PETTER ARBMAN

2011

2012-01-01T13:28:00.010+01:00

SKIVOR

1. Britney Spears - Femme Fatale
2. Drake - Take Care
3. The Weeknd - House of Balloons
4. Alexis Weak - Till minne av
5. James Blake - James Blake
6. ASAP Rocky - LiveLoveASAP
7. Bon Iver - Bon Iver, Bon Iver
8. Anna Järvinen - Anna själv tredje
9. Clams Casino - Instrumentals
10. WU LYF - Go Tell Fire to the Mountain
11. Jonathan Johansson - Klagomuren
12. Active Child - You Are All I See
13. Deportees - Islands & Shores
14. Frank Ocean - Nostalgia/Ultra
15. PJ Harvey - Let England Shake
16. Mattias Alkberg - Anarkist
17. Ison & Fille - För evigt
18. Real Estate - Days
19. Terius Nash - 1977
20. Young L - Domo-Kun
21. Rihanna - Talk That Talk
22. Panda Bear - Tomboy
23. Aleks - Inte längre fiender
24. Kendrick Lamar - Section.80
25. Autisterna - Legender
26. Team Rockit - 1988
27. Rittz - White Jesus
28. Skriet - Det beslutande organet
29. Newkid - Alexander JR Ferrer
30. Ane Brun - It All Starts with One
31. Lady Gaga - Born This Way
32. CANT - Dreams Come True
33. Lo-Fi-Fnk - The Last Summer
34. Veronica Maggio - Satan i gatan
35. Kate Bush - 50 Words for Snow

LÅTAR (37 av låtarna på Spotify)

1. Duvchi – Turtleduvs
2. Britney Spears – Till the World Ends
3. Bei Maejor – End of the Night
4. Oskar Linnros – Vilja bli
5. Drake – Shot for Me
6. Ester Dean – Take You to Rio
7. Autisterna – Sov
8. James Blake – A Case of You
9. Bon Iver – Beth / Rest
10. Alexis Weak – Till minne av
11. Mattias Alkberg – Helgen v. 51
12. JoJo – Marvin's Room (Can't Do Better)
13. Derek Allen – Suspiria (with Top Billin)
14. Chris Brown – Beautiful People
15. The Weeknd – The Morning
16. ASAP Rocky – Peso
17. Drake – Look What You've Done
18. Aleks – Fruängen
19. Lo-Fi-Fnk – Nu Generation
20. Katy B – Katy on a Mission
21. Rebecca & Fiona – Hard
22. Lady Gaga – Heavy Metal Lover
23. Veronica Maggio – Finns det en så finns det flera
24. Jay-Z & Kanye West - New Day
25. Young L – Conscious Minds
26. Lil B – Motivation
27. Terius Nash – 1977 (Miss You Still)
28. Lena Philipsson – Idiot
29. Soulja Boy – My City
30. Britney Spears – Trouble for Me
31. Dream Team Rockit – Vit magi
32. Deportees – Medicate It Right
33. Terius Nash – Long Gone
34. Clams Casino – I'm God
35. Kelly Rowland – Motivation (with Lil Wayne)
36. Beyoncé – Countdown
37. Jhene Aiko – You vs. Them
38. Syd tha Kyd – Flashligt (with Lux)
39. ceo – Ave Maria
40. Zomby - Haunted
41. Gil Scott-Heron & Jamie xx – NY Is Killing Me
42. Soulja Boy – Tear It Up
43. Ane Brun – Do You Remember
44. Yelawolf – Throw It Up (with Gangsta Boo & Eminem)
45. Linnea Henriksson – Väldigt kär/Obeskrivligt ensam
46. Meek Mill – Tupac Back (with Rick Ross)
47. Veronica Maggio – Välkommen in
48. Grillat & Grändy – Vafan Händz?! (med Ison)
49. XV – Swervin' (Clams Casino Remix)
50. Agnes – Don't Go Breaking My Heart

ÅRETS TRE BÄSTA LÅTAR MER ELLER MINDRE DEDIKERADE TILL MAMMA

1. Drake – Look What You've Done
2. Aleks – Fruängen
3. Terius Nash – 1977 (Miss You Still)

KONSERTER

1. Prince på Way Out West
2. Bon Iver på Annexet
3. Jenny Wilson på Way Out West
4. Kanye West på Way Out West
5. Duvchi på Debaser Slussen

TV-SERIER

1. Louie
2. Parks & Recreation
3. Homeland
4. Breaking Bad
5. Danne & Bleckan

FILMER

1. The Tree of Life
2. Play
3. Apornas Planet: (R)evolution
4. Bridesmaids
5. Melancholia
6. Blue Valentine
7. Black Swan

SPEL

1. The Legend of Zelda: Skyward Sword
2. Portal 2
3. Batman: Arkham City
4. Super Mario 3D Land
5. L.A. Noire
6. Tiny Wings

TWEET

Av @flipflops, efter skjutandet av demokratiska politikern Gabrielle Giffords i Arizona, som många menar var en delkonsekvens av Sarah Palins hotfulla retorik: "So Palin & crew are feeling unjustly blamed for the actions of an extremist. Maybe they can ask Muslims for advice on how to deal w/ that."

GIF:s

1. http://i.imgur.com/4agaQ.gif
2. http://30.media.tumblr.com/tumblr_lwthqnByju1qccfsoo1_500.gif

INFRIADE JAG MINA LÖFTEN FRÅN FÖRRA ÅRET? (förra året listade jag saker jag missat under 2010, som jag skulle ta itu med 2011)

Sons of Anarchy, Men of a Certain Age, The Thick of It och Rescue Me och mycket annat
Njae, jag har sett första avsnittet av Sons of Anarchy (mycket bra!), men sen... not so much. De läggs på mitt Babels torn av TV-serier, spel, filmer, böcker och serier. Dock! The West Wing har jag kommit in på, samt sett hela Friday Night Lights. Asbra.

G-Side
Alltså... jag gillar G-Side! Men jag har inte lyssnat jättemycket på The One... Cohesive, och typ en halv gång på nya iSLAND. Det fastnar inte riktigt. Tycker nog inte rapparna är så kul, däremot skulle jag gärna höra producenterna Block Beattaz typ överallt.

MISSAT UNDER 2011

Björk
I och med Biophilia fanns ändå någon sorts chans att ta sig in i Björks värld, som ju är så lockande men... jag har fortfarande inte hört en hel låt av henne.

Black Mirror, It's Always Sunny in Philadelphia, Rescue Me, Sons of Anarchy etc...
Återigen, mest TV-serier som missats som stackas upp. Någon av dem blir nog av!

Årskrönika 2011 (Östersunds-Posten 31/12)

2012-01-01T13:13:00.003+01:00

Vinden pinar mot fönstren och där ute är svarta spruckna grenar spridda över snön, gården ser ut som vaniljglass med chokladkross. Vissa hela träd har till och med fallit och ligger nu stilla, de som var så ståtliga och eviga. Men jag blir äldre, jag har bott i en annan stad i nästan ett år nu och för varje gång jag är hemma-hemma igen krymper min barndoms stora ögon alltmer. Jag har lärt mig att sånt som jag trodde var evigt och oomkullkastligt inte är det. Att allt får ett slut någon gång. Jag har lärt mig att ångest är centralt och oundvikligt. Rent teoretiskt - jag har nog inte själv förstått det inifrån och ut än.

2011 har varit ett år av snabba strömningar i samhällen som har rusat åt alla håll, från rörande vackra till blankt skrämmande. Demokrati tar sina första steg i Egypten och Libyen. I Europa tas begreppet, förvrids och används som ett argument för att hålla främmande kulturer ute. Man tror att demokrati är något vi äger själva, som vi själva ska definiera i kontrast mot annat. Anders Behring Breivik trodde att han försvarade sin demokrati. Men vi äger inte demokratin, vi deltar i den. Som Louis C.K. uttryckte det om livet självt i sin TV-serie ”Louie”, i ett avsnitt där han pratar med en vän som bestämt sig för att ta sitt liv: ”It’s not your life - it’s life. Life is bigger than you. Life isn’t something you possess, it’s something you take part in.”

Många personer har fallit och ligger nu stilla, de som var så ståtliga och eviga. Det är dels alla legendarer jag tänker på, jag inbillar mig att de var lite fler det här året. Men också en person i min närhet som var gammal hela mitt liv och nu inte finns längre. Hon var den första och därför kändes hela tillvaron skjuten åt sidan för en stund. Men jag är nog på väg mot att förstå ångestens oundviklighet och nödvändighet. Att man måste ta sig genom motgångarna för att komma ut på andra sidan. Det är ett begagnat koncept, men jag tror det handlar om att gå bakom det, förstå grunden till det och möta ångesten, försöka stirra stint in i den. Jonathan Johansson sjunger det vackrare på en av årets låtar, ”Stockholm”: ”Man måste bära sin sorg i armarna – man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå”.

Allt som faller kan vara hemskt, det kan vara vackert, det behöver inte vara något av dem. Men det förtjänar alltid att bemötas med en blick - statisk, flackande, tårfylld eller med kråkfötter runtom, så länge den är ärlig. Så ska jag försöka röra mig framåt i de nya åren.

(Publicerad i Östersunds-Posten 31 december 2011)

Drakes senaste vers till mamma

2011-11-17T21:11:00.002+01:00

It’s like ’09 in your basement and I’m in love with Nebby
And I still love her but it fell through because I wasn’t ready
And your back hurt, and your neck hurt, and you smoking heavy
And I sit next to you, and I lecture you because those are deadly
And then you ash it and we argue about spending money on bullshit
And you tell me I’m just like my father - my one button, you push it
Now it's "Fuck you, I hate you, I'll move out in a heartbeat!"
And I leave out and you call me, you tell me that you sorry
You love me, and I love you, and your heart hurts, mine does too
And it's just words and they cut deep but it's our world, it's just us two
I see painkillers on the kitchen counter, I hate to see it all hurt so bad
But maybe I wouldn't have worked this hard
If you were healthy and it weren't so bad
Uh, maybe I should walk up the street, and try and get a job at the bank
Cause leave it up to me, J, and Neeks, we'll probably end up robbing the bank
Then Wayne calls on my phone, conversation wasn't that long
Gets me a flight to Houston in the morning
Oh it's my time, yeah, it's on
He's thinking of signing me, I come home
We make a mixtape with 17 songs
And almost get a Grammy off of that thing
They love your son - man, that boy gone
You get the operation you dreamed of
And I finally send you to Rome
I get to make good on my promise
It all worked out girl, we shoulda known
Cause you deserve it

Drake - Look What You've Done

TMA TMA TMA

2011-10-18T23:13:00.002+02:00

Skriver fortfarande för TMA, senast om T-Pain och Britney Spears. Allt jag skriver där går att läsa på min "skribentsida". Hoppas att DU och DU tycker om!

Ungefär bästa låten jag vet just nu

2011-09-03T14:47:00.001+02:00

Rapport från Way Out West (Östersunds-Posten 15/8)

2011-08-14T21:07:00.002+02:00

Det börjar med en stor besvikelse i mitt bröst, den är svart och växer snabbt. Trots fyra omgångars erfarenhet av Way Out West, trots att vi insett att köandet måste startas redan innan bandet Low 21:00, trots att vi håller ut i kön i nästan två timmar – kommer vi inte in i Annedalskyrkan för att se James Blake. Tidigare år har man som oinsläppt kunnat stanna kvar och försöka fånga de toner som slinker ut genom kyrkans grova port, men vi vill inte ha den dämpade upplevelsen av denna årets skivdebutant. Då hade nog de lyriska blogghyllningarna vi läser redan två timmar senare gjort ännu ondare.

Det är kanske det enda reella kvarvarande problemet med Way Out West och dess strömlinjeformade festivalarrangemang – klubbspelningarna där de mindre artisterna spelar är nästan utan pardon helt knökfyllda, för att se det man vill måste man oftast vara ute minst en timme innan utsatt tid. Sättet arrangören Luger har valt att tackla problemet i år lämnar mycket att önska – de har, exklusivt för de som har iPhone och Way Out West-appen, ordnat så att alla klubbspelningar markeras med antingen en grön, gul eller röd lampa som indikerar låg, medel respektive hög besökskapacitet. Det dröjer ändå inte lång tid förrän nästan samtliga klubbspelningar är rödmarkerade och vi alla är tillbaka på ruta ett. Nya, större lokaler eller temporära utbyggnationer av de redan etablerade kanske vore en väg att gå i stället.

Vi lyckas emellertid slicka såren temporärt efter Blake-besvikelsen och tar oss i väg till Nefertiti där nya Sincerely Yours-hajpen Team Rockit spelar. Konserten är ett eko av deras skivbolagsbossar The Tough Alliances hatälskade playbackröj från ett par år tillbaka. Team Rockit spelar mest sina låtar från fascinerande debutskivan ”1988”, rakt upp och ned, och rappar rätt slappt över dem, men beatsen – producerade av jj:s Joakim Benon – är märkvärdiga, tunga och vackra som blåvalar. I just titellåten ”1988” vibrerar bröstkorgen med basen och trumman medan en samplad samesång ljuder över allt. Kort efteråt kliver en forna Sincerely Yours-artist på, förr känd som Jonas Game med pop på engelska, nu som Jonas Lundqvist med pop på svenska. Även här hörs en fantastisk, diger ljudbild, framtagen av en av landets främsta producenter – Rasmus Hägg. Och Jonas Lundqvist sjunger fortfarande som om han ska dö i natt, som om det var det sista han gjorde.

Jenny Wilson tar andan ur oss alla så fort hon bara visar sig på scenen. I stiligt svart och vitt, stor böljande hatt och handskar från en skelettkostym svassar hon ut på Linné-scenen som en av de första artisterna under de två ”riktiga” festivaldagarna. Bara hennes lillasyster Sara, iskallt ball i solglasögon och stadigt strummande på basen, slår henne i ren coolhet. Ibland. Resten av bandet består av en fantastiskt uppspelt och skicklig multiinstrumentalist, två batterister och Tensta Gospel Choir. Det blir en konstant storm av ljud som går i cirklar från scenen och slår med full kraft ut mot oss. Vi klappar som hypnotiserade med i den tunga takten i ”Anchor Made of Gold”. Man får nästan nypa sig i armen, så bra är det.

En annan drömlik upplevelse är den då Prince levererar kanske tre dussin låtar som om det fortfarande var 80-talet – nej, rentav bättre än då. Det kvartslånga eposet ”Purple Rain” låter precis som jag har tänkt mig, men ingen var nog redo på detta formbesked från 53-åringen. Hans röst, rörelser och gitarrspel är helt oklanderliga och evigt imponerande. Ett väckelsemöte för 20 000 människor.

Prince eviga extranummer pågår fortfarande när vi promenerar från Slottsskogen till Nefertiti igen. SBTRKT spelar där klassiskt brittiska klubblåtar med själfull, smäktande sång över, fast live i stället för ihopmixat. Det låter lite som torsdagens missade James Blake med en BPM-injektion och den förlust av subtilitet som följer med. Aaron Jeromes vackra röst ekar i varje skrymsle av Nefertitis trånga lokal och det är mer än något annat soundtracket till en vemodig klubbkväll.

Sista dagen inleds av The Tallest Man on Earth, en av bokningarna som dök upp i grevens tid på festivalens hemsida, men många har likväl tagit sig fram till hettan framför Azalea-scenen. Det som står ut är en pianoversion av ”Like the Wheel”. Solen steker men det känns som någon annans skinn som bränns när Kristian Matsson liksom river fram den sorgsna balladen ur sin strupe.

Den stora finalen på lördagskvällen är förstås Kanye West. Det är svulstigt, överviktigt och ofta bara för mycket. En brontosaurus till show delad i tre akter. Men det görs också så vackert, så spännande, så livsingjutande. Kanye står på toppen av en fem meter hög rökpelare ute i publiken. Kanye springer runt på scenen - svetten lackar hela hans kropp - och skriker ”I'm, I'm sky high!”. Kanye trummar med stigande intensitet och galenskap på en sampler, klädd i illrött läder på en vit piedestal medan dussinet ballerinor dansar på sätt som kroppen inte borde klara av. ”Runaway”, hans kanske ärligaste, mest självhatande och vackraste låt hittills, tar sig långt in i hjärtat. Där vrider den om när han ändrar texten i slutet till ”don't you let her run away”. Det är storslaget och vackert, med ljusexplosioner i skyn och kroppen.

(Publicerat i Östersunds-Posten 15 augusti)

Throw me away!

2011-07-04T01:38:00.003+02:00

Jag har börjat skriva för fina onlinemagasinet Throw me away, där min första text blev något slags resedagbok från den tågluff genom Europa jag var på med två kompisar nyligen. Den hittar man antingen via startsidan, eller direkt här.

LADDA

Summering av Peace & Love

2011-07-03T13:00:00.001+02:00

Ljuset och luften, grå men ren och sval, tycks gå igenom hela Borlänge på söndagsmorgonen och renar upp allt en bit. Ett slags vårstädning som sker i det tysta runtom alla återigen campingpackade och till tänderna bakfulla hemvändare som styrt kosan mot stadens resecentrum. En fot före den andra.

Det tar ett tag att samla intrycken från fyra dagars musikfestival och den perfekta storm av fest, överprismat och alkohol (och fred och kärlek, för den delen) det för med sig. Men man återkommer förstås alltid till de stora musikaliska ögonblicken.

När Håkan Hellström stänger hela festivalen på lördagskvällen är det i en vit militärjacka med märkliga tyglappar på och en hög svart hatt som kröner hans vackra men aningen anakronistiska krull. Och jag trodde jag skulle vara trött vid det här laget, vid den fjärde-femte-sjätte-sjunde (?) omgången han sjungit för mig och de där andra sisådär 40 000 personerna som hamnar i periferin. Men han gör verkligen en oklanderlig toppkonsert, det enda som saknas är hans vackraste visa "Jag vet vilken dy hon varit i".

"Jag vet vilken Gry hon varit i" får vi däremot höra tidigare under kvällen då Filip och Fredrik håller låda i Gracelands fullpackade klubblokal med något slags standup uppblandat med egna humoristiska, mer eller mindre plumpa versioner av kända låtar. Långt ifrån plumpt känns det på onsdagen, då min personliga Peace & Love-premiär sker i och med Serenades. Markus Krunegård och Shout Out Louds-sångaren Adam Olenius har med sig ett åttamannaband där en stråktrio är största behållningen, de ger tyngd till varje ton. I synnerhet hitsingeln "Birds" slår hårt; dammet börjar yra från Venus-scenens grusplan. Aningen märkligt försvinner dock en tredjedel av publiken så snart låten är avslutad. Ah, the restless youth.

Senare går jag in på näst största scenen Fantasias gräsfält till tonerna av "Sadness Is a Blessing". Det är mer än bästa låten på Lykke Lis senaste skiva, det är mer än en av årets tio bästa låtar - det är en oändligt sorglig ballad, en skinande och mörk tromb som följt mig i ett halvår och nu sväller och tar över Borlänges hela luftrum. Kroppen känns statisk, sorgsen och stark.

Oskar Linnros gör möjligtvis sin bästa konsert hittills när han intar tredje största scenen Eldorado på torsdagen. Bandet har blivit väldigt tight och Linnros tycks ha övat ännu mer med sin kritiserade (av andra men mest sig själv) sångröst. Utöver de vackra och vaggande "Vilja Bli" samt "Annie Hall" spelar han som en av höjdpunkterna en helt ny låt, snabb, soulig och lovande för framtiden.

M.I.A. står under fredagen för, om inte festivalens bästa, dess otvivelaktigt coolaste spelning. Hennes avancerade och uppfuckade scenshow kommer inte riktigt till sin rätt i dalasommarens kvällsljus, men musiken är en ostoppbar kraft som aldrig slutar. Från tyngsta "Galang" till en förlösande "Paper Planes" som vi faktiskt orkar med EN gång till. Det känns här och nu som inget annat.

Det allra största, festivalens höjdpunkt, kommer redan på torsdag kväll, efter att M.I.A.-ruset lagt sig, med The Arks avskedskonsert. De väljer att sluta på topp, förklarar Ola Salo på scenen, och gör därför en sista turné för att säga farväl. Ett av turnéns främre stopp måste detta vara, då DalaSinfoniettan backar upp den utlevande sextetten. I avslutande "Calleth You, Cometh I" ilar stråkarna i luften och hela kroppen fylls av kärlek och glädje. Ola Salo är presidentlik när han stint tittar ut över publikhavet och in i allas ögon på samma gång. På många sätt är The Ark ett perfekt flaggskeppsband för just Peace & Love och dess agenda. Det brinner verkligen innerligt om hela Ola Salos person när han predikar om det ljuva livet, fred och kärlek och allt sånt som kan tyckas klyschigt men som just här och nu känns som det absolut viktigaste att ha i ens innersta. Det är en ynnest att få uppleva.

Publicerad i Östersunds-Posten 3 juli.

Konsertrecension: Bob Dylan på Peace & Love

2011-07-03T12:58:00.002+02:00

Bob Dylan
lördag 20:30
Betyg: 2

Åh Bob, kan du inte ge dig själv en paus nu? Åk upp till någon stuga i bergiga USA eller Kanada, andas luften, drick mycket te, sov och läs i hängmattan. Kanske, bara kanske, att du spelar in en ny "Nashville Skyline"? För det här fungerar inte längre. Vad sjunger du? Vi hör inte orden under alla ansträngda och svedda stackars stämband. Vi känner inte igen en enda låt! Ditt band är så habilt det bara går, men vi somnar nästan här, medan "Tangled Up in Blue" går obemärkt förbi i åtminstone tre minuter innan vi inser att det är just DEN evinnerligt vackra låten du här gör till hissmusik med inslag av döende kråka som på något märkligt sätt lärt sig engelska. Det är stort att se dig, det är det, men vi vill nog i all ärlighet inte höra dig. Inte så här. Tack för evigt men nej tack ikväll.

Publicerad i Östersunds-Posten 3 juli.

Konsertrecension: Säkert! på Peace & Love

2011-07-03T12:57:00.003+02:00

Säkert!
lördag, 19:15
Betyg: 4

Annika Norlins röst är borta, nästan helt och hållet. I mellansnacken får hon bara fram konturer av ord, man får spetsa örat och ta till vara på de kluster av konsonanter man kommer åt. Med sången är det bättre; Norlin har ju aldrig riktigt låtit rösten spännas i alltför höga bågar och de lågmäldaste låtarna fungerar därför också bäst ikväll. Hon ska ha kudos för att hon kör på där många artister hade ställt in och åkt hem.

Med ett supertight band kommer man också långt. De spelar så rent och fint att övergången från CD-musiken som spelas innan konserten till livedito inte ens märks först. Eftersom jag sitter så bandet skyls av publiken tror jag att först det är studioversionen av "Jag grät mig till sömns efter alla dar" som spelas från CD. "Precis som på skiva!" är en uttjatad kvalitetsmarkör men likväl giltig, i synnerhet i ett musikklimat som det rådande, där artistens framgång i stor utsträckning hänger på liveframträdanden.

