. Men han gör verkligen en oklanderlig toppkonsert, det enda som saknas är hans vackraste visa "Jag vet vilken dy hon varit i".

"Jag vet vilken Gry hon varit i" får vi däremot höra tidigare under kvällen då Filip och Fredrik håller låda i Gracelands fullpackade klubblokal med något slags standup uppblandat med egna humoristiska, mer eller mindre plumpa versioner av kända låtar. Långt ifrån plumpt känns det på onsdagen, då min personliga Peace & Love-premiär sker i och med Serenades. Markus Krunegård och Shout Out Louds-sångaren Adam Olenius har med sig ett åttamannaband där en stråktrio är största behållningen, de ger tyngd till varje ton. I synnerhet hitsingeln "Birds" slår hårt; dammet börjar yra från Venus-scenens grusplan. Aningen märkligt försvinner dock en tredjedel av publiken så snart låten är avslutad. Ah, the restless youth.

Senare går jag in på näst största scenen Fantasias gräsfält till tonerna av "Sadness Is a Blessing". Det är mer än bästa låten på Lykke Lis senaste skiva, det är mer än en av årets tio bästa låtar - det är en oändligt sorglig ballad, en skinande och mörk tromb som följt mig i ett halvår och nu sväller och tar över Borlänges hela luftrum. Kroppen känns statisk, sorgsen och stark.

Oskar Linnros gör möjligtvis sin bästa konsert hittills när han intar tredje största scenen Eldorado på torsdagen. Bandet har blivit väldigt tight och Linnros tycks ha övat ännu mer med sin kritiserade (av andra men mest sig själv) sångröst. Utöver de vackra och vaggande "Vilja Bli" samt "Annie Hall" spelar han som en av höjdpunkterna en helt ny låt, snabb, soulig och lovande för framtiden.

M.I.A. står under fredagen för, om inte festivalens bästa, dess otvivelaktigt coolaste spelning. Hennes avancerade och uppfuckade scenshow kommer inte riktigt till sin rätt i dalasommarens kvällsljus, men musiken är en ostoppbar kraft som aldrig slutar. Från tyngsta "Galang" till en förlösande "Paper Planes" som vi faktiskt orkar med EN gång till. Det känns här och nu som inget annat.

Det allra största, festivalens höjdpunkt, kommer redan på torsdag kväll, efter att M.I.A.-ruset lagt sig, med The Arks avskedskonsert. De väljer att sluta på topp, förklarar Ola Salo på scenen, och gör därför en sista turné för att säga farväl. Ett av turnéns främre stopp måste detta vara, då DalaSinfoniettan backar upp den utlevande sextetten. I avslutande "Calleth You, Cometh I" ilar stråkarna i luften och hela kroppen fylls av kärlek och glädje. Ola Salo är presidentlik när han stint tittar ut över publikhavet och in i allas ögon på samma gång. På många sätt är The Ark ett perfekt flaggskeppsband för just Peace & Love och dess agenda. Det brinner verkligen innerligt om hela Ola Salos person när han predikar om det ljuva livet, fred och kärlek och allt sånt som kan tyckas klyschigt men som just här och nu känns som det absolut viktigaste att ha i ens innersta. Det är en ynnest att få uppleva.

Publicerad i Östersunds-Posten 3 juli.