Rapport från Way Out West (Östersunds-Posten 15/8)

Det börjar med en stor besvikelse i mitt bröst, den är svart och växer snabbt. Trots fyra omgångars erfarenhet av Way Out West, trots att vi insett att köandet måste startas redan innan bandet Low 21:00, trots att vi håller ut i kön i nästan två timmar – kommer vi inte in i Annedalskyrkan för att se James Blake. Tidigare år har man som oinsläppt kunnat stanna kvar och försöka fånga de toner som slinker ut genom kyrkans grova port, men vi vill inte ha den dämpade upplevelsen av denna årets skivdebutant. Då hade nog de lyriska blogghyllningarna vi läser redan två timmar senare gjort ännu ondare.

Det är kanske det enda reella kvarvarande problemet med Way Out West och dess strömlinjeformade festivalarrangemang – klubbspelningarna där de mindre artisterna spelar är nästan utan pardon helt knökfyllda, för att se det man vill måste man oftast vara ute minst en timme innan utsatt tid. Sättet arrangören Luger har valt att tackla problemet i år lämnar mycket att önska – de har, exklusivt för de som har iPhone och Way Out West-appen, ordnat så att alla klubbspelningar markeras med antingen en grön, gul eller röd lampa som indikerar låg, medel respektive hög besökskapacitet. Det dröjer ändå inte lång tid förrän nästan samtliga klubbspelningar är rödmarkerade och vi alla är tillbaka på ruta ett. Nya, större lokaler eller temporära utbyggnationer av de redan etablerade kanske vore en väg att gå i stället.

Vi lyckas emellertid slicka såren temporärt efter Blake-besvikelsen och tar oss i väg till Nefertiti där nya Sincerely Yours-hajpen Team Rockit spelar. Konserten är ett eko av deras skivbolagsbossar The Tough Alliances hatälskade playbackröj från ett par år tillbaka. Team Rockit spelar mest sina låtar från fascinerande debutskivan ”1988”, rakt upp och ned, och rappar rätt slappt över dem, men beatsen – producerade av jj:s Joakim Benon – är märkvärdiga, tunga och vackra som blåvalar. I just titellåten ”1988” vibrerar bröstkorgen med basen och trumman medan en samplad samesång ljuder över allt. Kort efteråt kliver en forna Sincerely Yours-artist på, förr känd som Jonas Game med pop på engelska, nu som Jonas Lundqvist med pop på svenska. Även här hörs en fantastisk, diger ljudbild, framtagen av en av landets främsta producenter – Rasmus Hägg. Och Jonas Lundqvist sjunger fortfarande som om han ska dö i natt, som om det var det sista han gjorde.

Jenny Wilson tar andan ur oss alla så fort hon bara visar sig på scenen. I stiligt svart och vitt, stor böljande hatt och handskar från en skelettkostym svassar hon ut på Linné-scenen som en av de första artisterna under de två ”riktiga” festivaldagarna. Bara hennes lillasyster Sara, iskallt ball i solglasögon och stadigt strummande på basen, slår henne i ren coolhet. Ibland. Resten av bandet består av en fantastiskt uppspelt och skicklig multiinstrumentalist, två batterister och Tensta Gospel Choir. Det blir en konstant storm av ljud som går i cirklar från scenen och slår med full kraft ut mot oss. Vi klappar som hypnotiserade med i den tunga takten i ”Anchor Made of Gold”. Man får nästan nypa sig i armen, så bra är det.

En annan drömlik upplevelse är den då Prince levererar kanske tre dussin låtar som om det fortfarande var 80-talet – nej, rentav bättre än då. Det kvartslånga eposet ”Purple Rain” låter precis som jag har tänkt mig, men ingen var nog redo på detta formbesked från 53-åringen. Hans röst, rörelser och gitarrspel är helt oklanderliga och evigt imponerande. Ett väckelsemöte för 20 000 människor.

Prince eviga extranummer pågår fortfarande när vi promenerar från Slottsskogen till Nefertiti igen. SBTRKT spelar där klassiskt brittiska klubblåtar med själfull, smäktande sång över, fast live i stället för ihopmixat. Det låter lite som torsdagens missade James Blake med en BPM-injektion och den förlust av subtilitet som följer med. Aaron Jeromes vackra röst ekar i varje skrymsle av Nefertitis trånga lokal och det är mer än något annat soundtracket till en vemodig klubbkväll.

Sista dagen inleds av The Tallest Man on Earth, en av bokningarna som dök upp i grevens tid på festivalens hemsida, men många har likväl tagit sig fram till hettan framför Azalea-scenen. Det som står ut är en pianoversion av ”Like the Wheel”. Solen steker men det känns som någon annans skinn som bränns när Kristian Matsson liksom river fram den sorgsna balladen ur sin strupe.

Den stora finalen på lördagskvällen är förstås Kanye West. Det är svulstigt, överviktigt och ofta bara för mycket. En brontosaurus till show delad i tre akter. Men det görs också så vackert, så spännande, så livsingjutande. Kanye står på toppen av en fem meter hög rökpelare ute i publiken. Kanye springer runt på scenen - svetten lackar hela hans kropp - och skriker ”I'm, I'm sky high!”. Kanye trummar med stigande intensitet och galenskap på en sampler, klädd i illrött läder på en vit piedestal medan dussinet ballerinor dansar på sätt som kroppen inte borde klara av. ”Runaway”, hans kanske ärligaste, mest självhatande och vackraste låt hittills, tar sig långt in i hjärtat. Där vrider den om när han ändrar texten i slutet till ”don't you let her run away”. Det är storslaget och vackert, med ljusexplosioner i skyn och kroppen.

(Publicerat i Östersunds-Posten 15 augusti)