Det är en fin shuffling av de två Säkert!-albumen vi bjuds på, tillsammans med avstickare som hennes skickliga tonsättning av Sonja Åkessons "Åkej". Och även om de lugnare låtarna som sagt mest är de som låter bäst just ikväll, ilar det till som allra mest i jämställdistsmockan "Allt som är ditt". Det känns viktigt, rätt och vackert att Annika Norlin bränner bort det sista av sin röst i ljuvlig affekt: "Dom jävlarna ska skjutas!". Mer kan jag nog inte begära av en svensk artist i dag. Hon är en av, om inte den allra främsta vi har.

Publicerad i Östersunds-Posten 2 juli.

Konsertrecension: Henrik Berggren på Peace & Love

2011-07-03T12:54:00.005+02:00

Henrik Berggren
fredag, 21:45
Betyg: 3

Jag bör göra avbön här. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på Broder Daniel, har ingen djup relation till dem som min gamla vän Martin, inga spår av svarta tårutspädda stjärnor på dessa kinder. Men där finns ju "Shoreline". Där finns "When We Were Winning" och där finns, by god, "No Time for Us". Det är eviga pelare av ljus, och mörker för den delen, som inte går att bortse från. Därför går Henrik Berggren in på scen, framför en modest publik till antalet, med förväntningar. Det har tisslats och tasslats om en soloskiva av honom i år, om nydanande pop på svenska. Jonas "Game" Lundqvist ska ha gråtit när Berggren har spelat nyskrivna gitarrslingor över telefonen. Och detta är alltså debuten under artistnamnet Henrik Berggren, ikväll, på Peace & Love.

Han har en magnifik scenutstyrsel. Håret hänger ut som lav ur en mjuk svart luffarhat, på kroppen sitter en svart filtponcho över en - vad annars - vit- och svartrandig långärmad t-shirt. Pandakejsaren är tillbaka. Men han försöker inte ens luras, hans kläder är desamma som förut. Han spelar, tillsammans med en trumpetist och en basist, enbart Broder Daniel-låtar. Däri ligger besvikelsen.

Men så kommer förstås pelarna. "Shoreline", främst. Henrik rörs på skärmen och vi rörs med honom. En gåshud jag först inte är medveten om kryper sig upp från vaderna och stannar någonstans mellan skulderbladen. Det är ett innerligt ögonblick. Men jag hade väntat mig något nytt.

Publicerad i Östersunds-Posten 1 juli

Konsertrecension: Veronica Maggio på Peace & Love

2011-07-03T12:51:00.001+02:00

Veronica Maggio
torsdag 15:30
Scen: Fantasia
Betyg: 3

Solen har stekt så allas hud känns som på bristningsgränsen, sisådär 15 000 brända kabanosser på Fantasias gräsfält (Peace & Loves näst största scen). Men medan Veronica Maggio marscherar ut kommer moln och vind och svalkar. Och även om få återkommande medieepitet varit mer irriterande och inkorrekta för henne än "sval" är det så Veronica Maggios musik framstår nu. En sval bris. Låtarna vispar litet i vinden och har svårt att bära upp Fantasia-scenens storlek, man undrar om tonerna ens når ut till dem längst bak när de späs ut över alla tusentals kvadratmeter.

Maggio river likväl av ett koppel av hits från hennes andra och tredje skiva och jublet stiger allt högre. "Snälla bli min" blir, aningen oväntat, största allsången under konserten. Den uppgivna balladen tycks ändå nå över allt och till alla, det är en finstämd stund. Till höger vänder sig en tonåring mot sin kille och sjunger nästan hela första versen till honom innan han suckar och vrider hennes huvud tillbaka mot scenen.

"Det här är tredje gången på Peace & Love för oss", förklarar Veronica Maggio i sitt första mellansnack. "Scenerna har liksom vuxit varje gång... Jag hade lovat mig själv att ta en stund för att ta in allt." Det gör hon, och hon måste ha en storslagen syn framför sig. Det är hon värd.

Publicerad i Östersunds-Posten 30 juni.

Oskar Linnros finaste låttext

2011-05-18T16:55:00.006+02:00

Jag ska bli någon annan
Om du står ut bara en natt till, snälla sov
Låt mig kyssa din panna
Som hallå, ja jag har fel, vet jag lever så fel så förlåt

För i dag, för i morgon och för igår

Tills jag blir någon annan
Lär du få samma tomma paket med papper på
Jag försöker förvandlas
Men jag går i repris
Och vår himmel är oskyldigt grå

Som i dag, som i morgon och som igår

(Låt mig gå, låt mig gå)

För i dag, för i morgon

För i dag, för i morgon

För i dag, för i morgon och för i går

(Lyssna här)

Sånt e livet

2011-04-26T10:12:00.004+02:00

Even when my luck is down
I take joy in knowing that our love grows
But if my vices are a burden
Please don't let me off
Cast me from your home

'Cause lately I've wronged you
And not been on your side, love
Maybe I've been gone
Please don't ask me why

I turn away just when you want me
And I know that home is where you want me
There's not much for me there

Never gave a thought to an honorable living
Always had sense enough to lie
It's getting hard to keep pretending
I'm worth your time

Never gave a thought to an honorable living
Always had sense enough to lie
It's getting hard to keep pretending
I'm worth your time

'Cause lately I've wronged you
And not been on your side, love
Maybe I've been gone
Please don't ask me why
Please don't ask me why
Please don't ask me why
Please don't ask me why

Krönika: Hjärnan tömdes och det susade kallt genom tinningarna

2011-04-18T16:41:00.004+02:00

Legender dör stup i kvarten. Det tänker jag i en bil som skumpar på vägar av skiftande kvalitet och ålder, på väg mot Östersund. Åker förbi vägskyltar, riktiga i sån där skimrande plåt, som pekar mot byns pizzeria som vore det en egen liten geografisk angelägenhet. Jag återvänder uppåt från Stockholm för att packa flyttlådor som ska neråt och för familjen man kramas och pratar med, uppdaterar och uppdateras av. Och jag tänker på Gary Moore, Teena Marie, Nate Dogg, Elizabeth Taylor och Per Oscarsson i elden, någon har jag säkert glömt men alla har de försvunnit ur världen i år. Redan! Liemannen eller vem eller vad det nu är ligger inte på latsidan.

Sådär putslustigt skriver jag om döden för att den har aldrig legat mig nära. “Sleep is the cousin of death” rappade Nas för 17 år sen men jag har sovit gott i 23 år utan en längre tanke på den. Knappt någon olycka har fallit över mig och de mina, vi är så skonade så. Men så ringde pappa för ett tag sen och vi uppdaterade som vanligt varandra på vad som händer här och där, i nord och syd, innan han fick fram att Bigge dött. Bara två timmar innan vi pratade. Hon var väldigt gammal och somnade in lugnt och det kom väl inte som någon överraskning, var första reaktionen. Men det skakade mig lite. Jag fick stanna upp och stirra in i den stockholmsgula väggen i mangelrummet där jag satt, hjärnan tömdes och det susade kallt genom tinningarna.

Veckor senare tänker jag fortfarande att hon inte var allestädes närvarande i mitt liv så rent krasst blev det inte någon omisskännlig förlust. Min vardag lunkade dagen efter på som vanligt med förkylning och hastig frukost och tunnelbana och skola. Men jag saknar henne. Nu finns hon inte längre, det skriver jag men vet inte om jag riktigt insett ännu. Efter ett tag sjunker det in, har jag hört, eller aldrig riktigt. På väggen vid mamma och pappas skrivbord sitter nu en bild från i somras på mig och henne och man ser på de där rödlätta puffarna under mina ögon att jag nog var lite bakfull den dagen. Ovärdigt, tänker jag först men inser att sånt är livet. Så omöjligt att planera när allt kommer omkring.

Krönika publicerad i Citymagasinet den 15 april.

Skivrecension: Autisterna - Legender

2011-03-04T12:14:00.003+01:00

Autisterna
Legender
Skivbolag: Groover Recordings
Betyg: 4

Autisterna erbjuder inget unikt, nytt, spännande, eggande. Här finns ingen Jamie xx som låter 90-talet eka i en upphackad oljetrumma. Ingen sprakande ungdomsrörelse som kontroversnarkomanerna i Los Angeles-kollektivet OFWGKTA har startat. Autisterna är ett svenskt popband som gillar att göra fina popskivor. Det räcker långt. De fyller ett visst behov – av rak, vacker svenskspråkig musik.

Producenten Mattias Glavå, med flera Håkan Hellström-, Broder Daniel- och Anna Järvinen-album bakom sig, har hjälpt gruppen att lyfta högre än 2008 års fina debut Sista Scenen. Det finns nu en annan rymd i arrangemangen, låtarna är vackra luftslott som aldrig någonsin rasar. Man trivs inuti dem. Drömmer sig bort i vissa rader och melodier.

Per-Olof Stjärnered sjunger på ett sätt som i dag är ovanligt och därmed sympatiskt. Bland manliga sångare, särskilt på indiemarker, finns en ovilja till att låta för dominant, för mörkröstad. För vissa är tenoren självklar och naturlig - hör exempelvis ceo:s saliga pojkröst. Men många krystar sig och bryter stämbanden på hälften på väg till änden av tonartsregnbågen. Androgynitet är per definition vacker och intressant, men ansträngd blir den särdeles misslyckad. Stjärnered går åt motsatt håll - han omfamnar sitt mörka tonläge och sjunger på ett varmt, romantiskt sätt. Varje låt ges en speciell lyster av den där rösten.

Som bäst är Autisterna på avslutande låten ”Sov”. Över Erik Englunds dystert vackra, liksom autonoma piano sjunger Per-Olof Stjärnered poetiska rader som skrivna av den ursprunglige autisten Stig Larsson själv: "Torget blir som besatt, nån är där varje natt, och skriker i vargatimmen om hål i världsrymden, som kommer sluka oss syndare". Jag identifierar mig kanske inte med texten men rörs djupt, varje gång. Och det är väl det största.

Publicerades i Östersunds-Posten 2 mars 2011.

2010

2010-12-31T09:15:00.009+01:00

SKIVOR

1. Kanye West – My Beautiful Dark Twisted Fantasy
2. Drake – Thank Me Later
3. Oskar Linnros – Vilja Bli
4. Beach House – Teen Dream
5. The Radio Dept. – Clinging to a Scheme
6. Arcade Fire – The Suburbs
7. Håkan Hellström – 2 Steg från Paradise
8. The-Dream – Love King
9. Hot Chip – One Life Stand
10. Diddy – Last Train to Paris
11. Big Boi – Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty
12. Tare Lugnt – Tare Lugnt IIII
13. Stornoway – Beachcomber's Windowsill
14. ceo – White Magic
15. Säkert! – Facit
16. The Tallest Man on Earth – The Wild Hunt
17. M.I.A. - /\/\ /\ Y /\
18. Girls – Broken Dreams Club
19. Jaheim – Another Round
20. R. Kelly – Love Letter
21. Yeasayer – Odd Blood
22. The Pack – Wolfpack Party
23. Tove Styrke – Tove Styrke
24. Robyn – Body Talk
25. Trent Reznor & Atticus Ross – The Social Network
26. Daft Punk – TRON: Legacy
27. Fat Joe – The Darkside Vol. 1
28. Rick Ross – Teflon Don
29. Anna von Hausswolff – Singing from the Grave
30. Rihanna – Loud
31. Lil Wayne – I Am Not a Human Being
32. Bandjo - Bandjo
33. jj – Kills
34. Vampire Weekend – Contra
35. Joanna Newsom – Have One on Me
36. Sail a Whale – A Documentation
37. Ciara – Basic Instinct
38. Curren$y – Pilot Talk
39. Anna Järvinen, Lena Swanberg, Annika Norlin m. fl. – Sonja Åkesson tolkad av…
40. Orup – Född i November
41. Monty – 2010
42. Simon Emanuel – I Simon Tid
43. Francoise Hardy – La Pluie Sans Parapluie
44. Peter Gabriel – Scratch My Back
45. J. Cole – Friday Night Lights

LÅTAR (39 av låtarna på Spotify)

1. Oskar Linnros - Från och med Du
2. Säkert! – Fredrik
3. The-Dream – Panties to the Side
4. Drake – Fall for Your Type (Same Mistakes)
5. Kendal Johansson – Blue Moon
6. Håkan Hellström – Jag Vet Vilken Dy Hon Varit I
7. Nicki Minaj – Roman’s Revenge (with Eminem)
8. Oskar Linnros – Genom Eld
9. Arcade Fire – Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)
10. Keke Palmer – The One You Call
11. Drake – Find Your Love
12. Kanye West – Runaway (with Pusha T)
13. Justin Bieber – Runaway Love
14. The Radio Dept. – Never Follow Suit
15. Yeasayer – Madder Red
16. Kanye West – So Appalled (with Jay-Z, Pusha T, CyHi da Prynce, RZA & Swizz Beatz)
17. Trey Songz – Already Taken
18. Robyn – Dancing on My Own
19. Beach House – Walk in the Park
20. Girl Unit – Wut
21. Rihanna – What’s My Name (with Drake)
22. Lil Wayne – 6 Foot 7 Foot (with Cory Gunz)
23. Ciara – Heavy Rotation
24. Chris Brown – Deuces (Remix) (with Drake, T.I., Kanye West, Fabolous, Rick Ross & André 3000)
25. James Yuill – First in Line (D. Lissvik Remix)
26. Robyn – None of Dem (with Röyksopp)
27. Stornoway – Fuel Up
28. M.I.A. – Tell Me Why
29. Anna von Hausswolff – Old Beauty / Du Kan Nu Dö
30. Daniel Adams-Ray – Gryningspyromanen
31. Säkert! – Köttet Är Svagt
32. The Tallest Man on Earth – Kids on the Run
33. Yelawolf – Pop the Trunk
34. Ariel Pink – Round and Round
35. Oskar Linnros – Från och med Du (Adrian Lux Remix)
36. jj – Let Go
37. R. Kelly – Lost in Your Love
38. Cocknbullkid – Hold on to Your Misery (D. Lissvik Remix)
39. T-Pain – Reverse Cowgirl
40. Soulja Boy – Bang Bang
41. Big Boi – Be Still (with Janelle Monae)
42. Vintergatan – Ny Värld
43. Alexis Weak – 112
44. Korallreven – The Truest Faith (Sail a Whale Remix)
45. Eminem – No Love (with Lil Wayne)

FILMER

1. A Single Man
2. Inception
3. Fish Tank
4. Scott Pilgrim vs. The World
5. Snabba Cash

TV

Louie S01E09 - Bully

SPEL

1. Super Mario Galaxy 2
2. Limbo
3. Red Dead Redemption
4. Halo: Reach
5. Call of Duty: Black Ops
6. The Legend of Zelda: Spirit Tracks
7. Singularity

KONSERTER

1. The XX på Brew House i Göteborg
2. The Tallest Man on Earth i Annedalskyrkan på Way Out West i Göteborg
3. Robyn på Peace & Love i Borlänge
4. Jay-Z på Peace & Love i Borlänge
5. Beach House på Debaser Medis i Stockholm
6. Graham Patzner på nån klubb i San Francisco
7. Håkan Hellström på Annexet i Stockholm

RÖSTER

1. Victoria Legrand/Kendal Johansson

INFRIADE JAG MINA LÖFTEN FRÅN FÖRRA ÅRET? (förra året listade jag saker jag missat under 2009, som jag skulle ta itu med 2010)

Mad Men
Yes! Har sett ikapp till senaste avsnittet och älskar det mestadels.

Jeanette Lindström
Japp, har lyssnat mycket på Attitude and Orbit Control och var på en skitbra konsert hon hade på Storsjöyran.

Typ alla serier Kjell Häglund listade i sin topp 30-lista för 2009
Jag tänkte då i huvudsak på Sons of Anarchy, Men of a Certain Age, Lost, The Thick of It och Rescue Me. Well, av dem är det bara Lost jag sträckkollade i somras och verkligen myste med. Nej, den är inte skitbra, den är väldigt ojämn, men ett visst avsnitt innehåller kanske TV-historiens största ögonblick. I PRINCIP! Se det. Lovar mig själv att ta igen alla de andra, så de hamnar här:

MISSAT UNDER 2010

Sons of Anarchy, Men of a Certain Age, The Thick of It och Rescue Me. Och säkert en massa annat.

G-Side
Alltså, jag har skaffat allt de gjort men fattade aldrig riktigt hypen. Föll inte handlöst för Huntsville International. Har förvisso inte lyssnat SÅ mycket heller. Det var först på tåget hem från Stockholm nu igår då jag lyssnade igenom sprillans nya The One... Cohesive (släpptes 1 januari 2011!) som jag insåg storheten hos dem och i synnerhet hos producentduon Block Beattaz. En skitbra skiva, redan under första lyssningen. Det inser man direkt. Får se om jag utifrån den kan återvända till Huntsville International och Starships & Rocketz.

Konsertrecension: Trinity på Gamla Teatern

2010-11-05T09:11:00.008+01:00

Trinity
2010-11-04
Gamla Teatern

På min cykel ner mot Gamla Teatern lyssnar jag på Lil Waynes senaste skiva. Hans studsande rytmer och kaxiga röst får blodet att rusa medan jag trampar. Kontrast är det minsta man kan kalla vad som sker när jag äntrar teatersalongen till ett Trinity som just satt igång.

Andreas Hellkvist är kvällens anförare, där han sitter vid sin orgel som en vuxen Harry Potter i kammat hår. Och det han åstadkommer med sina händer är inget annat än magi. Fingrarna flänger hit och dit, ibland tycks de inte ens vidröra tangenterna men likväl kommer toner ut. Dessa toner som förvandlar Gamla Teatern till ett 30-talets New York-hak dränkt i rök och ljummet ljus. Eller en guldkantad salong i Las Vegas. Eller ett kapell i Bispgården? Var person drömmer nog olika. Musiken har likväl en behagligt eskapistisk effekt.

Viktigt för att inte bryta förtrollningen är nog att ständigt variera, inte låta publiken tröttna. Och visst serveras vi allt möjligt; redan i första set kommer fartiga historier som "Puttin' on the Ritz" och "Paris Eyes" blandat med en renodlad ballad som "Old Folks". I den senare är det som om varje ljus i lokalen sakta skruvas nedåt medan mina blodceller till slut stannar upp, lägger sig till vila. Karl Olanderssons vackert molokna trumpet flyter lugnt på ytan medan Ali Djeridis trummor försiktigt bubblar upp då och då. Hellkvists orgel är det varma vattnet och man sjunker sakta ned.

Klientelet är till lejonparten män strax innan, i eller efter pensionsålder. I pausen mellan konsertens två set väntar man sig att de mest ska vända sig mot varandra runt borden och börja surra, kanske ta en öl till. Men de sitter spänt som tonåriga popfans medan Andreas Hellkvist går runt och hälsar. "Du... balladen var skitbra!" hör jag en 60-plussare säga till honom. Musik kan ha en så sympatiskt avväpnande effekt.

Kvällens eldprov, som bandet kallar det, är när de framför Joey DeFrancescos BPM-fest "Reboppin", som i sig är en version av Ray Nobles "Cherokee". I synnerhet Karl Olandersson imponerar stort med oerhörd lungkapacitet och frenesi i fingrarna. Hellkvist och Djeridi är förstås inte sämre och det är bredvid "Old Folks" kvällens främsta nummer. Det blir klart när de senare gör Duke Ellingtons standard "In a Mellow Tone" att Trinity briljerar oavsett om de spelar egenkomponerat eller andras alster. En bländande uppvisning.

Jack jävla Bauer

2010-03-02T22:05:00.005+01:00

Random scen ur säsong åtta, spoilersanerad: kvinna blir slagen av man, hon knivhugger honom i ögat och ett dussin gånger i bröstet, Jack kommer in, hon råkar hugga honom i magen varpå han faller ihop, ny man kommer in med gevär i högsta hugg, Jack tar kniven ur sin mage och kastar i mannens hals. Tjugo sekunder senare sätter han ett plåster på magen och fortsätter sin eviga kamp.

Jag älskar Jack Bauer. Jag älskar 24.

Naturen

2010-02-22T10:49:00.013+01:00

Jag har under de senaste två veckorna läst Caroline Ringskog Ferrada-Nolis bok Naturen. Den kom ut i höstas och när jag var klar pussade jag ryggen för den var så bra.

Människor kan lätt förfasa över när böcker av detta slag (alltså "inte positiva", i klassisk mening) är självbiografiska. Hur kan hon vara så bitter, så cynisk? Hon måste vara helt död inombords, usch! Först förstår jag inte varför Naturen nödvändigtvis skulle vara självbiografisk - för att huvudpersonen är kvinna, runt samma ålder som författaren och har bott på samma ställen? (Nu vet jag förvisso inte om det här är kritik som lagts fram mot just den här boken. Men det har synts i liknande sammanhang förr.)

CRFN har snarare skapat ett annat... psyke här. Än sig själv. Tror jag. Sen tycker jag det är förlösande att läsa (och skriva) cynism. Renande, som Sigge Eklund sa en gång om Stig Larssons Autisterna. Nu har jag inte läst Autisterna men jag tror inte Stig Larsson någonsin blivit lika personligt kopplad till sin prosa som jag tror CRFN och andra kvinnor blir. Kvinnliga konstnärer har ett ansvar och det. Att tänka på hur de framstår och så. Medan män, som bekant, har sin frihet att vältra sig i. Nej, Erika är någon annan att gå in i, både för CRFN som författare och för mig som läsare. Naturen låter mig uppleva en mentalitet jag egentligen har långt till men som jag här kommer nära. Jag tycker det är fascinerande. Fascinerande och förlösande.

Och den är så rolig! Som Jan Stenmark fast bättre:

"- Vad tycker du om horor, sa han och smalnade med ögonen som om han frågat något fantastiskt."

Språket är jättebra. Jag ska inte säga levande (för vad fan är det?) men nyckfullt och samtidigt så genomtänkt. Smart. Alldeles otvunget också, med engelska och "slang" där det passar bättre - och är roligare - än proper svenska. Liknelserna (och de få metaforer som finns, tack för det) känns aldrig sökta utan är alltid omedelbara och samtidigt så... spännande! Man vet inte vad som ska komma härnäst. Grisklövar och hockeyhandskar till händer eller björkar som står och hänger som smala unga bögar i vita jeans.

Men vänta lite nu. Stycke två och tre här skrev jag när jag var halvvägs in i berättelsen. För sen blir boken något annat, uppenbart självbiografisk. (Sen använde jag mest biografiska tolkning-snacket som en förevändning att ta upp Stig Larsson-gate.) Uppenbart självbiografisk inte för att jag vet så mycket om CRFN:s bakgrund utan för att saker kommer in här som känns omöjliga att fabricera. Boken växer och blir stor och svallande av känsla. Så känns det inom mig åtminstone. Den begär plats i mitt bröst, det jag läser är viktigt och handlar om livet nu.

Tar man av bokens omslag blir den jättefin i en perfekt grönfärg. Pärmens yta känns dessutom behaglig mot fingrarna i sin lilla strävhet. Att läsa Naturen är, kort och gott, en bra upplevelse och jag applåderar Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Försommaren

2010-02-12T01:44:00.006+01:00

Den inleds med att jag åker till San Francisco och spenderar lite mer än två veckor i Kalifornien och Mexiko. Och jag är SÅ glad över detta. Men inte bara det, livet är i allmänhet väldigt bra just nu. Jag kan väl sakna att han någon nära, alltså verkligt nära, men annars mår jag så jävla fint och är så nöjd med tillvaron, thank you very much.

