Årskrönika 2011 (Östersunds-Posten 31/12)

Vinden pinar mot fönstren och där ute är svarta spruckna grenar spridda över snön, gården ser ut som vaniljglass med chokladkross. Vissa hela träd har till och med fallit och ligger nu stilla, de som var så ståtliga och eviga. Men jag blir äldre, jag har bott i en annan stad i nästan ett år nu och för varje gång jag är hemma-hemma igen krymper min barndoms stora ögon alltmer. Jag har lärt mig att sånt som jag trodde var evigt och oomkullkastligt inte är det. Att allt får ett slut någon gång. Jag har lärt mig att ångest är centralt och oundvikligt. Rent teoretiskt - jag har nog inte själv förstått det inifrån och ut än.

2011 har varit ett år av snabba strömningar i samhällen som har rusat åt alla håll, från rörande vackra till blankt skrämmande. Demokrati tar sina första steg i Egypten och Libyen. I Europa tas begreppet, förvrids och används som ett argument för att hålla främmande kulturer ute. Man tror att demokrati är något vi äger själva, som vi själva ska definiera i kontrast mot annat. Anders Behring Breivik trodde att han försvarade sin demokrati. Men vi äger inte demokratin, vi deltar i den. Som Louis C.K. uttryckte det om livet självt i sin TV-serie ”Louie”, i ett avsnitt där han pratar med en vän som bestämt sig för att ta sitt liv: ”It’s not your life - it’s life. Life is bigger than you. Life isn’t something you possess, it’s something you take part in.”

Många personer har fallit och ligger nu stilla, de som var så ståtliga och eviga. Det är dels alla legendarer jag tänker på, jag inbillar mig att de var lite fler det här året. Men också en person i min närhet som var gammal hela mitt liv och nu inte finns längre. Hon var den första och därför kändes hela tillvaron skjuten åt sidan för en stund. Men jag är nog på väg mot att förstå ångestens oundviklighet och nödvändighet. Att man måste ta sig genom motgångarna för att komma ut på andra sidan. Det är ett begagnat koncept, men jag tror det handlar om att gå bakom det, förstå grunden till det och möta ångesten, försöka stirra stint in i den. Jonathan Johansson sjunger det vackrare på en av årets låtar, ”Stockholm”: ”Man måste bära sin sorg i armarna – man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå”.

Allt som faller kan vara hemskt, det kan vara vackert, det behöver inte vara något av dem. Men det förtjänar alltid att bemötas med en blick - statisk, flackande, tårfylld eller med kråkfötter runtom, så länge den är ärlig. Så ska jag försöka röra mig framåt i de nya åren.

(Publicerad i Östersunds-Posten 31 december 2011)