:)

Obehag

2010-02-11T03:55:00.009+01:00

När jag kom ut från jobbet, strax efter halv fyra på natten, höll jag redan cykelnyckeln redo i höger hand. Jag gillar att ha det så i allt - planerat och klart och tidseffektivt. Skorna snörade jag på mig framför datorn under arbetets sista tio minuter, jackan var på när jag loggade ut från systemet. Sedan ut och redo. Jag rundade huset och fann bara snö och tegelvägg där jag tidigare ställt cykeln. Det isade till lite i magen. Sedan en suck.

Jag såg spår som gick från den tomma platsen - uppåt. Vem som än tagit cykeln hade skurit upp sin färdväg genom nyfallen snö. Ett tydligt spår. Jag följde och kände en stigande olust. Undrade vem som kan ha gjort det. Var är personen nu? Vad händer när spåret slutar? Arg och rädd på samma gång (jag, alltså).

Efter två korsningar slutade spåret. Cykeln låg halvt dold i en vit driva, översnöad sedan kanske två timmar. Förövaren hade inte bemödat sig längre än 50 meter. Jag lyfte upp cykeln, skakade av och låste upp. Och satte av hemåt.

Det här är väl en bagatell och ter sig säkert särdeles löjlig om man bär i åtanke att jag själv "lånat" olåsta cyklar i slutskedet av utekvällar. Men det var något obeskrivligt obehagligt i det där, att veta att nu har någon tagit något som är mitt. Och jag vet var personen har tagit vägen. Vad gör jag nu?

Håll käften och sjung

2010-01-17T23:25:00.012+01:00

Shut Up and Sing är namnet på en dokumentär från 2006 om Dixie Chicks. Dixie Chicks är en countrygrupp från Dallas, Texas, USA och har varit aktiva sedan 1989. Under en konsert i London 2003 sade Natalie Maines, gruppens frontfigur och ledsångare sedan 1995 följande, tio dagar innan invasionen av Irak: "We don't want this war, this violence, and we're ashamed that the President of the United States is from Texas".

Dixie Chicks, som ett traditionellt countryband bestående av tre söta southern gals, skar sig där och då med lejonparten av deras lyssnarskara - kristna, konservativa sydstatsbor som kanske inte skulle göra vad som helst för sitt land men i alla lägen skrika hur högt som helst för det. George W Bushs förtroendesiffror var även vid denna tidpunkt högre än någonsin. Det tog, kort sagt, hus i helvete.

Det är här Shut Up and Sing börjar, och vi får sedan följa bandet under tre år av bojkottande radiostationer, sänkta försäljningssiffror (de är emellertid fortfarande tidernas bäst säljande band bestående av endast kvinnor), före detta fans som bränner deras skivor, mordhot och förminskande kommentarer i media. Det är ett fascinerande porträtt av ett band, till synes i kris, men som mitt i all kontrovers står stolta och vägrar böja sig för någon. De har redan en uppenbart stark sammanhållning i början av filmen som bara utvecklas och stärks än mer med tidens gång.

Det går förstås inte att undgå att se denna film ur ett feministiskt perspektiv. Den förlegade kvinnobild som finns i USA (och i synnerhet södern) tar sig uttryck redan i filmens titel: de söta countryflickorna förväntas hålla käften och sjunga. Såväl av publiken (inte bara män) som röster i media (återigen: inte bara män), som båda mer eller mindre säger det uttryckligen. Man kan spekulera i vad reaktionen hade varit om ett Dixie Dudes hade stått bakom samma ödesdigra uttalande där i London 2003 och svaret är: i grunden ungefär likadan - när det kommer till extrempatriotism är amerikaner (tack och lov?) hyfsat könsneutrala och ryter till på minsta lilla negg, från vem det än är. Åtminstone den initiala reaktionen, i synnerhet från publiken, skulle nog inte te sig alldeles särskild från den vi ser här. Skillnaden ligger i rollen Dixie Chicks som kvinnliga artister förväntas spela, och de skällsord och tillmälen de får utstå (se "stämplarna" på ovanstående bild bland annat), speciellt av media och sedermera även av kreativa konsertbesökare med tillhörande plakat, när de inte bara misslyckas med att leva upp till bilden utan helt bryter med den. Inte noga med att de kliver ur rollen som vackra underhållare som ska just hålla käften och sjunga, de faktiskt utnyttjar sin maktfyllda position för att säga något om Viktiga Saker de inte har något rätt att uttala sig om! De vet inte vad de pratar om.

På gamla goda Fox News (som ätit ur stora republikanska handen sedan urminnes tider) låter inte domarna vänta på sig. De är ignoranta. De, mycket riktigt, vet inte vad de pratar om. "I call them the Dixie Twits", inleder en kostymman. "These are the dumbest bimbos, with due respect (!), that I have seen". Bill O'Reilly, chefsidiot på Fox News, som vanligtvis nöjer sig med att kalla de - oftast manliga - gäster han är missnöjd med för "pinheads", går precis så här långt: "These are callow, foolish women who deserve to be slapped around".

Men bandet vägrar som sagt böja sig. Vägrar be om ursäkt. De (eller i huvudsak Natalie Maines) slår ner förslag på förslag som managern lägger fram för att vara bara aningen tillmötesgående mot medierna. Och det är så härligt att se hur denna Maines, inte bara i eldiga diskussioner om integritet och moral, aldrig på något sätt låter sig definieras, varken av kön eller något annat. Hon är inte en stark kvinna per se (även om hon automatiskt är även det), hon är bara en så stark och imponerande person.

De brottstycken ur bandmedlemmarnas privatliv vi får se skänker också en intressant, härligt nyanserad bild av Familjen (i synnerhet den klassiskt perfekta amerikanska). Eftersom Dixie-brudarna som sagt är tidernas bäst säljande band bestående av endast kvinnor är det de som, kort sagt, brings home the bacon och jobbar mest (i huvudsak genom att turnera) medan deras män glatt stannar hemma och tar hand om barnen och sitt, även om de också jobbar i viss utsträckning (två av dem är musiker och deltidsbonde, en skådespelare). (Kul halvrelaterad fakta här: när Twilight-författaren Stephenie Meyers miljoner började rulla in sade hennes man upp sig från sitt arbete som advokat och blev självutnämnd hemmaman för att ta hand om deras två barn. Hela familjen är förövrigt mormoner.)

Det är en av de bästa dokumentärer jag sett, om ett band jag knappt kände till innan. Och även om jag inte är speciellt svag för country har jag numera ett nytt anthem närhelst min stolthet känns trampad på: Dixie Chicks - Not Ready to Make Nice.

Se den, okej?

Det här är ett gästblogginlägg jag skrev för briljanta feministiska bloggen Ansats. Läs den!

Kristen Stewart

2010-01-17T22:49:00.005+01:00

Vet ni att hon är en av de mest lovande unga skådespelarna i dag? Se Adventureland, eller så, och förstå. Kristen!

PS. Överlägset bäst i Twilight också förstås. DS.

Det här är bra

2010-01-17T15:54:00.002+01:00

www.uppdragbarn.se är ett samarbete mellan World Childhood Foundation och Vattenfall som fokuserar på att hjälpa bättre behövande barn. För varje kommentar som lämnas på deras blogg skänks två kronor och för varje blogginlägg (som detta) som länkar till hemsidan skänks 12 kr. Så, återigen, gå in på www.uppdragbarn.se och lämna en kommentar (och än bättre, länka till dem om du har blogg).

Sen, när vi ändå är inne på att hjälpa andra: släng iväg ett (eller flera) SMS med texten "AKUT NU" till 72900. Då skänker du 50 kr till Röda Korset och i synnerhet räddningsarbetet på Haiti.

2009

2010-01-13T15:36:00.024+01:00

Säg till om jag glömt något, va?

ÅRETS 50 BÄSTA SKIVOR

1. The XX - XX
2. Kid Cudi - Man on the Moon: The End of Day
3. Drake - So Far Gone
4. Fibes, Oh Fibes! - 1987
5. [ingenting] - Tomhet, Idel Tomhet
6. Girls - Album
7. The Dream - Love vs. Money
8. Prefab Sprout - Let's Change the World with Music
9. Lil Wayne - No Ceilings
10. El Perro del Mar - Love Is Not Pop
11. Theophilus London - This Charming Mixtape
12. Memory Tapes - Seek Magic
13. Christopher Sander - Hej Hå!
14. Anna Järvinen - Man Var Bland Molnen
15. R. Kelly - The Demo Tape
16. Alicia Keys – The Element of Freedom
17. Ryan Leslie - Ryan Leslie
18. Z-Ro - Cocaine
19. Playboy Tre - Liquor Store Mascot
20. Stor - Nya Skolans Ledare (ladda ner här)
21. jj - jj n° 2
22. Taken by Trees – East of Eden
23. G-Side – Huntsville International
24. Julian Casablancas - Phrazes for the Young
25. Ken Ring - Hip Hop
26. Bill Callahan – Sometimes I Wish We Were an Eagle
27. DJ Quik & Kurupt - BlaQKout
28. Miike Snow - Miike Snow
29. Local Natives – Gorilla Manor
30. Clipse – Til the Casket Drops
31. Lake Heartbeat – Trust in Numbers
32. Ghostface Killah – Ghostdini: Wizard of Poetry in Emerald City
33. Amerie – In Love & War
34. Gucci Mane – The State vs Radric Davis
35. The Crêpes - What Else?
36. Skriet – Skriet
37. Lorentz & M.Sakarias - Vi Mot Världen
38. Brother Ali – Us
39. Loney, Dear - Dear John
40. Alexis Weak - Farväl Gullmarsplan
41. Ryan Leslie - Transition
42. Newkid - Newkid on the Block
43. Keri Hilson - In a Perfect World
44. Pete Yorn & Scarlett Johansson - Break Up
45. Frida Hyvönen - Frida Hyvönen Gives You: Music from Drottninglandet
46. Mange Schmidt - Odenplan, Stockholm, 1988
47. Empire of the Sun - Walking on a Dream
48. Freddie Gibbs – midwestgangstaboxframecadillacmuzik
49. Mohammed Ali - Processen
50. Mr Hudson - Straight No Chaser

ÅRETS 50 BÄSTA LÅTAR (38 av låtarna på Spotify)

1. Alicia Keys – Try Sleeping with a Broken Heart
2. Kid Cudi – Soundtrack 2 My Life
3. [ingenting] – Dina Händer Är Fulla av Blommor
4. Drake – Fear
5. El Perro del Mar – Change of Heart
6. Jay-Z – Empire State of Mind (with Alicia Keys)
7. Animal Collective – My Girls
8. French Montana – New York Minute (with Jadakiss)
9. jj – From Africa to Málaga
10. The XX – Islands
11. Theophilus London – Always Love U
12. Prefab Sprout – God Watch Over You
13. Kid Cudi – Sky Might Fall
14. Ken Ring – Ber en Bön
15. Lake Heartbeat – Between Dreams
16. Wale – Chillin (demoversion)
17. Ciara – Echo
18. The Dream – Fancy
19. Whitney Houston – Million Dollar Bill
20. Drake – Best I Ever Had
21. R. Kelly – Club 2 a Bedroom
22. David Guetta – When Love Takes Over (with Kelly Rowland)
23. Girls – Hellhole Ratrace
24. Mike Posner – Smoke & Drive (with Big Sean & Jackie Chain)
25. Yeah Yeah Yeahs – Heads Will Roll (A-Trak Remix)
26. Cristopher Sander – Hjärtat Slår Sällsynta Slag
27. Jackie Chain – Diamonds & Cadillacs
28. Julian Casablancas – 11th Dimension
29. Miike Snow – Silvia
30. Gucci Mane – Dangers Not a Stranger (Diplo Remix)
31. Phoenix - Rome (Neighbors Remix) (with Devendra Banhart)
32. Bruce Springsteen – The Last Carnival
33. Anna Järvinen – Ruth
34. Slim Thug – Smile
35. Stor – Lilla Shorty
36. Lloyd – Pusha (with Lil Wayne & Juelz Santana)
37. Lil Wayne – Banned from TV
38. The XX – Crystalised
39. Meanderthals - Kunst Or Ars
40. Skriet – Ben & Hjärtan
41. Gucci Mane – Lemonade
42. Loney Dear – Airport Surroundings
43. Alexis Weak – Inne på Klubben (med Teki Latex)
44. Trey Songz – Yo Side of the Bed
45. Bruce Sprinsteen – Outlaw Pete
46. Brother Ali – Babygirl
47. Memory Tapes – Bicycle
48. DJ Quik & Kurupt – Watcha Wan Do (with YoYo & Problem)
49. Young Money – BedRock (with Lloyd)
50. Amerie – Swag Back

ÅRETS SJU BÄSTA FILMER

1. Avatar
2. Apan
3. In the Loop
4. The Wrestler
5. Inglorious Basterds
6. Man Tänker Sitt
7. District 9

ÅRETS TIO BÄSTA TV-SERIER

1. Curb Your Enthusiasm
2. Party Down
3. Breaking Bad
4. In Treatment
5. Eastbound & Down
6. Parks & Recreation
7. The Office
8. Dexter
9. South Park
10. 24

ÅRETS ÅTTA BÄSTA SPEL

1. Uncharted 2: Among Thieves
2. Machinarium
3. Batman: Arkham Asylum
4. Grand Theft Auto: The Lost and Damned
5. Tales of Monkey Island
6. Call of Duty: Modern Warfare 2
7. New Super Mario Bros. Wii
8. Canabalt

ÅRETS ÅTTA BÄSTA BÖCKER (ej tidsbundet)

1. The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av Junot Díaz
2. A Yellow Raft in Blue Water av Michael Dorris
3. Drown av Junot Díaz
4. Tårtgeneralen av Filip Hammar & Fredrik Wikingsson
5. Män Kan Inte Våldtas av Märta Tikkanen
6. The Curious Incident of the Dog in the Night-Time av Mark Haddon
7. Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist
8. Skynda att Älska av Alex Schulman

ÅRETS BÄSTA KONSERTER

1. Antony and the Johnsons på Way Out West i Göteborg
2. Veronica Maggio på O’Learys i Östersund
3. Bon Iver på Way Out West i Göteborg
4. Håkan Hellström på Roskilde i Danmark
5. Kings of Convenience på Nalen i Stockholm
6. Metallica på Forum i Köpenhamn

ÅRETS TVÅ VIDRIGASTE LÅTAR

1. Milow – Ayo Technology
2. Tomas Ledin – Medelklassens Okrönta Kungar

ÅRETS REFERENS TILL BOB DYLAN INOM HIPHOP/R&B (förra året var det T-Pains "It Ain't Me (with Akon & T.I.)")

Juelz Santana - Mixin' Up the Medecine (with Yelawolf)

ÅRETS SENT SKA SYNDAREN VAKNA (alltså: någon/något man knappt hört/sett förut, för att plötsligt under året upptäcka och älska)

1. The Wire
2. Joni Mitchell
3. [ingenting]
4. Nick Drake
5. Anna Järvinen

ÅRETS SALEM AL FAKIR(s) (alltså: någon/något man först gillar som fan, för att sedan inse inte är så jävla hett ändå)

Florence Valentin

ÅRETS BÄSTA VIDEOR

1. Alexis Weak – Inne på Klubben
2. Pato Pooh – Follow Me (with Adam Tensta)
3. Avner – Bed för Mig (och typ allt Marcus Söderlund gör, i vanlig ordning)

ÅRETS BÄSTA BLOGGAR

1. Blog ’Em Up
2. Annika Flynner
3. Ansats
4. Calle Schulman
5. The Fader Music
6. Santa Babylon (hade hamnat högre om den uppdaterades mer än vartannat kvartal)

ÅRETS NAMN

Drake – Nathan Drake (protagonist i årets bästa spel), Nick Drake (sorligt avliden och av mig nyupptäckt artist) och Drake (årets bästa nya soloartist).

ÅRETS NAMN PÅ NYA RAPPARE

1. Waka Flocka Flame
2. Problem
3. Sound of Silence

ÅRETS TREND

New York – Jay-Z och Alicia Keys låt “Empire State of Mind”, extremt NY-romantiska serien Bored to Death, låten “New York City” av Fibes, Oh Fibes!, tv-programmet Söndagsparty med Filip & Fredrik, filmen New York, I Love You.

ÅRETS TVÅ BESVIKELSER

1. John Mayer – Battle Studies
2. Halo 3: ODST

ÅRETS SOMMARPRAT I P1

1. Alex Schulman
2. Hanna Hellqvist
3. Frida Hyvönen
4. Helena von Sweigbergk
5. P.O. Enquist

INFRIADE JAG MINA LÖFTEN FRÅN FÖRRA ÅRET? (förra året listade jag saker jag missat under 2008, som jag skulle ta itu med 2009)

UGK – Nej. Jag har varit rätt duktig med Z-Ro, fortsatt lite på SUC-spåret alltså, men UGK förblir alltför orörda. Men jag utesluter det absolut inte, det kommer nog under det nya decenniet, åtminstone.

Left 4 Dead – Nej. Planer på att dra hem ett typ 250-kronorsexemplar via Tradera eller så har funnits under hela året, men saker som svajande privatekonomi och bristande tid har styrt undan det. Och nu finns dessutom Left 4 Dead 2 (årets kanske fulaste speltitel, för övrigt)! Ni som klagar på att man knappt hinner ta in all ny musik/film/TV som kommer, för att inte tala om det gamla man missat – testa att lägga till spel.

Lil Boosie – Njeeaae. Jag lyssnade igenom Superbad-albumet ett par gånger men har inte kommit mycket längre än så.

Little Big Planet – Nej. Det blev inget av det. Det är bara så… eh. Lämnar inget avtryck alls. Fysikmotorn saknar tyngd och det ekar genom spelet på alla plan. Det är bara tråkigt att spela.

Asher Roth – Ja. Det blev en del The Greenhouse Effect Vol. 1 i början av året och sedermera även några genomlyssningar av debutalbumet – det ytterst töntigt betitlade Asleep in the Bread Aisle. Och han är ju okej.

Hot Chip – Ja! Made in the Dark har varit soundtrack till många ensamma kvällar och ibland även fester (”Ready for the Floor”!) i höstens Uppsala.

ÅRETS MISSADE

Mad Men – Det här har legat och gnagt någonstans i mig länge. Och alla (typ) som sett det verkligen ääälskar skiten. Men jag började se avsnitt ett och två för någon vecka sen och gillar att vara i den där världen. Varmt och gemytligt känns det. Lär ha sett allt vid nästa årsskifte va? Ja, vi säger det.

Jeanette Lindström – Hon är dotter till min lågstadielärare Gunilla och följaktligen har det sisådär vartannat år sen typ 2002 kommit på tal, i regel av mamma, att ”Gunillas dotter ju håller på med musik, har du hört något av det?”. Men nej, jag har inte hört något av det. Och senaste skivan Attitude & Orbit Conrol är ju alldeles tokhyllad! Varför har jag inte lyssnat på det här innan?

Typ alla serier Kjell Häglund listade i sin topp 30 för 2009 – Ja, vem blir inte stressad bara av att gå in på Weird Science? Att hålla jämna steg med Häglund är ju mer eller mindre omöjligt, även om man karbonkopierar hans egen metod. Men i huvudsak tänker jag väl på Sons of Anarchy (”nya Sopranos”), Men of a Certain Age, Lost, The Thick of It och Rescue Me.

Och 2010 blir nog bra. Det har redan börjat alldeles underbart här.

Alltså Alicia Keys

2009-12-23T00:29:00.005+01:00

Vad hon känns rätt just nu!

Nollnolltalet: låtarna

2009-12-20T15:22:00.008+01:00

Jo, jag har fallit dit jag med. Listmanin runt nollnolltalet. Eller fallit dit och fallit dit - jag älskar listor och kommer i vanlig ordning lista årets bästa musik, spel, film och annat fint på nyårsdagen. Men att lista mina 100 favoritlåtar från nollnolltalet? Att välja ut de 100 bästa låtarna släppta mellan 2000 och 2009? Det är liksom hela min ungdom. År 2000 fyllde jag 13. Och började lyssna på musik, du vet, på allvar. Det är förstås det decennium, det enda decennium, egentligen, vars musik på många sätt har format mig. This is the soundtrack to my life, för att citera låt nummer 45 på listan. Så att utse nollnolltalets 100 bästa låtar kändes redan på idéstadiet som en uppgift större än jag själv. Men så började låtar dyka upp i bakhuvudet, och jag började skriva ned dem i anteckningar på iPoden.

Så är vi här, ett par månader senare. Nollnolltalets 100 bästa låtar enligt Petter Arbman. Jag lär ha glömt något viktigt som bara måste vara med, men så är det alltid. Det får man ta. En Spotify-länk med 84 av de 100 låtarna erbjuds på slutet. Jag skulle kunna skriva en motivering för varje låt, men det hade blivit... lite mycket. Så kommentera gärna!

NOLLNOLLTALETS 100 BÄSTA LÅTAR

1. Chris Brown - Forever
2. Nordpolen - Skimret
3. Håkan Hellström - Jag Vill Ha Allting
4. Jay-Z - Heart of the City (Ain't No Love)
5. Kocky - 4-Ever Juvenile (Remix) (med Lorentz)
6. Daft Punk – One More Time
7. Akon - I'm So Paid (with Young Jeezy & Lil Wayne)
8. T-Pain - Bartender (with Akon)
9. Booka Shade - In White Rooms (versionen från Movements)
10. T.I. - What You Know
11. Eric Prydz – Pjanoo (Club Mix)
12. Håkan Hellström - Gårdakvarnar och Skit
13. Arcade Fire – Intervention
14. TTA - 1981 -
15. Fattaru - Klassfoto
16. Lil Wayne - Something You Forgot
17. Kanye West – Family Business
18. Kleerup & Robyn – With Every Heartbeat
19. Studio – Out There
20. Jens Lekman – I’m Leaving You Because I Don’t Love You
21. Snook - Älskling Jag Är Hemma Nu
22. Nordpolen – På Nordpolen
23. Hot Chip – And I Was a Boy from School
24. M.I.A. - Paper Planes
25. Bon Iver – Skinny Love
26. Eminem – Marshall Mathers
27. The Dream - Nikki
28. The Streets - Weak Become Heroes
29. Mr Hudson & The Library – Upon the Heath
30. The Ark - Calleth You, Cometh I
31. Lo-Fi-Fnk - The End
32. R. Kelly - Ignition (Remix)
33. OutKast - B.O.B.
34. M.O.P. - Ante Up (Robbin Hoodz Theory) (Remix) (with Busta Rhymes, Remy Ma & Tephlon)
35. The Game - Hate It or Love It (Remix) (with G-Unit)
36. Janet Jackson - Feedback (with Ciara)
37. will.i.am - Invisible
38. Lil Wayne – I’m Me
39. Antony and the Johnsons - Another World
40. Aaliyah - We Need a Resolution
41. The Ark - It Takes a Fool to Remain Sane
42. Glasvegas – It’s My Own Cheating Heart That Makes Me Cry
43. Eminem – Rabbit Run
44. Veronica Maggio – Stopp
45. Kid Cudi – Soundtrack 2 My Life
46. The Knife – Silent Shout
47. Ne-Yo – So Sick
48. B.o.B – Left Field
49. Robyn – Be Mine!
50. Familjen – Det Snurrar i Min Skalle
51. Alicia Keys – Try Sleeping with a Broken Heart
52. [ingenting] – Dina Händer är Fulla av Blommor
53. Clipse - Cot Damn (with Ab-Liva, Pharrell & Roscoe P. Goldchain)
54. Frida Hyvönen – Dirty Dancing
55. Anna Ternheim – Shoreline
56. Brother Ali – Room with a View
57. Britney Spears – Piece of Me (Mysto & Pizzi Remix)
58. Vapnet – Allt Skrivs Om
59. The Dream – Fast Car
60. Lil Wayne - Georgia
61. OutKast – Ms. Jackson
62. Drake – Fear
63. Imogen Heap – Hide and Seek
64. jj – From Africa to Málaga
65. Coldplay – Viva la Vida
66. El Perro del Mar – Change of Heart
67. The Embassy – It Pays to Belong
68. Uffie - Pop the Glock
69. Slim Thug – We Boss Hoggin
70. T-Pain - Freeze (with Chris Brown) (Kocky & Trash Remix)
71. The Donnas – Take It Off
72. Scarface – Guess Who’s Back (with Jay-Z & Beanie Sigel)
73. Mary J. Blige – Family Affair
74. Kanye West – Love Lockdown
75. Sabo – Precis Sån Mode
76. Håkan Hellström – För Sent för Edelweiss
77. Snoop Dogg – The One and Only
78. Khonnor – Crapstone
79. Daft Punk – Digital Love
80. Jay-Z – Empire State of Mind (with Alicia Keys)
81. Alexis Weak – Första Svensken i Rymden
82. Onyx – Slam Harder
83. Bubba Sparxxx – Ugly
84. Animal Collective – My Girls
85. Mario – Kryptonite (with Rich Boy)
86. Lloyd – I Want You (Remix) (with André 3000 & Nas)
87. Bruce Springsteen – The Wrestler
88. Fleet Foxes – Blue Ridge Mountains
89. TTA – 25 Years and Runnin’
90. Justin Timberlake – Summer Love
91. Jaheim – Put That Woman First
92. Ryan Leslie – Addiction (with Cassie)
93. Fibes, Oh Fibes – Can’t Be So
94. Amerie – 1 Thing
95. Ola – Natalie
96. Säkert! – Allt Som Är Ditt
97. Beyoncé – Halo
98. French Montana – New York Minute (with Jadakiss)
99. Kool G Rap – My Life
100. Bob Dylan – Nettie Moore

84 av nollnolltalets 100 bästa låtar

Framöver kommer jag lista nollnolltalets främsta skivor, spel och filmer också. Något att se fram emot, folks!

Utdrag från dagboken: Äntligen på väg

2009-12-15T06:36:00.008+01:00

tisdag 15 december
Uppsala, Sverige
Väder: Vitt med ett 15 cm snötäcke
Inlägget inleds: 05:30

Utanför fönstret föll nyss flingor av snö så fascinerande sakta. Som om det är något de gör vid vartenda fönster, bara i fall någon kanske tittar, för att visa upp sig. Jag hade lovat mig själv att inte skriva om det som en vacker dans, för det är klyschigt och gjort och trött men det är just vad det är. En vacker dans alltså. De svävade nedåt från toppen av fönstret, saktade ned en aning i sitt fall och rörde sig plötsligt åt höger, sen nedåt, sen diagonalt uppåt och vänster och sen höger igen. Det var härligt att se på, så nyckfullt och fint.

Jag hade hoppats på att skriva om snöflingorna i presens. Ämnade göra just så. Men som med mycket annat kom något emellan och plötsligt försenades agendan med några minuter och då föll inte snöflingorna så längre – densiteten i nederbörden var väl lägre antar jag, så det fanns inga flingor som pressade tillräckligt nära fönstret för mig att se dem. För nu är det mörkt. Klockan är 05:44 och det enda som lyser upp den allra närmsta snön är kökslampan. Det känns inte helt rätt att tända takljuset vid den här tiden, oavsett hur vaken en människa än är. Och jag är ändå oförväntat pigg om man bär i åtanke att jag somnade kanske klockan ett på natten och gick upp 04:39. Vet att det var just 04:39 eftersom jag kollade tiden på min iPod när jag gick upp för att kissa. Sen kunde jag for the life of me inte somna om igen, hur mycket jag än ville göra just det (visserligen kan jag aldrig vilja mig själv till sömns). Det går inte särskilt bra att sova på golvet, även om mattan är aningen tjockare än andra.

Jag sover på en matta eftersom jag sålt min säng och vi igår sålde vår soffa med. Efter fyra månader i Uppsala ska jag nu flytta härifrån. Joakim, Peter och jag flyttade in här tillsammans i augusti och nu ska Joakim till USA ett tag, Peter ska stanna kvar här i en egen lägenhet han nyss skrev på kontraktet för och jag vet inte helt säkert vad det är jag ska göra. Alternativ finns, men vilket jag väljer får vi se. The road not taken och allt det där, vet du. Poängen är att komma härifrån.

Det har varit en bra höst i Uppsala, men ensam. Sen gillar jag inte staden så värst. Den är rätt kall och tråkig, faktiskt. Inom mig har det varit helt tomt ibland. Men nu gillar jag inte tonen texten får – jag är inte speciellt melankolisk just nu utan rätt så jävla glad – så därför ska jag berätta lite om våra fester här i höst. Inte för att det har varit så många. Men speciellt under de senaste veckorna har vi haft så oerhört roligt. Vi har talat en god del om alkohol under hösten och hur mörkt och destruktivt det är och allt uppenbart man redan läst men givetvis måste uppleva först för att inse. Och vi kom till insikten att det sällan fyllde något syfte att dricka. Vi hittade det där viktiga ”varför” och sen började det bli det rätt tråkigt, på flera sätt, varje gång vi gjorde det. Så vi började prata om gymnasiet och vad man hade då som i dag saknas: pirret! Den här tankegången: det här, det är spännande! Jag har vänner runt omkring mig! De ler samma jävliga leende som jag! Vi borde göra något roligt tillsammans!

Och i viss mån har vi faktiskt hittat tillbaka till det (hurra hurra hurra). Vi sitter och dricker vin och efter en kvart eller mer börjar det druckna skådespelet – vi ler i mjugg mot varandra och plötsligt hoppar någon upp och ropar som Ola i hans låt ”Natalie”: ”whooh!!”. Han kilar lite snett mot datorn och sätter på någon låt, kanske just ”Natalie”, så står vi och skriker tillsammans till halsen är lite rå och magen värker av skratt. Det är så härligt och fint.

Och nu ska jag alltså hem igen. Anledningen till att jag gick upp så tidigt – och även om det blev tidigare än beräknat satte jag larmet på 06:00 – är att jag ska promenera till tågstationen med en massa packning vilket säkert tar lite mer än en halvtimme. Och innan dess ska jag äta frukost i minst en timme. Och så vidare. Tåget går 08:38. Det ska bli ett nöje att se Östersund igen. Träffa människor, äta födelsedagsmiddag med Gabriel med flera, spela TV-spel med Isak, prata med mamma och pappa och farmor och farfar och mormor, ha återförening med klassen, dansa dansa dansa på krogen och kanske om det faller sig så hångla med någon. Äta lussebullar ska jag också göra. Och dricka julmust!

PS.

Det som kom emellan min ambition att skriva om snöflingornas fall i presens och att faktiskt göra det förut, var ett SMS jag skrev till Joel. Han frågade, 01:21 i natt, följande:

”Hur ska en bra kyss vara? Mycket eller lite tunga? Intensivt eller långsamt?”

Jag tog uppgiften på allvar och svarade, 05:29:

”En bra kyss ska vara mjuk, lite trevande i början för att hitta sin form men ändå säker på sin sak. Inte överdrivet mycket tunga i början, men den får gärna slappna av och liksom följa med. Sedan, efter några byten om vems överläpp som är överst, kan kyssen gå in i fas två. Här kan man antingen välja en mer intensiv väg, där mer tunga blandas in, eller fortsätta på en långsammare stig, eller något där mitt emellan. I båda de två senare fallen (och i viss mån även det första) kan det vara trevligt att stanna upp lite mellan pussarna (jo, en kyss består ibland dels av mindre pussar) och låta läpparna andas lite. Stanna upp och njut!”

DS.

PS 2.

Den här SMS-delen bör inte uppfattas som någon slags casanova-braggadocio. Jag är bara väldigt livsglad nu, och vad är inte livsglädje om bra kyssar?

DS 2.

I'm going to miss the wind

2009-09-08T08:34:00.011+02:00

Hej, det var ett tag sen. Jag har börjat skriva privat dagbok, hyfsat regelbundet. Och jag märker att det är roligare att skriva där, texten blir mer frisläppt när den inte skrivs för någon annan än mig själv. Jag tänkte publicera ett utdrag av den här:

---
Way Out West var det sedan, under min vita period (7-21 augusti, jag vet att det ser löjligt kort ut men hallå jag är 22 och det är mitt i den finaste sensommaren!), mellan 13 och 15 augusti. Och vad jag ÄLSKAR den festivalen! Och staden. Göteborg! Jag, Olle och Robert (Hallin, för dig, gamla Petter som eventuellt inte minns) fick bo i Christian och Ingela Collianders underbara lägenhet på Raketgatan 7 uppe på Guldheden, högst över hela Göteborg typ. Och Way Out West 2009 var ännu bättre än 2007 (den oväntat toppenbra Kanye West-konserten!) och 2008 (Yeasayer! Neil Young!). Bon Iver (och under festivalen fick vi det klart för oss att det uttalas som ”bon hiver” –”god/bra vinter” på franska – och inte ”bånn ajvär”) inledde så starkt, så starkt på fredagen. Under ”The Wolves (Pts. 1 & 2)” ville han att publiken skulle sjunga ”what might have been lost”-sticket (kan man kalla det ett stick?) och höja rösterna mer och mer och det blev väldigt fräsigt och fint, må jag säga. 13 augusti var det alltså endast klubbspelningar, det var då mest besvikelsen över att den ”Hemliga artisten” som skulle spela på Kajskjul 8 inte var – som det ryktades – Håkan Hellström utan Timo fucking Räisinen. Och så Fontän som hade en fet spelning på klubben Parken – där Parken tydligen har spelat, tihihihi. I alla fall, fredagen igen: Robyn (crazysexycool)! Och herregud, Antony and the Johnsons med Göteborgs Filharmoniker. Det var så oerhört vackert och fan i mig överjordligt att jag fick tårar i ögonen under flera gånger på konserten (och det händer inte ofta att jag överhuvudtaget gråter, i synnerhet inte på grund av musik eller annan kultur). Jag bara fylldes upp av känslor. Han var så vacker, så skör på scenen, Antony, på bristningsgränsen till att gråta själv hela tiden. Händer som trevade runt omkring hans kropp, han skakade ibland till (en gång gav han sig till och med en liten slap i ansiktet!) och gestikulerade med hela sig samtidigt som han sjöng. Fuck it om det låter pretentiöst: det var så mycket känsla. Och känslorna bara vällde upp inom mig, vid vissa tillfällen då det liksom brände till i Antonys röst och uttryck. Från magen någonstans och upp och så stod jag där och torkade tårar helt plötsligt. Och jag har alltså inte lyssnat speciellt mycket på Antony innan. Kan inga texter – och jag är sån som vanligtvis kan typ alla texter – vilket betyder att jag inte lyssnat tillräckligt mycket. Men jag liksom inneslöts i en bubbla från första tonen han tog med den där rösten och det släppte verkligen inte förrän han gått av scenen. Och där upptäckte jag ett nytt sätt att se konserter, nästan. Att verkligen, verkligen lyssna. Det blir så lätt att distraktioner kommer i vägen, i synnerhet på festival. Nu kanske det har att göra med att jag var helt nykter, men jag hörde varje ord Antony sjöng och registrerade det liksom, minns fortfarande stora delar av texter från bara de där enskilda gångerna jag hörde låtarna på konserten. Och förstod och kände samtidigt texterna och deras innebörd (i en viss mån förstås) direkt samtidigt som Antony sjöng dem – live, helt enkelt. En av de absolut bästa spelningarna jag varit på. Han är fan världens bästa sångare, Antony Hegarty. Leve honom!

Och nu orkar jag fan inte skriva något mer om Way Out West. Även om det var mycket annat bra också. Grizzly Bear var väldigt bra men jag vet inte, det ”nådde inte fram” helt (eller så). Höjdaren: ”Two Weeks”. Arctic Monkeys var jättetråkiga förutom när de fartiga låtarna spelades. Peter Broderick, som är Roberts typ favoritartist just nu, var skitgrym. Imponerande med sin loopstation (en sån där mojäng där man kan spela in och upprepa olika ljudslingor – så han lade liksom körer och pianokomp live till en låt där han i huvudsak satt och spelade gitarr och sjöng). First Aid Kit var söta och absolut bra men de är fan för unga (jo, jag tror faktiskt det handlar om det) och för talangfulla för sin ålder för att verkligen lämna något rejält avtryck. De måste växa in i skorna. Final Fantasy var rätt fantastisk och använde också mycket loopstation – med nästan enbart fiolen som han har en mördande talang på. Wale spelade på en klubb samtidigt som jag och Robert satt och såg Final Fantasy (och tidigare både Broderick och First Aid Kit) i Annedalskyrkan, och det hade väl varit kul att se honom, men hade showen verkligen varit så märkvärdig? Nej, det svider inte så mycket att ha missat honom.

Sen finns det inte mycket mer att skriva i denna åh så korta sammanfattning (herregud vad jag inte redigerar i dagboken men det är samtidigt så skönt, så skönt). Efter Way Out West var det tillbaka till Malmö och Malmöfestivalen (där jag såg Anna Järvinen som jag missat på grund av fyllelördagen på Yran – och hon var splendid!) och nu ligger jag som sagt i Uppsala i en stor, tom lägenhet. Är lite förkyld och mycket trött. Hej då, dagboken! Det är kul att prata med dig igen.
---

Bästa feelgoodkomedin sedan Ghost Town

2009-07-16T00:48:00.003+02:00

Dianne Wiest

2009-07-10T20:14:00.003+02:00

Hej. Jag ville bara ta mig tiden att säga att Dianne Wiest är en av världens främsta inom skådespelaryrket. Det handlar om avvägning och rytm och tempo och timing. Bländande!

Permanent Vacation

2009-07-09T22:44:00.008+02:00

Jag har inget jobb här i Malmö. Eller någon annanstans, för den delen. Men - every dark cloud has a silver lining. Jag har tid åt så mycket! Det är min lilla semester här. I dag har jag (betänk att jag är småsjuk och därmed inomhus):

- Läst DN från pärm till pärm (alla delar inkluderade).
- Sett In Treatment S02E04 - redan underbart, igen - notera även att jag ser torsdagsavsnittet på torsdag.
- Kommit en bra bit längre i Metroid Prime 3: Corruption - det här är verkligen Retro Studios magnum opus.
- Läst Alex Schulmans Skynda att Älska - den är vacker och finkänslig och det räcker långt.
- Spelat Peggle, förstås. Nu har jag FIRE BALL!
- Done the old bloground flera varv, tonsatt av Michael Jackson (i dag: Dangerous och Ben), JJ N° 2 (skivan är så fin, men nästan för kort), Discovery och St. Vincent. Bland annat. Imorgon måste jag väga upp med Back to the Feature (är den inte lite tråkig förresten?), Cam'ron och OJ da Juiceman.

Och nu ser jag på Linje Lusta (en så mycket snyggare titel än originalet A Streetcar Named Desire) på tvåan. Marlon Brando är jävligt bra, as expected. Och snygg - det känns som han alltid haft lite mage men här är han fan fit as a fiddle. Men vilken douche Stanley är!

"STELLAAAAA!!"

Public Service Announcement

2009-07-09T17:57:00.004+02:00

Jag skriver inte så mycket här nu. Ville bara säga, återigen, att det mest är för att jag håller till på Yranbloggen för tillfället. Vill man läsa det jag skriver där kan man klicka här och börja med att trycka på "Older".

Jag bor förövrigt i Malmö nu. Det är varmt och härligt och falafeln är god och billig.

Mannen bakom det blekta anuset

2009-07-08T13:13:00.003+02:00

När premiären av Brüno närmar sig kan det vara intressant att veta lite om mannen bakom det blekta anuset. Jag läste Neil Strauss (!) stora intervju med Sacha Baron Cohen från Rolling Stone igår natt innan jag sov. Den är skriven 2006, precis innan Borat hade premiär. Och väldigt bra. Här.

Starkast, bäst och finast från E3

2009-06-10T12:15:00.004+02:00

Fumito Ueda/Team ICO är tillbaka och 2000-talets vackraste spel är på ingång. Ses med fördel i HD.

Årets bästa video

2009-06-10T12:07:00.004+02:00

Och det lär nog stå sig året ut. Det är fan den bästa video jag sett på flera år. Observera att allt är gjort i en tagning.

Och köp för guds skull Farväl Gullmarsplan.

OK sista Springsteen-inlägget på ett tag

2009-06-02T13:35:00.007+02:00

Varsågod: det tidigare omnämnda rent jävla breathtaking (alltså, det finns ingen bra översättning för det ordet) framförandet av "Tenth Avenue Freeze-Out". Om det är någon vit rockgubbe som har that soul så är det bannemig Bruce Springsteen.

Den här, och versionen av "Tougher Than the Rest" som jag la upp i senaste inlägget, framfördes på två välgörenhetskonserter han höll i Shrine Auditorium i Los Angeles 16 och 17 november 1990. Jag har, efter att ha hört typ tre-fyra av låtarna därifrån, insett att det här handlar om något av det bästa han gjort, och nu har jag hittat diverse bootlegversioner av dem som jag ska hugga in på snart. Hype mode, to say the least.

Tougher Than the Rest

2009-05-28T03:03:00.004+02:00

Jag vet inte om Bruce Springsteen någonsin sjungit vackrare, bättre, starkare än den 16 november 1990 i Los Angeles. Det här tycker jag är helt fantastiskt, just nu.

Efter att ha läst Max fängslande och ärliga berättelser om sökandet efter kärlek i Santa Barbara, bland Halloween-maskerader, house parties och trevande samtal på någon trappa har "Tougher Than the Rest" bara växt. Kan ha något att göra med att någon ihärdigt postar kommentarer på Max inlägg i form av låtens text, och där står den liksom, vers för vers och ackompanjerar livet som singel och sugen och kärlekstörstande och lite kåt och jag vet inte riktigt ganska så perfekt.

Låten brinner! Ett stort jävla brinnande hjärta ser jag framför mig. Men sedan också ett nedkylt, droppande av kallt vatten som någon just dränkt det med en bräddfylld hink. Äh, jag vet inte riktigt. Lyssna bara.

The game is the game, man.

2009-05-27T23:49:00.006+02:00

Jag visar alltför sällan upp min spelintresserade sida här. Jag vet inte riktigt varför det blir så. Men jag ska försöka ändra på det.

Börjar nu genom att länka till Gamereactor och Petter Mårtenssons alldeles ypperliga inlägg i spelvåldsdebatten. Det är, utöver en replik till Janne Josefssons och programmet Debatts härdsmälta till "debatt" från 22 mars, en väldigt bra genomgång av hela problemet och hur man ska gå till väga för att lösa det.

PS. Och så började jag just spela Peggle på min iPod Touch. AWESOMESAUCE, för att fatta mig kort.
DS.

Tråkig humor

2009-05-14T09:28:00.005+02:00

Okej, sak nummer ett att inte stå ut med: tråkig humor. Alltså sådant som är avsett att vara roligt, men som är extremt icke-kul, tråkigt in i märgen bara. På jobbet är det iPod-förbud (fråga mig inte varför), därför blir det en del radio, och herreguuuuuud vad P3 kryllar av usel, usel, usel humor! Eller försök till humor då. "Galna" röster och dialekter och helt oförståeliga teman.

Margret Atladottir sa en gång att det finns inget värre än dålig humor och jag är nog beredd att hålla med.

On another more positive note var det P3 Live Session med El Perro del Mar igår. Det var fint. Passade den där tiden, 22-23 på kvällen, perfekt.

Lilla julafton

2009-05-11T11:27:00.005+02:00

Den kommande veckan blir i allra högsta grad lilla julafton för mig vad gäller skivsläpp. Dels har jag redan släppta boken+skivan Drottninglandet av Elin Berge och Frida Hyvönen på ingång, men get this: 13 maj kommer Sincerely Yours nya artist Avners debutalbum Lyssna (med tanke på hur fantastisk "Bed för Mig" är har det potential att bli ett av årets toppalbum), 15 maj släpper The Embassy en ny skiva (och det är bannemig en big deal), 18 maj släpper Eminem comebacken Relapse (jag tror fan på den) och samma dag kommer Alexis Weaks av mig och typ tio andra sjukt efterlängtade nya EP Farväl Gullmarsplan.

Det är rent ut sagt udda hur alla dessa släpp sammanfaller inom en tidsram på fem dagar, med tanke på att samtliga är sådana jag liksom håller som årets absolut mest spännande. Oavsett hur allt annat går i livet kan man alltid räkna med peppen på ny - och förmodat fantastisk - musik.

Söderlund är bäst (ha!)

2009-04-28T21:18:00.003+02:00

Ett snabbt tips bara: filmaren (vad ska man kalla honom?) Marcus Söderlund kan mycket väl vara en av världens bästa när det kommer till musikvideor. Här kan man döda tre-fyra minuter med något vackert när helst man får lust. Jag rekommenderar i synnerhet hans debutvideo (The Embassys "Stage Persona"), TTA:s "Silly Crimes", Fibes, Oh Fibes! "Get Up", Jonas Games "Nothing to Lose" och slutligen Avners "Bed för Mig". Som förövigt bara växer och växer för varje gång man ser eller hör den. Ganska fantastisk, i all sin enkelhet och lilla längd.

PS. Jag har förärats med uppgiften att blogga lite åt Storsjöyran, i syftet att peppa inför de artister som kommer dit. Jag har skrivit tre inlägg hittills och försvinner tyvärr snabbt bland mina aningen flitigare medbloggare, men gå bakåt, seek and ye shall find: Yranbloggen.
DS.

Singles of the World Despair

2009-04-14T07:23:00.006+02:00

Jag är singel nu. Alltså på riktigt. Jag och min tjej gjorde slut rent, eh, ceremoniellt, för flera månader sedan och sedan dess har det förstås varit allt annat än över. Det var först för någon vecka eller två sedan som vi faktiskt började leva upp till "Relationship Status: Single". Något hände för två veckor sedan som liksom markerade ett definitivt slut på vår relation på det sättet.

Och det känns ju både befriande (det må låta som en klyscha, men ja, befriande!) och sorgligt och det är en sorg som genom kontemplation nog kan växa till en skrämmande storlek. Därför är det nog bäst att tänka framåt. Men jag påminns ändå lätt av singellivets ständigt närvarande tomhet, som jag nog måste kämpa för att hålla borta då jag är ensam med bara mina tankar.

Min favoritförfattare för tillfället, John Ajvide Lindqvist (of Låt den Rätte Komma In-fame) skriver detta:

"Att vara ensam är att vara ett par seende ögon, hörande öron, att registrera. En mätare. Ingenting. Att älska är att stå i relation, att veta: det finns en annan. Och livet vidgas, får någonting liknande mening."

Och visst är det så.

Exit standby

2009-04-09T11:06:00.003+02:00

Jag vaknade just och hade den där sensationen då hjärnan kommer ur standby-läget och börjar - inom loppet av kanske tre, max fyra sekunder - pussla ihop allt den hade på bordet innan den somnade. Hann tänka följande, i kronologisk ordning: vem är jag? Vad gör jag i mitt liv? Jobbar jag? Med vad? Har jag inget jag måste gå upp till? Jag ska nog bestämt ner och jobba vid skidliften, å nej är jag försenad?

Sedan kom Windows-startljudet* och allt var som vanligt igen.

Upplever ni, mina tre läsare, någonsin detta?

* För vissa av er är det förstås Mac, okej.

Älskar för en evighet framåt

2009-03-31T00:14:00.003+02:00

Jag tror jag redan har postat den här, men den är värd en repris. Speciellt nu sedan jag, efter två år, faktiskt förstått grejen med Anna Järvinen. Eller grejen och grejen. Som om det var en enskild sådan. Jag har fattat en av grejerna med Anna Järvinen. Så skulle man kunna säga. Förr gillade jag inte riktigt Jag Fick Feeling. Men det har släppt nu. Tokhyllade uppföljaren Man Var Bland Molnen (visst måste man älska titlarna?) har väl bidragit en del, även om jag inte lyssnat på den ännu.

Ovanstående video har jag emellertid alltid älskat, från första gången jag hörde den och för en evighet framåt.

Jag skulle vilja säga att jag är för cool för att inte skita i sånt här, men vad fan

2009-03-04T14:53:00.001+01:00

1 - Go to "wikipedia." Hit “random”
or click http://en.wikipedia.org/wiki/Special:Random
The first random wikipedia article you get is the name of your band.

2 - Go to "Random quotations"
or click http://www.quotationspage.com/random.php3
The last four or five words of the very last quote of the page is the title of your first album.

3 - Go to flickr and click on “explore the last seven days”
or click http://www.flickr.com/explore/interesting/7days
Third picture, no matter what it is, will be your album cover.

4 - Use photoshop or similar to put it all together. Preferably in a square format layout, like a nice old-timey vinyl album cover.

En svensk liger

2009-02-26T11:22:00.004+01:00

Det här sånt här jag gillar att läsa om mellan alla långdragna men roliga presentationer av nya låtar på The Fader och stalkandet av olika "kända" svenskars Twitter-konversationer: ligern! Kolla hur stor den är! RRRRAOOOOWWWRRRR!

Nattens fynd

2009-02-18T01:46:00.002+01:00

The Faders cover story om TTA från förra sommaren.

"If you hang out for a few days in Gothenburg, the scattered haters will reveal themselves, but without fail they punctuate every argument with, “but I love their music.” Call it the Five Stages of Dealing With The Tough Alliance: disbelief, confusion, anger, acceptance, devotion."

Bästa fyllnadsmaterialet

2009-02-04T13:55:00.013+01:00

Nu tänkte jag prata lite om Bruce Springsteens nya album, innan det är för sent.

Jag gillar det verkligen. På ett helt annat sätt än hur jag uppskattade Magic när den kom, trots att likheterna mellan det albumet och Working on a Dream är uppenbara. Men det är lite som med Springsteens andra duo av album som spelats in och släppts tätt inpå varandra, debutalbumet Greetings from Asbury Park, N.J. och The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle - det andra albumet är inte nödvändigtvis bättre, men mycket roligare.

Spår ett heter "Outlaw Pete". Det gladde mig redan när jag skulle importera skivan i iTunes för första gången och såg längden på låten: 08:00. Bruce har vågat fläka ut sina ofta väldigt expansiva fantasier över en tid de förtjänar igen! Det här måste vara hans längsta låt sedan... 1980? Och jag är, hur ska jag frasera det här... stormförtjust! Den är rolig, episk, vacker, häftig, allt på samma gång. Man får intrycket av att Bruce har velat skriva en egen folksång for the history books nu när hans Seeger-period är över och kört den igenom E Street Shuffle-maskinen. Varefter den kommit ut som en dramatisering av en Looney Tunes-kortfilm, tonsatt med melodin från Kiss gamla, rätt enerverande hit "I Was Made for Loving You".

Sedan fortsätter det med ett pärlband av låtar som egentligen inte sticker ut speciellt mycket (fast i rätt töntiga "Queen of the Supermarket" sjunger Bruce faktiskt "a smile that blows this whole fucking place apart"!) men som, ju mer man lyssnar på dem, bara är så gemytliga. Det är fyllnadsmaterial i dess allra trevligaste och bästa form. Okej, "My Lucky Day" är faktiskt en härligt energisk och flyktig upbeatsaga som gör sig rätt märkvärdig. Det är viktigt att uppmärksamma det sympatiska countryrivet i "Good Eye" också. Men albumets två sista låtar är en helt annan sak.

"The Last Carnival" är den andra hyllningen till en nyligen bortgången vän Bruce Springsteen gjort under de senaste åren, och precis som Magics "Terry's Song" är det en av de typ fem vackraste låtar han gjort under 2000-talet. Den här gången handlar det om Danny Federici, organist (utöver det dragspel och synth) i E Street Band ända sedan starten 1972, som dog för nästan ett år sedan nu. Och Bruce har valt att göra det till en melankolisk uppföljare till den udda "Wild Billy's Circus Story" från The Wild, the Innocent & The E Street Shuffle (ännu en likhet mellan albumen). Det vilar, ja verkligen vilar, en sådan stämning över hela låten. Det känns som att sakta stoppas om på dödsbädden, det är sorgligt men det är så det är och det är okej. Springsteens ordval lyfter den till något annat än bara en låt. "A million stars shining above us like every soul livin' and dead, has been gathered together by a God to sing a hymn over your bones".

Sedan "The Wrestler". Jag greps av den, hela låtens tematik, redan innan jag sett filmen. Och när jag väl gjort även det insåg jag hur väl den sammanfattar den karaktär som Randy "The Ram" Robinson är. Den halta hunden. Den enarmade boxaren som skuggboxas i vinden. Fågelskrämman fylld av damm och hö. Mot slutet kokas det ned till en enda rad som rymmer så mycket: "My only faith's in the broken bones and bruises I display." Det är den vackraste, mest sorgsna ballad som gjorts på flera år.

Är inte omslaget härligt också? Det är någonting med färgerna som... värmer.

Year in review: 2009 (neeeerå)

2009-01-25T20:49:00.006+01:00

Det är en märkvärdig känsla som kommer när man på längdskidor hör Akons "I'm So Paid". Och med anledning av detta vill jag skriva om de låtar jag lyssnat mest på under 2009 års första månad.

Jag och Joakim Gerhardsson har numera en vänskap som inte så sakteliga utan på bara några få månader växt från en nivå till en helt annan. Vi har talat om att det kanske har att göra med att vi befinner oss på "samma nivå" för tillfället. Vi är på samma plats i livet, även om vi gör helt olika saker. Vi "connectar". Jag vet inte om vi kommer i någon slags obalans igen med tiden, glömmer vägen till vår gemensamma ö i havet, men det hoppas jag verkligen inte. Hur som har vår låt sedan i slutet av 2008 varit Coldplays "Life in Technicolor II".

Det är en låt med vingar, som bär på optimism, som kanske tyngs av en bit melankoli men som för alltid öppnar upp och aldrig stänger. Jag har insett nu en gång för alla att Coldplay kommer till sin fulla rätt som världens mesta och bästa arenarockare och inte som försiktigt soundtrack till en regnig dag på stranden. Jag måste nog se dem i augusti. Boka biljett snart, Jocke?

Sedan har jag, tja vad ska jag ta? Jag kan ta upp Lil Wayne för han är alltid värd att skriva om. 2009 års Lil Wayne definieras för tillfället av två låtar i kombination: "Yes" med Pharrell och "Up in the Club" med Swizz Beatz. Det finns egentligen inte så mycket att säga förutom att beatet och den uppsluppna stämningen i "Up in the Club" väger upp dess ganska intetsägande text medan förhållandet är omvänt i "Yes". Där säger Lil Wayne bland annat så här:

"Yes I make money, I'm a paper machine
and you can catch me in the newest not the latest machine
Weezy why you drive so fast? Because I'm chasing the dream
and when I catch that motherfucker I'ma rape it and leave"

Och årets hittills bästa fråga (den ovanstående är näst bäst) Lil Wayne ställer till sig själv (han gör ofta det) är, uttalat med en väldigt förvånad ton: "Wayne are you the veterinarian?". Jag har ingen aning var det kom ifrån, men som alltid med Young Mula Baby är det därför jag också lyssnar.

Sen har vi Taken by Trees med sin "Sweet Child o' Mine"-cover. Den är avskalad och vacker, och dess storhet har faktiskt inget att göra med Victoria Bergsmans tillgjorda, snudd på debila brytning.

Ron Browz missade jag helt fram till 2008 års sista skälvande veckor (okej de var faktiskt inte skälvande, jag ville bara skriva "2008 års sista skälvande veckor"). "Pop Champagne" handlar inte så mycket om Ron Browz insats, inte heller Jim Jones. På remixen med Juelz Santana blir det förvisso en annan sak. Men det handlar nog mest om det sjukt simpla beatet som sätter igång och stannar upp. Sätter igång igen. Och stannar upp. Och sen när det sätter igång igen några sekunder in i Juelz vers börjar kroppen röra sig rytmiskt vare sig man vill det eller inte. En helt fantastisk hitlåt. Okej, det handlar nästan enbart om Ron Browz insats eftersom han producerat låten, men hans sång känns bara, till skillnad från Kanye (jo jag gillar fortfarande 808s), som billig exploatering av auto-tune-fenomenet. Jag har hört ett par andra låtar med Ronny, och han känns tyvärr som definitionen av ett one hit wonder.

En låt som Ron Browz medverkar på tillsammans med Busta Rhymes heter "Arab Money" och introducerar vad Busta marknadsför som "the new talk", närmare bestämt att yla som en arab för att proklamera hur mycket "arab money" man har (trots rådande recession). Låten är rolig om inte jättebra.

Busta verkar i viss utsträckning ha fått rätt när han utsåg just minarethowlet till "the new talk". Cool & Dre har nämligen tillsammans med Wale redan snappat upp det. Och dessutom förvaltat denna trend så väl att man redan kan utlysa dess död - för hur någon ska kunna överträffa "Chillin" är bortom mig. Det skulle väl vara om den fick en "posse remix à la DJ Khaled" där följande rappare är med(utan ett spår av Kalle): Lil Wayne, Lil Boosie, B.o.B, Jay-Z, Bun B, ABN och slutligen Eminem med en heeeelt jävla sjuk comebackvers. Snälla?

Och så slutar vi där vi började, med "I'm So Paid". Och Akon är ju inte så jävla okej alltså. Det finns hundratals saker som talar emot honom. Men! Han bevisar gång på gång vilken skicklig låtskrivare han faktiskt är. "I'm So Paid" har en inneboende värme som tycks vara oändlig för den tar sig ut, men aldrig slut. Hela kroppen fylls av livsglädje. Och någonstans tror jag att någon som har det svårt kämpar vidare på grund av just den här låten. No pretto!

"How do I feel? Bitch I feel undefeated."

The Curious Tendency of Fredrik Strage

2009-01-18T17:49:00.011+01:00

Jag gillar Fredrik Strage. Uppskattar man bra nöjes-/kulturjournalistik gillar man Fredrik Strage, så enkelt är det.

Problemet är bara att han tenderar att böja och bända på olika fakta och åsikter (även sina egna) för att verkligen få till sina texter. Se till att de går den där extra milen och blir en Strage-krönika. Så att de verkligen "poppar av pappret".

Det är litet som Martin Gelin skrev i sitt svar till Strage, sedan Strage i somras skrivit en krönika där han indirekt anklagade Gelin för att ingå i ett påhittat fenomen: "Det är journalistik enligt det klassiska mottot: faktakolla inte för mycket, det kan förstöra en bra teori."

Nu senast i fredagens DN Kultur. Fredrik Strages krönika handlar om hur svenska engelskspråkiga artister ofta medvetet sjunger med ett skandinaviskt präglat uttal. Och det stämmer väl i en utsträckning, att några lägger sig med en viss dialekt medvetet. Men det kan inte vara så att många också sjunger så, helt okonstlat, för att de helt enkelt är från Skandinavien?

Det är i beskrivningen av hur vissa artisters uttal låter som det verkligen spårar ut. Strage menar att "artister som The Knife, The Shout Out Louds, The Concretes och Zeigeist låter svajiga, barnsliga, snudd på debila". Okej, The Knife och Zeitgeist har båda aningen särpräglade uttal. Karin Dreijers tar jag som genuint (även om det är långt ifrån att, som Strage skriver, "inte ha något att göra med den här planeten") medan Zeitgeist säkerligen kan sjunga med ett bättre uttal men förhindras av deras besatthet av att låta exakt som den gode Kniven. Men Shout Out Louds och The Concretes? Snudd på debila? Jag tycker de låter helt okej - okonstlat skandinaviska ibland med vissa aningen för hårda r-, d- och t-ljud.

Än värre blir det: "Anna Ternheim är välartikulerad i internationella intervjuer, men lägger sig till med en dåsig, lätt efterbliven, brytning så fort hon ställer sig i rampljuset." Dåsig? Lätt efterbliven? Det har i flera artiklar skrivits om hur hon sedan sin förra skiva (Separation Road, 2006) tränat på sitt uttal (och inte för att låta mer "efterbliven"). Sen har hennes uttal också, när man lyssnar på nya skivan, märkbart förändrats till det bättre av träningen och det faktum att hon bor (åtminstone bodde) i New York. Är det här definitionen av en "dåsig, lätt efterbliven brytning"?: Anna Ternheim - What Have I Done (Acoustic)

Alltså, det är förstås en rolig och lite smart krönika, som vanligt med Strage, men det är dessa överdrifter som bara sticker i ögat. Är det verkligen så stor skillnad mellan den talande och den sjungande Anna Ternheim? Krönikan hade varit bättre om "snudd på debil" och "lätt efterbliven" faktiskt skrevs som sina verkliga förlagor "snudd på för skandinaviskt" och "lätt styltigt".

Lust, Caution

2009-01-14T00:27:00.003+01:00

Jaha, här ligger jag i sängen och ser på Lust, Caution. Det jag mest vill säga nu är att jag älskar titeln på filmen. Som ett destillat av handlingen. Och så är det så stiligt, alltihop. Ibland har hon så fina kläder, Wong Chia Chi, att man blir alldeles hänförd. För någon minut sen utspelades en scen då hon och teatergänget, lagom druckna efter en succékväll på teatern, åker buss hem. Chia Chi lämnar gruppen i bakdelen av bussen - de är typ i efterfestmode. Hon sätter sig längre fram och så ler hon lätt åt allt och bara lutar sitt huvud några centimeter utanför det öppna fönstret för att känna på regnet. Det är fint, det är alright. För nu, åtminstone.

Ibland måste man bara älska Kanye Wests blogg

2009-01-12T19:42:00.004+01:00

Year in review: 2008

2009-01-01T17:46:00.033+01:00

TOPP 25 BÄSTA ALBUM

25. Clipse - Road to Till the Casket Drops
24. R. Kelly - 12 Play 4th Quarter
23. Snoop Dogg - Ego Trippin'
22. Anna Ternheim - Leaving on a Mayday
21. T.I. - Paper Trail
20. E-40 - The Ball Street Journal
19. Vapnet - Döda Fallet
18. Avant - Avant
17. Wale - The Mixtape About Nothing
16. Lorentz & M.Sakarias - Sommaren i City Mixtape
15. Statik Selektah - Stick 2 the Script
14. The Game - LAX
13. Paper Route Recordz - Fear and Loathing in Hunts Vegas
12. Vampire Weekend - Vampire Weekend
11. Titiyo - Hidden
10. Håkan Hellström - För Sent för Edelweiss
09. Lil Wayne - Tha Carter III
08. Kanye West - 808s & Heartbreak
07. B.o.B - Hi! My Name Is B.o.B
06. Bon Iver - For Emma, Forever Ago
05. Fleet Foxes - Fleet Foxes
04. Frida Hyvönen - Silence Is Wild
03. ABN - It Is What It Is
02. Veronica Maggio - Och Vinnaren Är...
01. Nordpolen - På Nordpolen

TOPP 35 BÄSTA LÅTAR (21 av låtarna på Spotify)

35. Joel Alme - When the Moon Shakes
34. Ludacris - The Last of a Dying Breed (co-starring Lil Wayne)
33. Justice - Planisphère Pt. 1
32. Mr Hudson - There Will Be Tears
31. The Embassy - State '08
30. Wynter Gordon - Surveillance
29. Lonny Breaux - Read the Stars
28. Håkan Hellström - För en Lång Lång Tid
27. Slim Thug - I Run
26. Eric Prydz - Pjanoo
25. Bruce Springsteen - The Wrestler
24. Lloyd - Year of the Lover
23. Alexis Weak & Lorentz - Minicross
22. Dear Jayne - Fall Back (with The Dream)
21. Big Boi - Royal Flush (with André 3000 & Raekwon)
20. Kocky & Trash - Get You on the Pool (with Ilya)
19. Vapnet - Allt Skrivs Om
18. B.o.B - Left Field Lovely
17. ABN - Turnin' Heads
16. The Game - Let Us Live (with Chrisette Michele)
15. Bruce Springsteen - I'm on Fire (Cousin Cole's Bad Desire Mix)
14. Frida Hyvönen - Dirty Dancing
13. T-Pain - Freeze (with Chris Brown) (Kocky & Trash Remix)
12. Kanye West - Street Lights
11. B.o.B - Generation Lost
10. Lil Eddie - Now or Never
09. Coldplay - Viva la Vida
08. Lil Wayne - A Milli
07. Fleet Foxes - Blue Ridge Mountains
06. Janet Jackson - Feedback (with Ciara)
05. Håkan Hellström - Kärlek Är ett Brev Skickat Tusen Gånger
04. Veronica Maggio - Stopp
03. Kocky - 4-Ever Juvenile (Lorentz Remix)
02. Nordpolen - Skimret
01. Chris Brown - Forever

TOPP FEM REMIXER

5. Jay-Z & Coldplay - Science Is Ignorant
4. Ice Cube - Gangsta Rap Made Me Do It (Remix) (with Nas & Scarface)
3. Lil Wayne - A Milli (CHOPS Remix)
2. Lorentz & M.Sakarias - Say Yeah (UMYO 23:05 Remix)
1. T-Pain - Freeze (with Chris Brown) (Kocky & Trash Remix)

TOPP FEM VERSIONER AV "A MILLI" (Lil Waynes original exkluderat)

5. The Game
4. Lil Chuckee
3. Jay-Z
2. Papoose
1. Lorentz

TOPP TRE LÅTAR SOM LÅTER SOM NAS "HERO"
3. The Very Best - Hide & Seek
2. Joe - Man in Your Life
1. Nas - Hero (with Keri Hilson)

TOPP FEM MUSIKALISKA HÄNDELSER

5. När beatet, efter att ha byggts upp i dryga två minuter, till slut sätter igång i Lil Waynes "Let the Beat Build".
4. Då Chris Brown kommer in i sitt "watch me slide on ya..."-stick i Kocky & Trash-remixen av "Freeze", medan Kocky & Trash låter musiken kokas ned till en enda pumpande bas i några sekunder.
3. Då Lorentz, autotuned the FUCK OUT, säger exakt följande på inledningen av Sommaren i City Mixtape: "Yiii diiiiiiiig! Ha-haaa! Yeeaaah! Schprrrrrrräääääääännnnnkkkkkkkiiiiiiiiieeeeeee-boooooooooooooyyyyyyyyyyyyaaaaaaeeee... & schprrrrräääääänkiiiiiiiiiieeee-giiiiiiuuuuuuurrl-eeeoooyeeey-uuurrrrrrrrllll olooloollorrloorllello wey-o wey-o lorrelorreliiiiiiiiiiiiiiight" och så vidare.
2. Då Chris Brown med hela världens samlade livsglädje sjunger "All you gotta do is watch me! Look what I can do with my feet!" i "Forever".
1. Ungefär 3:03 in i Nordpolens "Skimret", då det där pianot kommer tillbaka en sista gång med full kraft och en massa förtvivlade TTA-fåglar som flyger omkring och skriker för full hals. På tillräckligt hög volym är det som en uppenbarelse varje gång jag lyssnar på det. Hela kroppen känner det, rycker och skakar.

TOPP SJU BÄSTA KONSERTER

7. Lykke Li på Storsjöyran
6. Jay-Z i Globen
5. Mai på Inrocks Indie Club i Paris
4. Fleet Foxes på Way Out West
3. Neil Young på Way Out West
2. Lil Wayne på Elysée Montmartre i Paris
1. Bruce Springsteen & The E Street Band på Ullevi 5 juli

TOPP FEM "SENT SKA SYNDAREN VAKNA" (alltså: någon/något man knappt hört/sett förut, för att plötsligt under året upptäcka och älska)

5. Anna Ternheim
4. ABN/Z-Ro/hela Screwed Up Clik-rörelsen
3. Woody Allen
2. Frida Hyvönen
1. Neil Young

TOPP TVÅ HÄRLIGA REFERENSER I MUSIKVÄRLDEN

2. Att Frida Hyvönen stavar sin låt "Highway 2 U" just så, som en R&B-låt.
1. Att T-Pain gör en ogenerad hyllning till Bob Dylans "It Ain't Me Babe", med låten "It Ain't Me", tillsammans med Akon och T.I. Seriöst, det är nästan exakt samma refräng och nästan samma tema på texten (om än lite mindre, eh, sofistikerat).

ÅRETS SALEM AL FAKIR(s) (alltså: någon/något man först gillar som fan, för att sedan inse inte är så jävla hett ändå)

2. Tingsek
1. Heroes (tv-serien)

TOPP TVÅ VIDRIGASTE LÅTAR

2. Takida - Curly Sue (bara titeln!!!)
1. Katy Perry - I Kissed a Girl

TOPP SEX BÄSTA FILMER

6. 3:10 to Yuma
5. Wall-E
4. Ping Pong-Kingen
3. Margot at the Wedding
2. The Dark Knight
1. La Zona

TOPP FEM BÄSTA TV-SERIER

5. Dexter
4. 30 Rock
3. In Treatment
2. Generation Kill
1. Entourage (bästa säsongen hittills?)

TOPP FEM SPEL

5. Grand Theft Auto IV
4. Halo 3 (det släpptes 2007 men uppdateras kontinuerligt för att fortsätta vara världens bästa flerspelarupplevelse)
3. Gears of War 2
2. Mirror's Edge
1. Braid

TOPP FEM BÖCKER (eftersom det är det medium som är minst tidsbundet av typ alla så skiter jag i hela "bäst 2008"-grejen och fokuserar helt enkelt på de bästa böcker jag läste under året)

5. Bananflugornas Herre av Fredrik Eklund
4. Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi
3. Det är 1988 och Har Precis Börjat Snöa av Sigge Eklund
2. Ninteteen Eighty-Four av George Orwell
1. Mig Äger Ingen av Åsa Linderborg

TOPP FEM BESVIKELSER (med plats fyra och fem räknade som "lightbesvikelser")

4. Låt den Rätte Komma In (filmen)
3. T-Pain - Thr33 Ringz
2. Min lata inställning till att skaffa fransktalande vänner när jag bodde i Paris
1. Metal Gear Solid 4:s manus
1. Att Mirror's Edge har sålt så dåligt att en eventuell uppföljare förmodligen har lågkonjukturstrukits för all framtid. Average gamer, jag avskyr dig för att du inte tilltalas av ett spel vars protagonist är kvinna, vars huvudfokus inte är action=våld utan action=rörelse och vars estetiska framtoning inte är Gears of War-gråbrunsvartgrötig utan vit, illröd och att dö för.

TOPP TRE BLOGGAR

3. Weird Science
2. Ansats
1. Annika Flynner (med en förhoppningsvis preliminär RIP)

ÅRETS MEST ÖVERSKATTADE

Låt den Rätte Komma In (filmen), i synnerhet Lina Leanderssons skådespeleri (varför nämnde ingen Kåre Hedebrandt istället?). Och alltså, den är bra, det är den. Men inte alls lika mycket som jag förväntat mig.

ÅRETS GUILTY PLEASURE

Ex-Idolen Olas låt "Natalie"

ÅRETS ROLIGASTE THE FADER-LISTA (publiceras här i sin helhet, taget från The Faders sedvanligt briljanta Listmania)

Top Fifty Things Lil Wayne Is, According To Lil Wayne on The Carter III
50. Just a soul whose intentions are good
49. A bastard
48. A venereal disease, like a menstrual bleed
47. A missle
46. Okay, but his is watch sick
45. Hotter than the Sunday after Saturday
44. Not finished
43. A young money millionaire
42. Hotter than summer rain
41. Back again
40. A Martian
39. An alien
38. Out of this world, hoe
37. Peepin at you people different
36. The bomb, like tick tick
35. A savage like Noah, Ben, and Randy
34. Richer than Nicole
33. Swimming in bucks
32. So far from the othars, I meant others
31. A beast
30. A dog
29. A motherfuckin problem
28. On it
27. Better. If not now, then never
26. Hyper
25. So on it
24. Greedy
23. Cool, like LA nights
22. Amazing
21. Still on that street shit
20. The real deal, no pickle
19. So aware
18. A lion
17. Married to that crazy bitch, call him Kevin Federline
16. Rare like Mr. Clean with hair
14. Like a turtle, when he sips the purple
13. Healed
12. Agriculture
11. A monster
10. So fly he needs his ass kicked
9. All about weed
8. Starving
7. Screwed up
6. A motherfuckin cajun
5. Drinking hot tea
4. Him times three
3. A damn tarantula
2. Ill
1. Nothing like you

INFRIADE JAG MINA LÖFTEN FRÅN FÖRRA ÅRET? (förra året listade jag saker jag missat under 2007, som jag skulle ta itu med 2008)

Bat for Lashes | Nja, jag har knappt lyssnat alltså. Lyssnade igenom halva albumet förra veckan, och det låter riktigt bra. Kommer igen under detta år?

Mass Effect | Nej, jag spelade inget mer. Jag var bara inte gjord för dessa rollspel.

Frida Hyvönen | Ja! Under 2008 har jag lyssnat igenom Until Death Comes, Music from the Dance Performance Pudel och Silence Is Wild flera gånger om. Och det växer och växer och växer. Vi har att göra med en av Sveriges tre allra bästa artister här.

The Wire, 30 Rock och så vidare... | Jag skrev förra året om hur man aldrig riktig kan omhuldas av bloggosfären totalt förrän man sett vissa serier, hört vissa album och så vidare. I år har jag faktiskt sett samtliga avsnitt av 30 Rock och älskar det som ett nyfött syskon. Få serier har samma feelgood-känsla. The Wire har jag samtliga avsnitt av, men avvaktar med att se till ett visst tillfälle. Jag lär förmodligen skriva en del om det i vår.

UGK | Nja. Jag lyssnade igenom hela Underground Kingz när vi låg och solade en helt sjukt varm dag i Paris och det lät riktigt bra. Men det har inte riktigt tagit fart.

ÅRETS MISSADE (som tas itu med under 2009)

UGK | Ja, nu när jag kommit in lite i Screwed Up Clik-paradiset är väl inte steget in i UGK:s famn alltför långt. Det kan nog bli bra, det här. Enda downern är väl att UGK:s album, förutom just Underground Kingz är svåra att få tag på, och Spotify erbjuder heller inget annat än deras avskedsalbum.

Left 4 Dead | Jag utsåg Valve efter förra årets segertåg med The Orange Box till världens bästa spelutvecklare. Jag har spelat demot för Left 4 Dead och det är förstås väldigt, väldigt bra. Står högst upp under spelkategorin på inköpslistan.

Lil Boosie | Han har hypats rätt hårt av KA-folket och någonstans kan jag förstå det efter att ha hört ett fåtal gästverser och så. Ser i mitt iTunes att jag har sammanlagt 86 låtar med den nasale, förbannade dvärgen (jag har ingen aning om hur stor han är, men han låter mer som Bushwick Bill ser ut än vad Bushwick Bill själv någonsin gjorde). Här ska det lyssnas.

Little Big Planet | Min lillebror har en PS3. Han har Little Big Planet. Men det blev liksom aldrig av att jag spelade det. Sen kraschade PS3:an också.

Asher Roth | "Den nya Eminem" alltså. Hörde faktiskt talas om honom för första gången för typ tre dagar sen. Och är lite pirrig. Ska bli genuint roligt att lyssna igenom hans The Greenhouse Effect Vol. 1. Jag går in med hunger.

Hot Chip | Jag har inte lyssnat tillräckligt på något av deras album för att verkligen kunna börja älska fullt ut, men det låter så lovande varje gång jag hör "Ready for the Floor" eller något annat awesome. Tror på Made in the Dark under det här första kvartalet.

ÅRETS BÄSTA REKLAM

ÅRETS MESTA SKÄGGROCK

Fleet Foxes och Wilco sjunger Bob Dylans "I Shall Be Released" tillsammans på scenen

ÅRETS STÖRSTA, BÄSTA OCH VACKRASTE VIDEO

TTA - Anno 2007

Dagens "genusdebatt" i DN Kultur: Var Tintin gay?

2008-12-27T11:45:00.006+01:00

"Those romantic young boys..."

2008-12-10T01:45:00.008+01:00

Jag lyssnade på det här för första igången i dag och måste bara tipsa om det, nu när jag redan kört in mer på Springsteen-spåret än någonsin tidigare här på bloggen. Vi kan se det lite som en förberedelse inför min episka best of the best-samling. I Need a Little More Piano. Det är givetvis en bootleg, ihopsatt av något fan. Grejen är att det är en riktigt bra sammanställning, oväntat mycket så.

Bruce Springsteen är nästan som bäst, iallafall i dag, när han gör akustiska turnéer solo, och då i synnerhet när han sitter vid pianot. Jag såg honom för första gången live då han framförde just en sådan konsert på Hovet i Stockholm 2005. Det speciella är hur han i detta intima konsertformat kan ta fram vilken låt som helst ur hans nästan löjligt digra katalog, hur högt eller lågt fans och rockkritiker än placerat dem, och göra dem till något nytt, vackert, värdigt. Jag kommer i synnerhet ihåg den kanske bästa låten från Hovet-konserten som var "Walk Like a Man". Den låten släpptes ursprungligen på hans skilsmässoskiva Tunnel of Love och var där lite ostig rent soundmässigt. Inget man någonsin la märke till. På Hovet blev den plötsligt en drabbande vacker, sorgsen och komplex ballad om relationen till hans far (eller hans mor?).

På I Need a Little More Piano finns några sådana guldkorn samtidigt som en brinnande intensiv "Tenth Avenue Freeze-Out" (att den ens fungerar utan något som helst band förvånar), en jättevacker tolkning av tråkiga The Risings "You're Missing" och sist men inte minst en av hans kanske topp tre bästa låtar: "Incident on 57th Street".

Ladda ner!

Ett slag för den missförstådde blipsterstekaren

2008-12-08T20:48:00.014+01:00

Okej, så Nicholas kom före med det här. Men jag är glad att han gjorde det. Annars hade jag själv kanske inte skrivit om det. Eller jo, det hade jag nog, men inte med samma, vad ska man säga, övertygelse.

Så här har jag nämligen känt inför 808s & Heartbreak och den generellt sett rätt svala respons skivan fått: lite som när en ny skiva kommer, jag lyssnar, tycker den är rätt bull och låter den ligga, kanske rentav tar bort den från iPoden redan efter en vecka - men sen kommer en våg av hyllningar från alla möjliga håll och kanter och jag börjar tänka "Hm, var den så bra? Jag kanske borde lyssna mer och försöka hitta det jag missat?".

Fast tvärtom. Kanye Wests nya skiva har ju som bekant knappast bemötts med samma ganska oförklarliga hyllningskör som hans debutalbum The College Dropout. Med 808s har jag istället känt "Hm, var den så dålig?", fast med skillnaden att jag fortfarande vill lyssna mer och inte tvärtom, just för att hitta dess påstådda skavanker. Och grejen är: jag gillar det bara mer och mer! Skivans andra hälft, som jag i början tyckte var obalanserat undermålig de första sex låtarna, växer och snart älskar jag fan t o m hans evighetslånga, labila gråtsång i sista "gömda" livespåret "Pinocchio Story".

Men - och det här skäms jag lite för - jag har inte riktigt vågat gå ut och försvara skivan som t ex på Kinky Afro (där någon säkert skulle bussa typ Trae på mig and that would be the end of it). Därför var det skönt att se en allierad i Nicholas. Och i Fanny Lindgren, vars Digfi-recension var ganska på pricken.

Luca Brazi sa i en kommentarstråd på just Kinky Afro att "Kanyes smärta förefaller ju inte sitta djupare än ett klistermärke". Det är något många oftar klagar på när det kommer till Kanye West: han är så ytlig och opersonlig. Att hänvisa till hans blipsterstekarblogg ligger nära till hands. Jag säger så här: ytlig, ja! Opersonlig? Inte på långa vägar!

Jag anser Kanye vara en av de mest intressanta, roligaste och nyckfulla artisterna i världen. Och det beroer till stor del på grund av att han pö om pö är så jävla sinnessjuk. Så hänsynslös mot vilka konsekvenser hans agerande får. Så obönhörligt orädd för att blotta just hans personlighet, den han är. Han spenderar en miljon dollar på att klä ut sig till Evil Knievel och hångla med Pamela Anderson i videon till "Touch the Sky". Han rusar upp på MTV EMA:s scen och skriker "fuck this!" när han förlorar priset för nämnda video till Justice. Han rappar om att han ska få alla hatare att äta bajskorvar ("When I came up y'all gave me shit, now I'm finna make y'all eat them turds"). Han har satt flera olika glorior på sitt eget huvud sedan han först gjorde entré i media.

Det är lite som Filip och Fredrik sa om Björn Ranelid i gårdagens avsnitt av Boston Tea Party: "Ingen vågar vara som honom". Och det är kanske just därför både Kanye och Ranelid sticker i så mångas ögon. Egentligen hade Nas och Puff Daddys gamla krigsrustningsanthem "Hate Me Now" passat bättre för Kanye. "You can hate me now, but I won't stop now" går refrängen och jag tror att det är ungefär precis så Kanye känner inför de som inte förstår honom.

Samtidigt är nu Kanye i en för honom ny, sårbar position. Han är ensam och hjärtekrossad. Hans mamma dog, som en blixt från klar himmel, på grund av komplikationer under en plastikoperation. Sedan tog det slut med hans flickvän. 808s & Heartbreak känns verkligen som det logiska resultatet. Och även om Kanye maskerar alla låtar till att handla om brusten kärlek mellan ett par, märks saknaden efter hans mor. Det handlar oftast om en enstaka rad. "My face turned to stone when I heard the news". "Goodbye my friend - will I ever love again?". Och vidare går det. Till slut kommer Kanye fram till att hans liv, fyllt av "fame and flashing lights", är tomt. Tomt på någonting äkta.

Han fortsätter att blipsterstekarblogga - flera gånger varje dag - men nu är det tydligt att det finns någonting annat under ytan. Och jag tror inte att han har det helt lätt att få ut det. "Vad är ett riktigt liv?" frågar han sig i en intervju, syftande på hans ständiga turnéliv vars enda hållplatser består av fester och prisgalor. Han har inte tid med det där riktiga livet. Så hans smärta slipper ut i korta, koncentrerade doser. 808s & Heartbreaks texter är inga utstuderade Dylan-noveller. Det handlar om kärnfulla (jo!) rader som upprepas om och om igen. Som ett mantra går det i fantastiska "Love Lockdown": "keep your love locked down, your love locked down, so keep your love locked down, your love locked down..."

Och ljudbilden speglar verkligen texterna. Det är sparsmakat men ständigt med en personlig särprägel som bara kan tillhöra just Kanye West.

Man kan tycka vad man vill om Kanye West, men utan honom hade världen varit en aning fattigare på färg. Och det finns fan ingen som ens liknar honom.

PS.
Två viktiga punkter jag vill tillägga:
1. Kanye använder inte autotune för att han "inte kan sjunga" (det kan han faktiskt, till en viss grad). Som jag tidigare skrev i ett inlägg om "Love Lockdown": för första gången, vad jag vet, fyller verkligen autotuner-effekten ett annat syfte än att det låter lite eggande (not so much anymore då ungefär alla artister i världen kör på det nu för tiden), coolt och roligt. Kanye använder den istället för att verkligen stärka låtens mening och sinnesstämning. Autotunern skapar ett sorgset, labilt vibrato som går perfekt i hand med Kanyes återhållsamma sång.

2. Att man recenserar i synnerhet Kanye Wests (i egenskap av en väldigt personlig artist) verk med vem artisten är i åtanke är inte konstigt. Men 808s & Heartbreaks faktiska musikaliska kvalitet tror jag mycket nu förbises just på grund av att folk har problem med den arrogante narcissisten Kanye West. Om vi rent teoretiskt tänker oss att det istället var en up and coming R&B-artist som hade släppt 808s & Heartbreak som debutalbum hade han, sanna mina ord, nått en helt annan framgång bland kritiker än vad Kanye West gör nu.

Alright alright

2008-12-08T11:05:00.007+01:00

Mest uppspelt är jag över frisyren. Och "Hammersmith Odeon-mössan"!

Oh just det, while we're on the subject: jag planerar en "best of the best"-samling av Bruce Springsteen. Det vill säga de bästa versionerna av hans typ 20 bästa låtar. Jag har redan valt ut ett par, och det ska bli kul att se vilka jag till slut kommer fram till. Det lär bli en hel del live, men någon studioversion eller två dyker nog också upp. Sen när jag är klar samlar jag allt i en stor härlig zipfil som läggs upp här vad det lider. Något att se fram emot, mark my words!

Quelle coïncidence!

2008-12-02T09:53:00.012+01:00

Och månadens sammanträffande går till... *drumroll* det faktum att jag såg just såg Annie Hall för första gången, samma dag som Woody Allen fyller år!

Mmm, den enda Woody-film jag sett utöver Annie Hall är Match Point. Är inte det sjukt? För jag har liksom länge vetat att jag skulle älska hans filmer bara jag gav mig hän, och när jag väl nu såg Annie Hall gjorde jag just det. Den var så fin och okonstlad (trots all nästan komplexartat smarta dialog). Trodde någonstans att Woody Allen inte skulle vara mycket av en skådespelare (och förvisso består väl hans roll/roller till största del av honom själv) men han gör Alvy Singer till en riktigt bra och rolig karaktär. But he ain't got nothing on Diane Keaton. Fan vad grym hon var förut, kanske främst i Gudfadern (det tyckte jag förövrigt var roligt, när Alvy i början sa till henne "I'm standing here with the cast of The Godfather"). I dag gör hon typ en film om året (2007: Mama's Boy!). Hon hade varit perfekt för den typ av roll som Julianne Moore fick i I'm Not There, som någon slags comeback. Eller fan, hon borde ha en större roll. De senaste typ 20 åren, känns det som, har hon bara spelat "snazzy ladies" som går runt i byxdressar, med slingor i håret och "lever upp". Hon är värd mer än så.

Sen gillade jag filmen också för att den påminde mig om När Harry Mötte Sally. Jag vet att det borde fungera åt andra hållet och att den kanske ses som en lightversion av Annie Hall, men vet du vad? Jag älskade När Harry Mötte Sally när jag var liten och jag har bara älskat den mer och mer för varje gång jag ser den igen (senast bara för några månader sedan). Det är typ den finaste filmen jag vet, no lie. Meg Ryan lider förövrigt av ett liknande öde som Diane Keaton (även om hon aldrig varit lika bra).

Bey-bey

2008-11-24T15:59:00.005+01:00

Nog för att Beyoncé Knowles för det mesta är lite för välpolerad och superproffsig för min smak, men shit... Ibland är hon bara så extremt cool, snygg, respektingivande och perfekt. Big up!

Och världen känns hoppfullare

2008-11-05T11:17:00.002+01:00

Visst, kalla mig sentimental, men det var ett vackert avslut på gårdagens valvaka (dock kändes talet, som vissa redan påpekat, som en smärre besvikelse om man ställer det mot sin enorma prehype).

Han ser så ledsen ut

2008-11-05T05:19:00.001+01:00

Ärevördigt tal av John McCain. Credos, J-Mac, credos.

Men han ser så ledsen ut.

Det är lite skrämmande, vad sömnbrist gör med en

2008-11-05T04:27:00.001+01:00

Känner mig så rastlös. Kroppen ligger i något slags gränsland. Men valvakan intresserar fortfarande!

Följer Filip & Fredriks valvaka

2008-11-05T03:53:00.002+01:00

Dricker för ovanlighetens skull kaffe. Chattar med Krinchen. Känner hype inför Obamas segertal.

Shaw-ta-ey!

2008-11-01T15:28:00.006+01:00

Thr33 Ringz har läckt! Och jag som inte ens hann skriva om hur bra Pree Ringz da Mixtape är. Men fuck it, det gör jag ändå (och det krävs några lyssningar på albumet innan jag verkligen kan uttala mig om det).

Pree Ringz da Mixtape är som namnet antyder ett mixtape (åh Gud nu kom jag att tänka på en så löjlig diskussion som dök upp en gång i tiden då jag hade skickat in en gästrecension till dagensskiva.com, och Kal fucking Ström gick in en lång, seriös förklaring om varför man ska kalla det en mixtape sedan han ändrat just den lilla detaljen i min text och jag ifrågasatt det eftersom "en mixtape" ju ser så jävla fult ut) som... Oj, nu hamnade jag på fel spår. Vi börjar om.

Som sagt, Pree Ringz är ett mixtape som, ungefär som alla andra mixtapes, släpps i syftet att hypa upp ett kommande skivsläpp. Det släpptes i augusti och då bestämde jag mig för att ignorera det, i tron om att det skulle vara många låtar från Thr33 Ringz på det (så fungerar jag tyvärr - jag vill helst inte höra några låtar från ett album jag ser fram emot förrän jag har själva albumet i händerna/hårddisken), och att det inte var något vidare officiellt arbete utan mer ett slafsigt hopkok av någon halvdan DJ. Men så förklarade min bror bara en vecka sen att det verkligen är ett officiellt mixtape gjort av T-Pain själv - just som ett mixtape och inget annat. Och nu när det nya albumet just släppts ser jag att det inte är en enda låt som förekommer på både Pree och Thr33.

För ett T-Pain-fan som jag är det förstås just heaven. Drygt 50 nya T-Pain-låtar inom två veckor!

Pree Ringz börjar lite svajande, men det har väl mest att göra med att DJ Khaleds gälla stämma skär rakt igenom introts tunga trummor och (i sedvanlig ordning) tillintetgör all möjlig njutning man som lyssnare kan få utifrån musikens eventuella kvalitéer. Men T-Pain lindrar snabbt smärtan med en fet rapvers på introt. För jo, T-Pain är ju utöver autotunermästare också en riktigt stabil rappare. Snabbt och lekfullt är ledorden när han rappar. Och så fortsätter det genom hela mixtapet. Det är mycket mer ett rapmixtape än R&B-dito (nu är förvisso sådana försvinnande få), och blir på så sätt ett ännu bättre komplement till Thr33 Ringz, vars procentförhållande mellan rap och sång jämfört med Pree Ringz ungefärliga 70%-30% efter en snabb första genomlyssning tycks ha vänts om.

Bäst blir det emellertid då T-Pain låter sina olika alter egon gästa sig själv på samma spår, och resultatet blir en salig blanding av denna snabba, lekfulla rap, skönsjungande körer och allmänt autotunergodis. Ett bra exempel från T-Pains briljanta andra album Epiphany är "Show U How" (medverkande på spåret: T-Pain, Teddy Pain och Teddy Penderazdoun). På Pree Ringz tar sig den här lilla konstformen sig uttryck i rent livsbejakande "This Dat Shit" och promo-singeln "Superman".

Ett annat roligt (det här är viktigt, för är det något T-Pains musik är så är det rolig - ständigt underhållande!) påhitt är imitationskavalkaden "Like I Outta", där T-Smärtan ger sig på att imitera, i tur och ordning, E-40, Soulja Boy, Shawty Lo, Young Jeezy, Rick Ross och Lil Wayne. Rent röstmässigt lyckas kanske han inte hela vägen, men när det kommer till uttal, rapteknik och text sätter han de flesta på pricken.

Pree Ringz är 21 låtar fyllda av den T-Pain man lärt sig älska, kanske aningen mer på krigsstigen än vanligt för att bevisa hans underskattade rapkunskaper, men likväl densamma. Och efter att ha lyssnat igenom mixtapet bara en gång eller två hade hypen inför Thr33 Ringz växt sig ännu större.

Nästa vecka eller så avhandlas den cirkus som är Thr33 Ringz.

T-Pain - Show U How (with Teddy Pain & Teddy Penderazdoun)

T-Pain - This Dat Shit

T-Pain - Superman

T-Pain - Like I Outta (with E-40, Soulja Boy, Shawty Lo, Young Jeezy, Rick Ross, Lil Wayne & T-Wayne)

Inte helt oväntat är Lil Waynes ESPN-blogg alldeles briljant

2008-10-25T23:05:00.004+02:00

Ur en fråga-svar-session med läsarna:

Trevor, Marysville, CA:
Lil Wayne, why is a goon nothing compared to a goblin? And are the raiders the Goons of the NFL and the Titans the Goblins?

Let's say you're a goon. Well, what's a goon to a goblin? Nothing. They're the same thing. So are the Raiders goons and the Titans the goblins? No, because the Titans are having an amazing year and the Raiders have been not so amazing. If you're going for a goons and goblins reference, I would say if you're calling Oakland goons I would use Jacksonville or St. Louis as goblins. Or if you want, to use the Titans as goons, the Giants would be your goblins. You gotta pick teams that are on the same page when you making that analogy.

Jag avlägger rapport

2008-10-05T01:15:00.004+02:00

Oi!

Befinner mig i Uppsala nu, har gjort det sedan tisdagen. Och innan dess - en avkopplande (vad jag nu har att koppla av ifrån) vecka på Menorca med Fanny.

Det har varit en ovanligt fin tid för mig, de här två senaste veckorna. På Menorca blev jag brun, badade i det härligaste badvattnet EVAAAR och unnades lyxen att först uppleva panik över en smått kvaddad hyrbil för att sedan göra mitt livs största metaforiska utandning när hyrbilskvinnan sedan tittade på skadan och bara: "...yeah. These scratch marks indicate that the damage was probably there before. Don't worry!". Jag gjorde på allvar en sån här "Singin' in the Rain"-pose medan jag gick från parkeringen: hoppade till och förde ihop mina hälar i en rapp klack. Kan ha visslat.

Och här i Uppsala, hållplatsen på vägen hem till det påstått kalla och regnpiskade Jämtland, har jag hälsat på Shlobban, Olle & Josefine, Arnemo och nu till sist Liney. Har inte räknat lika mycket matte som jag bör (jag pluggar alltså upp betyg för tillfället, med Matematik A som första kurs) men det får jag ta på hemvägen.

Jag har lyssnat så jävla mycket på Kanye Wests "Love Lockdown", alltså. Jag tycker den är ganska fantastisk. För första gången, vad jag vet, fyller verkligen autotuner-effekten ett annat syfte än att det låter lite eggande (not so much anymore då ungefär alla artister i världen kör på det nu för tiden), coolt och roligt. Kanye använder den istället för att verkligen stärka låtens mening och sinnesstämning. Autotunern skapar ett sorgset, labilt vibrato som går perfekt i hand med Kanyes återhållsamma sång som pö om pö mynnar ut i ett desperat vargylande. Sen är produktionen intressant också. Det börjar så avskalat det kan, med en basgång på fyra toner som följs upp av pianot som stärks av trummor och så vidare till allt flippar ut i ett mayhem av blandade ljud, mer trummor och mer av allt. Och i låtens slut återgår det till dess början, som i en perfekt cirkel: de där fyra ensamma bastonerna.

Åh, just det, kul grej som hände på Menorca också: vi hade ett TV-utbud på hotellrummet som var ganska strömlinjeformat efter öns främst spanska, tyska och engelska stammisar. Det mesta var, som man kan tro, skit. Men CNN är intressant, i synnerhet såhär i ekonomikris- och presidentvalstider. Och där, kvällen innan vi skulle åka fick jag äntligen se Tina Fey som Sarah Palin, något som förstås varit skrivet i sten sedan Palin först steg in i rampljuset. Det var i ett förbiflimrande klipp från typ SNL under ett CNN-inslag om Palin - men omständigheterna gjorde att min första tanke var "alltså hon är ju SJUKT lik Tina Fey!" (fortfarande alltså några sekunder i tron att det faktiskt var Sarah Palin jag såg).

Hade nog varit värt en 5-700 kronors Tradera-biljett ändåååån

2008-09-18T19:32:00.000+02:00

Hurra hurra hurra

2008-09-11T08:14:00.002+02:00

Gå!

2008-09-10T11:01:00.005+02:00

Som för att fortsätta på NRFN:s pågående serie "Ful Svengelska": på min iPod Touch (och på vissa sökmotorer här och var) står det, som en översättning för "Go" - "Gå". Åh, så fult. Vad är det för fel på "Sök"? Eller "Kör"?

Två roliga bilder från veckan som gått

2008-09-09T00:04:00.003+02:00

Kontrasten! Justin Timberlake, 10 år gammal och vitare än ett A4-papper tillsammans med Johan Lindeberg, brun som fan och i ett sinnessjukt skägg.

OS-medaljören Michael Phelps, Ciara och fula jävla underbara T-Pain på MTV Video Music Awards.

Herregud vad jag avskyr bananflugor

2008-09-08T14:04:00.003+02:00

De är överallt här nu! Det var förvisso fler igår kväll - fick sitta och klappa till kingdom come, ragnarok och armageddon.

På tal om bananflugor läser jag för närvarande Bananflugornas Herre av Fredrik Eklund. Den är självbiografisk, handlar om Fredrik Eklund (Sigges bror och för ekonomiintresserade läsare, Klas son), homosexuell och trött på Sveriges gråhet och brist på kärlek till och uppskattning av hans vackra drag och uppumpade gymmuskler. Så när han får frågan om han vill göra bögporr i Los Angeles gör han det (efter mycket filosoferande och självinsikt om vad som kan ha lett till det beslutet). Det är en jävligt, jävligt bra bok. Inte minst för att han sätter mig in i, inte tankeprocessen, för det är ju inte i grunden medvetna tankar det handlar om, utan den basala lusten efter, och uppskattningen av, en vacker man. Det går liksom inte att likna vid någon annan kärlek, kärleken mellan två män. Det är något jag har varit nyfiken på och velat förstå länge. Det är så långt borta från mig, min sinnesstämning och mitt förstånd. Och just därför är det så intressant, och fantastiskt bra, när Fredrik Eklund får mig att förstå. Jag blir nästan själv upphetsad då han beskriver ett samlag. Och där finns ingen fitta, bara kuk och kuk! Boken bultar verkligen av känsla.

Den här sommaren har varit bra på det sättet, att jag verkligen lärt mig att uppskatta bra böcker. Det är - faktiskt - inte det lättaste när man växt upp på 90-talet och använt datorer sedan typ åtta års ålder. Då är det inte lika naturligt att böcker kan vara källan till så mycket - kunskap, underhållning, allmän sophistafunkin' up yoself.

Så jag kom hem från Paris (där jag förövrigt började min boksommar lite i smyg med att under två halvintensiva månader läsa ut In Cold Blood - verkligt gripande bakom alla kalla formuleringar och anteckningar av närmast triviala detaljer - efter att ha börjat med den typ ett år tidigare) i början av juni. Sen åkte jag med min flickvän Fanny och hennes familj till deras gamla stuga på Gotland en dag efter min födelsedag (18 juni). Där var vi i drygt två veckor. Och det var lite som ett annat land. Visby ser ut som om Astrid Lindgren (om hon tecknade själv) och Hayao Miyazaki (jag vet inte - tecknar han själv?) delat på uppgiften att inreda hela staden. Jättefint. Och stämningen på hela Gotland var bara så härlig - uppsluppen och avslappnad.

Där läste jag många böcker. Först de två Sigge Eklund-böcker som är de enda man kan få tag på. Varulvsvalsen var inte riktigt lika bra som jag väntat mig, men ändå stark. Jag tycker det är kul att Sigge själv verkar så språkintresserad och vill experimentera med olika stilar hellre än bra. Och då har han ändå en väldigt hög lägstanivå. Andra boken heter Det Är 1988 och Har Precis Börjat Snöa och är så jävla bra. Vacker. Jag blir verkligen ledsen då jag tänker på att jag aldrig kommer kunna minnas min barndom lika väl som Sigge gör.

Sen läste jag Amanda Svenssons debut Hey Dolly som en vän rekommenderade, mest eftersom han går i samma skrivarklass som henne på en högskola i Malmö. Hon är född 1987 och har alltså nyligen fått sin debut utgiven av Norstedts. Det låter - lät - ju kul, imponerande, intressant! Men den var inte alls så bra. En platt berättelse med ett svin till huvudroll som jag antar förväntas ska sticka i ögonen. Men det finns förstå några få ljuspunkter. Dolly är en otippad, ganska intressant protagonist, en "feministisk"/rebellisk (i det att hon tar och gör vad hon vill i världen, obunden av några som helst konventioner eller medmänniskor) antihjälte. Men jag vet inte. Jag känner ingenting för varken henne eller hennes berättelse.

I'm baaaack! Ah whatchu, ah whatchu gon' do nooow?

2008-09-08T13:04:00.002+02:00

Jag har varit borta härifrån länge nu. Det skyller jag på två saker:

1. Jag har rest lite fram och tillbaka över landet ända sedan jag flyttade hem från Paris.

2. Jag har, när jag inte "rest" utan haft loads av dötid här hemma, inte känt något sug efter att skriva ned saker jag tänker på. Och om jag nu känt suget har jag varit för lat för att skriva. Dumt.

Jag ger mig själv en reprimand och ställer ett nytt krav: minst ett inlägg i veckan. Och det känns inte alls jobbigt, snarare ett löfte jag ser optimistiskt fram emot att hålla. Jag spenderade nästan hela gårdagen med att läsa igenom ett par bloggar jag försakat de senaste månaderna - Martin Gelin, Annika Flynner och Loadings nystartade Level-blogg. Och jag känner mig inspirerad. Tittade till och med på Michelle Obamas tal från demokratiska konventet och lovade mig själv att se motsvarande tal av både Hillary & Bill Clinton, Joe Biden och John McCain. Sarah Palin känns inte så intressant (kul dock att hon ser ut som Tina Fey), hela hennes "jag är emot abort men det var min 17-åriga ogifta dotters egna val att behålla barnet"-stance känns sorligt förvirrad.

Igår blev alltså, efter allt läsande, bara en sådan där natt där jag inte kunde sova på ett par timmar, så jag låg och bara tänkte och tänkte och tänkte. Så det här kan bli rätt långt.

Eller vänta, det blir inte alls långt. Gud vet att jag uppskattar när böcker, texter och what-have-you är väl uppdelade i kapitel och stycken. Så - correction - det här kan bli rätt många inlägg på en timme.

Impressive, som Darth Vader hade sagt

2008-06-13T22:37:00.001+02:00

MUTO a wall-painted animation by BLU from blu on Vimeo.

Förresten

2008-06-11T13:32:00.003+02:00

Den musikgenre som bäst passar med adjektivet "fantastisk" måste fan vara R&B. Lyssna bara: fantastisk R&B. Låter det inte lockande? Jag tycker också det är så skönt att benämna något, typ Chris Browns "Forever" (återkommer till den framöver), som fantastisk R&B. Jämför gärna med typ fantastisk rock, fantastisk soul, fantastisk pop eller what-have-you. Inget klingar så fint som "fantastisk R&B".

30 Rock och underskattade Chamillionaire

2008-06-11T10:24:00.003+02:00

Jag såg just fjärde avsnittet av 30 Rock. Och jag vet inte, är inte serien bara aningen överskattad? Okej, svårt förstås att forma en definitiv åsikt efter fyra avsnitt, men det når inte riktigt upp till de nivåer jag själv hypat mig upp till. Det är väldigt härligt att se på (jo, verkligen härligt, luftigt, sorglöst, skönt, det är svårt att beskriva), men det lockar fan inga gapskratt. Inte än så länge, åtminstone.

Och så detta fjärde avsnitt då, som hade två rätt dåliga skämt. Först den tighta unga assistenttjejen som blir ett problem för Tina Feys karaktär Liz eftersom alla hennes manliga medarbetare i manusförfattarteamet "inte kan jobba" eftersom de stirrar på assistenten när hon går runt i sina små kläder. Det var liksom ett stående skämt genom hela avsnittet, jag är förvånad över att Tina Fey skriver (eller skriver under på) något sånt banalt.

Andra: manusförfattargänget tar en "one minute dance party" (varför säger man egentligen "ETT party" när det betyder "EN fest"? Det är som folk som envisas med att säga "ETT Playstation", "ETT Game Boy" osv. Svenskans uppdelning av "en" och "ett" är förövrigt en så jävla udda grej från början alltså, vem fan kom på idén?) och dansar "ironiska hiphopdansen" till Chamillionaire. "Kul att de spelar Chamillionaire!" tänkte jag först. Sen frågar Alec Baldwins chefskaraktär Liz om hon gillar Chamillionaire, varpå hon svarar ett lagom sarkastiskt "we all love the music of Chamillionaire". Störigt, speciellt eftersom Chamillionaire ofta tycks få omotiverat mycket skit. Hur många förstod egentligen att "Ridin'" handlade om förtryckande, rasistiska poliser (och rasprofilering i allmänhet) och inte bara "ännu en idiotneger som tycker det är coolt att köra bil olagligt snabbt"? Hur många erkänner Chamillionaire som en bra, skarp textförfattare? Hur många insåg att Ultimate Victory var en av förra årets bästa skivor?

Men ja, tillbaka till 30 Rock. All in all känns det som en av de bästa renodlade komediserierna att komma ut på flera år. Och Kenneth! Han är min favoritkaraktär. Så underbart blåögd och rolig, bara.

Emotional! Sensational!

2008-04-27T22:19:00.007+02:00

Danny Federici dog för ett tag sedan. Han var Bruce Springsteens organist i huvudsak (spelade även dragspel och synth), var med och grundade E Street Band och nyheten om hans död påverkade mig inte nämvärt. Till en början.

Igår natt, febrig och jävlig låg jag i sängen och läste det lovord Springsteen hade framfört på Federicis begravning. Nu - och nu börjar det här låta som ett lovord i sig - jag är inte en man som gråter alltför ofta. Mina fans vet att de enda filmer jag fällt tårar till är Big Daddy, Sagan om Ringen (precis där i början, när allt bara är så överdrivet vackert och Frodo träffar Gandalf) och Reign Over Me. Samt avslutningarna av The Office respektive Extras (vad har egentligen Adam Sandler och Ricky Gervais gemensamt?). Varför det är så vet jag inte, jag kanske har en förträngd barndomsupplevelse som ligger och spökar någonstans i min hjärnas mörkaste vrår.

Men detta det tal som Bruce Springsteen alltså hade skrivit till sin gamle vän och bandmedlem hade mig på den där lite läppdarrande kanten länge innan det precis i slutet fick mina tårkanaler att kapitulera. Det är ett väldigt välskrivet, vördnadsfullt och vackert tal. Verkliga känslor som förmedlas med varje stavelse. Jag förundras över hur väl "Bossen" för sig med det skrivna ordet. Det kanske inte är så konstigt, med tanke på bra hans låttexter i regel alltid är. Men jag tänker mig att det finns en skillnad där. Är man bra på att skriva låtar behöver man inte vara bra på att skriva texter utan musik och - i synnerhet - vice versa (Vapnets Martin Abrahamsson och Annika Norlin är dock två - östersundska, by chance - undantag som bekräftar regeln). Men nu vill jag ha en självbiografi av Bruce Springsteen.

Anledningen till att Federicis död till en början inte direkt tog mig på sängen är den att han aldrig varit någon som sticker ut med sitt musicerande. Jag kunde - och kan knappt fortfarande - peka ut något speciellt tillfälle i E Street Band-diskografin där han flashar sina skills. Men sen läser jag, låter mig övertygas:

"He was the most intuitive player I've ever seen. His style was slippery and fluid, drawn to the spaces the other musicians in the E Street Band left. He wasn't an assertive player, he was a complementary player. A true accompanist. He naturally supplied the glue that bound the band's sound together. In doing so, he created for himself a very specific style. When you hear Dan Federici, you don't hear a blanket of sound, you hear a riff, packed with energy, flying above everything else for a few moments and then gone back in the track. "Phantom" Dan Federici. Now you hear him, now you don't."

Och så tänker jag tillbaka på musiken. På de här "luckorna" där Federici alltid fyllt i, eller då han, när jag drar mig till minnes, faktiskt stuckit ut. Främst på The Wild, the Innocent and the E Street Shuffle och där i synnerhet på "Incident on 57th Street".

Fair enough, han var inte en av E Street Bands drivkrafter och jag tänker aldrig inbilla mig något annat. Men det är alltjämt en förlust.

Gör en deal som en croco

2008-04-14T17:34:00.010+02:00

Årets kanske bästa låt hittills, eller ja, bästa "singel" (dilemma när man ska "lista" musik: exempelvis Vampire Weekends album är ju lättare att tänka på som helhet snarare att singla ut någon av de enskilda jättebra låtarna), bredvid Janet Jackson och Ciaras "Feedback"-remix tillhör Lorentz och Kocky.

Kocky, som släppte grymma debutalbumet Kingdom Came förra året, är på väg tillbaka med Stadium Status och första singeln heter "4-Ever Juvenile". Lorentz upprepar alltså historien med att hoppa på remixen för ett Kocky-albums första singel. Förra årets "Crush"-remix, där Lorentz och La Vida Locash-sångfågeln Rosanna duetterade på temat "jag kan inte komma över dig" var helt - jag finner inget ord som bättre beskriver det - adorable. Och vida överträffade orginallåten med Play Paul.

Men "4-Ever Juvenile"-remixen är på en annan nivå. Det har gått ett år, Lorentz har medverkat på singlar, remixer och hela mixtapes med sitt Baseline-gäng, där bland annat Friends-Ross-läderbyxor-tighta M. Sakarias och Paragon (som växt ganska rejält bara de två senaste månaderna, med mycket att tacka Sveriges kanske bästa producenter Astma & Rocwell för) ingår. Och allt har hållt en imponerande hög lägstanivå, stadigt stigande. Skulle man rita en graf över Lorentz utveckling skulle den gå rakt uppåt, spräcka tavlans ram och fortsätta på väggen som hos Joakim von Anka. För så bra som Lorrelight är på "4-Ever Juvenile" har han aldrig varit tidigare. Det är som en sammafattning av allt som gör honom till Sveriges kanske mest intressanta rappare och, if you will, "Sveriges Lil Wayne".

Från en så liten detalj som inledande autotunade "Babyman what it doo?", via alla The Dream-"EY!" i refrängen till att rimma "det är min kopp med te som Earl Grey/gör det all day urrday/iallafall från måndag till lööörday" är det en lekfullhet som, kort och gott, bara glädjer mig så jävla mycket. Kockys beat knäcker det mesta också.

Du kan lyssna på "4-Ever Juvenile (Lorentz Remix)" och annat på Lorentz roliga blogg.

Igår var vi förövrigt och tittade på DeVotchKa, of Little Miss Sunshine OST-fame. Lokalen där det hölls, Café de la Danse, var riktigt fin, med någon slags blandning av halvfärdig modern byggnad (en massa silvriga rör och metallstänger längs väggarna och i taken) och klassiska franska former i mörkbrunt trä. Konserten, däremot, var inte helt hundra. Låten jag länkar till här uppe är fantastisk, och var riktigt fin igår, men eftersom vi knappt lyssnat på DeVotchKa innan var vi inte helt redo för deras andra, lite mer experimentella alster. Sångaren hade en imponerande röst, men imponerande är inte alltid (ganska sällan faktiskt) samma sak som bra. Han lät lite som sångaren i The Killers, med skillnaden att där Killers-sångaren ofta är väldigt episk och energiskt, eh, förtvivlad i rösten och ständigt lyckas hålla sig från att falla över kanten, så gör DeVotchKa-sångaren just det. Faller över kanten alltså. Det blandat med en spansk rytm eller två för mycket blev ibland direkt ansträngande att lyssna på. Som någon slags rockmariachi.

I dag lyssnade jag på en låt från vad som sägs vara Lil Waynes sista mixtape innan Tha Carter III ÄNTLIGEN släpps: "Too Clean", med en tolvåring som kallar sig Lil Chuckie. Han påminner i sin hunger och underbara redlöshet om när Lil Malik (var fan är han i dag?) dominerade Snoop Doggy Doggs "Pump Pump" för 15 år sedan. Lil Chuckie kanske är lite väl lik Wayne i rimstruktur, sätt att frasera och så. Men det vore coolt om han växer upp och liksom blir den nya Weezy, då Wayne själv är en tillbakalutad Cash Money president som har fått Jay-Z-status för flera år sedan.

In other news: jag köpte en ny iPod-strumpa för några dagar sedan på en liten halvsunkig butik nära Les Halles. Jag köpte den till en början mest för att den var lite "kul", men nu tycker jag att den faktiskt börjar bli vacker på riktigt:

Och så år 2000:s kanske vackraste video

2008-03-30T17:25:00.001+02:00

Did you expect money to come easy?

2008-03-19T18:09:00.004+01:00

Ladda ned årets hittills finaste video och njut på samma gång av en av förra årets bästa låtar. Vetja.

(Högerklicka > Spara mål som...)

Den inneboende kreativiteten

2008-02-27T17:09:00.006+01:00

Bra, nyligen upptäckt textrad från The Dreams "Nikki":
"You've died in my heart, so go on ahead and live in his arms."

Jag är en extrem sucker för sånt här. Drama drama drama. "Nikki" är en fantastiskt bra låt. Love Me All Summer, Hate Me All Winter är fortfarande 2007 års klart bästa album. Och kanske 2008:s. Om Mr. Nash inte får för sig att släppa typ två nya album under året, då. Han skrev, producerade (med Tricky Stewart och Los da Mystro) och spelade tydligen in Love Hate på nio dagar. "Umbrella" skrev han på tolv minuter. Och så vidare. Frågan är vad han då kan göra om han spenderar, säg, en hel månad med att skapa nästa album. The possibilites are endless.

Eller så är han en sån som fungerar åt andra hållet: för mycket finslipning och eftertanke resulterar bara i sämre resultat. På ett sätt är det mer imponerande, eller förlåt, snarare fascinerande, med artister som fungerar så, än en Phil Spector som pistolhotar folket i studion till perfektion, eller en Bruce Springsteen som är nära att köra hela sitt sociala liv i botten för något som kallas Born to Run.

När de bara kan gå in i studion, leverera, och BOOM (Ari Gold-style), vi har ännu en klasssiker. The Dream skriver tydligen inte ned några texter, utan glider mest på som vanligt varje dag, och när han får en fin melodi/textrad i huvudet ringer han upp sin egen voicemail för att sjunga in det (hur 2000-talet är inte det?). Hela grejen med Lil Wayne är ju att han är en vandrande bomb av kreativitet som, att döma av hur mycket låtar som hela tiden kommer och dess generellt höga kvalitet, tycks brisera några gånger varje dag. Hans mentalitet, som han sällan missar en chans att berätta om, är "fuck it, jag kan köra var, när, hur, med vem och vad som helst". En annan av världens bästa rappare just nu, Allyawan från Jönköping, fungerar enligt uppgift på samma sätt som den gode Wayne. I hela hans kropp bor något fantastiskt som slår en omkull så fort det får andas framför en mikrofon. Det är något sånt där man, ursäkta uttrycket, bara föds med. Den där inneboende kreativiteten.

Det är nog det som, mer än något annat, definierar en fantastisk artist.

"I'm leaving the building!"

2008-02-18T00:49:00.007+01:00

Tittar in på förhållandevis nya bloggen Livin Lavish och hittar det här:

Fan vad kul, alltså! Och intressant! Det är sånt här som får mig att fundera på att börja vara intresserad av basket. Då behöver jag inte känna mig lika utanför längre när mina kompisar börjar prata fotboll/hockey och jag bara kan stå tyst och tänka på typ Lil Waynes uppträdande på BET-galan, vem som kan vara näst bäst i I'm Not There efter Cate Blanchett, hur pass bra Brütal Legend kan bli rent spelkonceptmässigt och annat populärkulturellt nonsens. Då kanske jag bryta min egen tystnad och ibland säga saker som "alltså, Dwight igår... det var magi".

Nej men basket har alltid varit min favoritsport. I unga år började jag spela det mest för att det är den sport som är mest hiphop, men det utvecklades vidare. Inte för att jag någonsin var så värst bra. Det här får väl bli min misslyckad-musiker-gone-musikjournalist, fast med basket.

Det som intresserar mig är hur det är en sport som verkligen, om den spelas rätt och fullt ut, tycks utilisera hela kroppens kapacitet. Om hur man inom det kan utvecklas till någon slags fysisk superman, för att göra just The Superman och liknande surrealistiska rörelser. En sport som rymmer mycket kreativitet. Det är en jävla show, basket. Jag gillar shows. Och hur tungt taktikdrivet det ändå är. Utan taktik blir det bara en massa And 1 Mixtape (förvisso väldigt underhållande, åtminstone de första 15 minuterna) av det hela.

Så här kan det gå då man lyssnar på "Första Svensken i Rymden" samtidigt som man skriver mail

2008-02-17T21:56:00.002+01:00

Tjockhet = kreativitet?

2008-02-17T20:32:00.011+01:00

Missy Elliott har återigen blivit tjock och gör således, återigen, jävligt bra musik. De där flöjterna i mitten av allt!

Har för mig att det var Donnie Donut som skrev något om att ju tjockare musiker (åtminstone producenter) är, desto bättre är de också. Jazze Pha (han har en sån där tjockhet där runda glasögon skulle lämna tre millimeter djupa märken som ser ut som parenteser vridna 90 grader) i ren allmänhet, det där klippet på Timbaland då han är som mest inspirerad i studion och följaktligen hinkar i sig ur någon slags trelitersdunk med mjölk (eller grädde?) och yttrar flera självuppskattande ljud ("woooh!") med munnen fylld av typ club sandwich. Vissa vill hävda att Timbaland till och med nådde sin kreativa botten runt årsskiftet 2006/2007, då han lustigt nog samtidigt var i sin (förmodat) absoluta fysiska topp. Vissa säger att samma teori kan appliceras på Dr. Dre. Vad har vi mer, Notorius B.I.G., Big Pun (har inte lyssnat på honom så mycket för att inte säga inget alls, men han var en jävligt duktig rappare), Solomon Burke (han är verkligen enorm, såg han på Storsjöyran och han var tvungen att sitta ner på sin guldtron under hela konserten, ställde sig upp typ två gånger på sina trästockar till ben)... Och så vidare. Jag är ingen bra sammanfattare. Någon som vill nämna en egen favorittjockis?

Så, för att dra det till sin spets: är "ovälmående" den bästa varan att koka kreativitet på och välmående dess direkta motsats i sammanhanget? Att Bruce Springsteen förra året gjorde sitt bästa album sedan 1987:s Tunnel of Love samtidigt som han tydligen var nära skilsmässa är nog ingen slump. Folk säger att Mary J. Blige var som allra bäst i början av karriären, när hon typ bara sjöng om pain pain pain. Tammi Terrell dog och Marvin Gaye gjorde What's Going On. Nick Drake tog självmord. Och så fortsätter det. Det gäller också för andra kulturyttringar förstås, men kanske inte i samma utsträckning (Tim Schafer gjorde till exempel världens bästa spel Grim Fandango efter en skilsmässa).

Det är väl en beprövad tes och du får väl klaga på att jag upprepar den om du vill. Men det är något jag länge, sådär undermedvetet, velat skriva om.

Att just tjockhet, oavsett hur bra/dåligt artisten mår rent psykiskt, i vissa fall kan tyckas påverka kreativiteten är egentligen bara ett roligt sammanträffande som man kan skohorna in in sammanhanget.

My trainers

2008-02-12T01:19:00.000+01:00

Jag lyssnar på Kate Nashs debutalbum i detta nu. Hörde en grym låt med henne för några dagar sen ("Skeleton Song") och bestämde mig, som så många gånger förut, för att ladda ner hela albumet och kolla what the deal.

Och tja... Det är ju svängigt och så. Men jag vet inte riktigt om jag klarar av alla "oh my gosh", "my trainers" och så vidare. Engelsmän har svårt för att vara coola på de lite mer "urbana", "amerikanska" premisserna. Kolla bara på Lily Allen. Fy fan vad hon klär sig illa. Har aldrig sett henne i ett par snygga trainers (hur misslyckas hon? - det finns ju så många att välja på!). Och så är hennes debutalbum fortfarande kanske 2000-talets mest överskattade ("LDN" är den enda låten som är bra på riktigt).

Så jag vet inte riktigt med Kate Nash.

Men "Skeleton Song" är verkligen jättebra. En sån där låt som får en att vilja gå Superman på stan och bara flyga runt överallt i ren glädje.

Vacker R&B™ när den är som allra vackrast

2008-02-11T22:11:00.001+01:00

Så har Thriller: 25th Anniversary Edition släppts, underbart remastrad och med sex extralåtar. En är helt usel men konstigt underhållande (Fergies "Beat It" - hon låter som hon bajsar på sig!), en meningslös och lat (Kanye Wests "remix" av "Beat It"), två bra och lovande inför Michaels kommande skiva (med will.i.am, som tydligen ska producera och skriva delar av nya skivan alltså), en underbar ("Wanna Be Startin' Something" av - surprise, surprise! - Akon) och en helt fantastisk.

Den sistnämnda är "For All Time", ett uteblivet spår från Dangerous-inspelningarna, om jag har förstått det rätt. Det är en fantastiskt vacker ballad av klassiskt R&B-snitt (det vill säga så kallad urban contemporary-R&B - ja sådan kan också vara klassisk nu för tiden). Produktionen är luftig och vacker, nästan magisk (i det här sammanhanget får detta annars hårt bannlysta adjektiv ändå dispens) och Michael sjunger vackrare än någonsin, känns det som.

Ladda här: Michael Jackson - For All Time

"Man, them boots was famous in the hood"

2008-02-11T18:10:00.000+01:00

Rick Ross berättar om sin stil för The FADER och det blir något av det roligaste jag sett och hört i år, packat och klart med citat som detta ovan och "I was like... "ROSS". I left 200 dollars in my shoes and I left".

Det gör ont för varje hjärtslag

2008-02-04T00:58:00.000+01:00

Jag får ursäkta en andra YouTube-postning i rad med att istället som uppföljare kanske snarare erbjuda den som alternativ till mitt ofta allt annat än tonsäkra framträdande här nedan. Det är den låt jag nästan enbart spelat då jag känt för något fint på metron. Finaste tolkningen jag hört sedan "13".

På mammas 50-årsdag

2008-02-03T18:24:00.000+01:00

Min mamma fyllde 50 år den 26 januari. Min present var en låt jag hade skrivit. Så här lät/såg framförandet ut:

Jag måste nog återuppliva min döda PSP nu

2008-01-28T22:45:00.000+01:00

Ja, det är samma dudes och dudettes som låg bakom Loco Roco!

Annars sitter jag i detta nu på ett ypperligt vandrarhem vid Fridhemsplan. Imorgon åker jag tillbaka till Paris. Det ska bli alldeles underbart. Mer om det på Paris-bloggen.

Puss och hej, leverpastej.

Year in review: 2007

2008-01-16T14:36:00.003+01:00

Det finns ju ändå en viss tidsfrist för hur länge det får gå in på det nya året innan man inte längre får göra en årsbästalista. Den går väl ut ungefär nu. Men som tur är har jag, efter en dryg månads fundering över förra året, nu kommit till en slutsats. Det här är året 2007:

ÅRETS BÄSTA LÅTAR (16 av låtarna på Spotify) (följande bör klargöras: t.ex. The Dreams "She Needs My Love" är förstås bättre än många av låtarna på listan, men en lista med bara The Dream blir snabbt tråkig - därför får artisterna representeras av deras respektive bästa låt)

1. M.I.A. - Paper Planes
2. T-Pain - Bartender (with Akon) | Med honorable mention av The Dream-remixen - inte ens R. Kelly kan få raden "in the club acting like a motherfucking fool" att låta vackrare.
3. R. Kelly - I'm a Flirt (Remix) (with T.I. & T-Pain)
4. Arcade Fire - Intervention
5. The Dream - Shawty Is da Shit (första versionen, utan Fabulous som mest förstör)
6. Lil Wayne - Something You Forgot
7. will.i.am - Invisible (i skarp konkurrens med "Fantastic" från samma album)
8. TTA - 1981 -
9. Slim Thug - We Boss Hoggin'
10. Alexis Weak - Första Svensken i Rymden
11. Kanye West - Can't Tell Me Nothing
12. Mario - Kryptonite (with Rich Boy)
13. Bruce Springsteen - Livin' in the Future
14. Mr Hudson & The Library - Everything Happens to Me
15. Sabo - Heyeyeyey
16. Lloyd - You (Remix) (with André 3000 & Nas)
17. UGK - Int'l Players Anthem (with OutKast)
18. Vapnet - Mera Om Varandra
19. Adam Tensta - My Cool
20. ISMEN - Freak

ÅRETS BÄSTA ALBUM

1. The Dream - Love Me All Summer, Hate Me All Winter
Folk har pratat om att det är R. Kelly, det är årets T-Pain (årets T-Pain var väl ändå T-Pain, i allra högsta grad?), det är Prince och what-have-you. Men det jag hör allra mest när jag lyssnar på Love Hate, om vi ska börja prata influenser, är ett av 2000-talets allra främsta popmästerverk: FutureSex/LoveSounds. De gemensamma nämnarna är många. "Laget av män" som tycks adlib-heja ("ay, ay, ay!", "heeeey!" osv.) på Justin/Dream så fort de får chansen (även om de frekventerar Love Hate oftare än FutureSex/LoveSounds). De isande, "My Love"-esque snabba synthljuden. Ytterst få, och då smakfulla gästspel (även om Three 6 Mafia var sååå mycket bättre på "Chop Me Up" än vad Fabulous är på "Shawty Is da Sh*!").

Men främst av allt: de låter båda som framtiden. Det är själva evolutionen av musik vi bevittnar på dess topp.

2. Mr Hudson & The Library - A Tale of Two Cities
Mr Hudson själv sammanfattar egentligen det bäst själv: "Old fashioned song writing, up front beats with a sprinkling of steel pan, classically-informed piano, big bass lines and songs you’ll sing in the shower."

Från ingenstans kom han, en blond, stilig och rätt illa klädd grime- och hiphopproducent från England som bestämde sig för att göra tolv låtar som aldrig någonsin ens är nära att hamna under gränsen vi kallar "jävligt bra". Tillsammans med bandet The Library är det samtidens vackraste pianospel, basslingor mer än medryckande, tunga beats man inte tycker borde samsas med allt annat men gör det, oljetrummor (!) och en körsångerska som låter som typ någon av The Beautiful Souths sångerskor men ser ut som Missy Elliott.

Det jag har lyssnat överlägset mest på under året. Frågan är inte när jag kommer tröttna, utan om.

3. will.i.am - Songs About Girls
will.i.am känns ju inte riktigt... 100 procent. En mycket ambivalent man. Är det inte det ena så är det andra. Han var en grym rappare i första upplagan av Black Eyed Peas, men de flesta av låtarna lät ungefär precis likadant. I nya Black Eyed Peas, där Lucifer ä.k.s. Fergie tycks ha ätit gruppen inifrån och ut för att sedan bajsa ut den som en horribel liten Damien som gör låtar som "My Humps", står ändå will.i.am för det mesta av låtmakeriet - samtidigt som han under samma tid har producerat fantastiska låtar åt andra (The Games "Compton" bland annat). Han är jävligt bra på att freestyla, såg jag nyligen i ett klipp från 106 & Park, men klädde sig riktigt illa vid tillfället. Och så vidare.

Det är därför Songs About Girls är en så fantastisk överraskning. Här finns den där bra, rentav fantastiska, sidan, men någon negativ motvikt syns inte skymten av. Det är verkligen 100 procent. Okej, "I Got It from My Mama" luktar lite väl mycket Fergie (det kanske t.o.m. är hon som "sjunger" i refrängen?), men den är samtidigt så mycket bättre än något annat Fergie någonsin varit inblandad i. Sedan är det inget annat än världens bästa brunögda rock (en benämning Kinky Afro upplyste mig om) hela skivan igenom. Bara en så enkel sak som att loopa refrängen i "Invisible" en gång till, fast med rösten uppitchad, är ren, musikalisk genialitet.

4. Arcade Fire - Neon Bible
Årets Darkness on the Edge of Town, Silent Shout och what-have-you (jag kommer inte på några andra jättebra mörka album - någon?), fast med ett än mer lockande mörker. Det handlar om död, om rädsla, religionen och dess baksidor. Allt tonsatt på ett så självklart sätt att varje låt, med risk för att låta pretentiös, blir en renodlad upplevelse.

5. Freeway - Free at Last
Jag är egentligen inte så mycket för Freeway. Har aldrig riktigt förstått hyllningskörerna, tycker mest att hans röst låter lustig. Eller - jag var inte så mycket för Freeway, och förstod inte heller hyllningskörerna. Förrän Free at Last släpptes och visade sig vara årets mest själfulla, bäst skrivna och vackraste hiphop. Och jag inser att ingen annan än Freeway hade kunnat förmedla smärtan så väl som han gör. Det är på låtar som "I Cry" han är som bäst. När han pratar om att han har "30 mill in the swizzin'", låter han fortfarande lustig (men ständigt underhållande!).

ÅRETS R. KELLY-HÄNDELSER (först skulle R. Kelly bara få vara med i listan här nedanför, men det slutade med att han dominerade listan helt, så han får en egen)

1. När R. Kelly, i slutet av fantastiska "Real Talk", då han är less på att leverera sitt real talk till tjejen, gång på gång ropar efter hans förmodade homie Milton (!) och vill att han ska starta bilen för att "this bitch done lost her motherfucking mind".

2. När Polow da Don, som den förstående homie han är (han har säkert suttit i the pen själv), frågar om det är något den inspärrade Kellz behöver. Och R. Kelly svarar: "This toilet paper be cutting my ass, I need some rolls of tissue!".

3. När Kellz, autotunad till max, sjunger "I know y'all think I'm crazy, Kellz gone wild! B-i-itch! This is just a free-e-styyy-yy-yy-yy-y-y-y-yyyyylllee" på "Same Girl"-remixen.

4. Hela Trapped in the Closet 13-22.

5. När R. Kelly fyllde 40.

ÅRETS ÖVRIGA MUSIKALISKA HÄNDELSER

1. När T-Pain inleder sin vers på "We Takin' Over"-remixen med "It used to be me, 8-5-4, Ridge Road and fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiive hundred dollars" och sedan bara fortsätter spotta ut tillintetgörande jävla ELD.

2. När Win Butler, med hela världens samlade aggression och förtvivlan skriker ut "Working for the church while your life falls apart, be singing hallelujah with the fear in your heart" på "Intervention".

3. När The Dream, mitt i "Nikki", en mörk (för att vara The Dream) låt om otrohet, plötsligt sjunger ut: "My love's like a window, that's if you didn't know, PEACE UP A-TOWN RIDE OUT!".

4. När Alexis Weak, med denna ständiga pondus och karisma proklamerar "Jag kan se Jorden härifrån, inte Kinesiska muren, men jag kan se Globen härifrån - GULLMARS BABY!". "Gullmars baaaby..." repeterar Niklas (som sjunger låtens refräng) så känslosamt, souligt och lågmält att man ryser.

5. När beatet i Adam Tenstas "My Cool" någonstans i mitten liksom börjar låta som att någon stängt in det i ett rum, bara för att låta det, när det är så dags för refrängen, spränga väggar, golv och tak och fortsätta vara sitt fantastiskt sprittiga men blytunga jag.

ÅRETS BÄSTA REMIXER

1. Petter - God Damn It (Astma & Rocwell Remix)
2. Rubies - The Keys (Studio Remake)
3. Shout Out Louds - Possible (Studio Remake)
4. Justine Electra - Killalady (Surkin Remix)
5. Justice - D.A.N.C.E. (Alan Braxe Remix)

ÅRETS BÄSTA DUETTER

1. Rihanna & Chris Brown - Umbrella/Cinderella
2. Jesse Malin & Bruce Springsteen - Broken Radio
3. Lil Wayne & Juelz Santana - Black Republicans
4. The Dream & Rihanna - Livin' a Lie
5. Montt Mardié & Vapnet - När Ni Gett Dom Våld Ska Vi Ge Er Kärlek

ÅRETS UPPTÄCKT AV EN FANTASTISK BRUCE SPRINGSTEEN-TEXTRAD

"Sometimes it's like someone took a knife, baby, edgy and dull, and cut a six inch valley through the middle of my soul"
- från "I'm on Fire"

ÅRETS MEST ÖVERSKATTADE

Anna Järvinen | Det är habil pop och allt sånt och blablabla. Men var är melodierna?

ÅRETS SALEM AL FAKIR (alltså: någon/något man först gillar som fan, för att sedan inse inte är så jävla hett ändå)

Salem Al Fakir

ÅRETS VIDEO

DE BÄSTA FILMERNA JAG SETT I ÅR (jag vågar inte kalla det ÅRETS BÄSTA FILMER eftersom jag knappt ser film längre, av någon anledning)

1. Reign Over Me
2. Darling
3. Knocked Up
4. Stardust
5. The Last Kiss

ÅRETS BÄSTA TV-SERIER

1. Dexter
2. Mad Men
3. South Park | "Imaginaaaaaaaaaaaation!")
4. Jekyll
5. Grey's Anatomy | Har förvisso knappt sett något som sänts 2007, utan är inne på tredje säsongens slut som river tag i ens hela känsloregister, slänger det fram och tillbaka och vägrar släppa taget.
6. Veronica Mars | Att USA:s bästa teendrama någonsin läggs ner, mitt i dess formtopp, är en ren och skär katastrof. Veronica Mars har en atmosfär som är så varm och inbjudande att man bara vill krypa in där, hänga med Logan och Dick för att sedan stjäla Veronica från Logan när man just insett att det är ens bästa vän man svikit.

ÅRETS SPEL

1. Portal | Snyggast, smartast, roligast ("ha ha"-roligast alltså, inte det med mest spelglädje), och kortast men bäst.

2. Super Mario Galaxy | Roligast! Någonsin. Det räcker nog så.

3. BioShock | Nja, det här är nog snyggast ändå. Bäst skrivna spelhandlingen någonsin, tror jag. Atmosfäriskt till det känns som att tv-skärmen ska spräckas och börja läcka en massa art deco, 40-talsloungejazz och folk som säger "And The Iceman cometh. The Iceman fucking cometh.".

4. Half-Life 2: Episode Two | När världens näst bästa spel fortsätter, bättre än någonsin men kanske lite för bekant räcker det ändå längre än typ allt annat. Efter The Orange Box är det inga tvivel längre. Valve är världens bästa utvecklare.

5. Skate | Nej, det här är är fan snyggast. Och typ bästa simulatorn av något, någonsin. Årets bästa kontroll.

ÅRETS TREND

Rymden | Nintendo, R. Kelly, Bioware och Alexis Weak var alla fascinerade av den, och gjorde alla också närmast fulländade verk om den. Säkert många fler (som jag som vanligt glömmer, då).

INFRIADE JAG MINA LÖFTEN FRÅN FÖRRA ÅRET? (förra året listade jag saker jag missat under 2006, som jag tänkte ta itu med 2007)

Spela mer Gears of War | Nej. Spelade några banor, men the shit never seems to stick. Kanske nu i år?

Lyssna in mig på Spank Rock | Nä, inte det heller. Det är väl inte min påse, helt enkelt.

Spela mer The Elder Scrolls IV: Oblivion | Jag spelade i typ 20 minuter och hade kul åt att jag från 360:ns hårddisk kunde loopa "Still D.R.E." som soundtrack till spelet istället för de obligatoriska rollspelsfiolerna medan jag klubbade ned rådjur med en stor silverklubba.

Slutsats: Jag kan inte lita på mig själv i framtiden. Mina löften ger jag uppenbarligen för att bryta. Men likväl listar jag:

ÅRETS MISSADE (SOM TAS ITU MED 2008)

Bat for Lashes | Hennes cover på "I'm on Fire" är alldeles för bra för att man inte ska följa upp. Jag har laddat ned debutskivan, och lyssnade för bara några timmar sedan på de första spåren. Det låter mycket, mycket lovande.

Mass Effect | Okej, jag hann spela det några timmar under 2007, men inte nog för att verkligen uppfatta dess storhet. Därför det inte får vara med på listan. Men jag misstänker att det hade placerat sig på toppen. Jag gillar verkligen inte rollspel annars, men när jag väl spelar det här sitter jag som klistrad. Oerhört, oerhört välgjort, in i minsta lilla rymdpinal.

Frida Hyvönen | Igen! Det här borde jag ge mig ut och jaga rätt på så fort jag kan. Piano är ju faktiskt världens bästa instrument när det används rätt. Och efter NRFN:s hyllning känns det bara löjligt att jag inte ens hört en sekund av kvinnans musik.

The Wire, 30 Rock och så vidare... | Om man på riktigt vill bli medlem i "The Higher Blogosphere" måste man ha sett minst tre säsonger av The Wire och alltid kunna svara på frågan "vad skulle Wire-karaktär X göra i situation Y?". Det är förstås precis så bra som det sägs vara, det vet jag. Det är bara det att jag själv inte upplevt det än (den populärkulturintresserade bloggläsarens ständiga dilemma!). Allt det här kan även appliceras på 30 Rock och vad mer det nu är jag missat.

UGK | Ännu en pliktskyldig grej om man faller in under kategorin av människor nämnd här uppe. Dör en rappare ska man omedelbart kolla upp det och hävda att man lyssnat på denne sedan way back. Men jag har typ inte lyssnat något alls på UGK. Förutom fantastiska "International Players Anthem" och, typ, några Bun B-låtar min bror har hypat. Men jag gillar ju tjocka rappare. Jag gillar i synnerhet tjocka rappare från den amerikanska södern. Så varför inte Pimp C? Och Bun B, då (fast han är inte riktigt tillräckligt tjock).

ANDRA UNDERBARA SAKER I ÅR

Fanny!

En fantastisk sommar (med Bysells megafonintervju med "David Rosbergs kuk" som en av höjdpunkterna)!

Att jag bestämde mig för att flytta till Paris!

Det bästa nyårsfirandet sedan typ... någonsin!

Och här kommer en precis lagom pinsam inblick i min organiseringskåta hjärna

2008-01-10T17:55:00.000+01:00

Min hjärna är hopplöst organiseringskåt. Den vill veta hur allt ska vara och sedan leva därefter. Tyvärr följer min kropp inte alltid med. Inte på alla områden. Men jag har så länge jag kan minnas varit mån om att skriva rätt, som det ska vara. Detta eskalerade ytterligare någon gång i 13-årsåldern, i samband med Sagan om Ringen-filmernas (eller, för att vara helt korrekt - The Lord of the Rings-filmernas) enorma hype. Jag hade bestämt mig för att köpa de engelska böckerna. För det är ju lite så det ska vara, att man har läst böckerna (på originalspråk!) innan man har sett dess filmtolkningar.

Just sådan "korrekthet" har jag lärt mig, som tur är, att ignorera sedan länge. Den tar en ingen vart vettigt (LotR-filmerna är ju mycket bättre än dess skrivna förlagor, som oftast bara är mördande tråkiga). Men - tillbaka till den korrekthet jag än i dag inte kunnat skaka av mig, och nog aldrig heller kommer kunna släppa.

Det var de där böckerna som introducerade mig för det korrekta sättet att skriva ut titlar på engelska. Alla ord - det är främst prepositioner - som kopplar samman en titels "huvudord" ska alltid skrivas ut med gemener, medan resterande ord skrivs med en versal i början. Ett relevant exempel gör det hela mindre krångligt:

The Lord of the Rings

Det här, lärde jag mig snart, appliceras förstås även på alla andra typer av titlar. Inom musik, inom film, inom... tja, allt. Ännu ett exempel, denna gång på en låt:

"I'm from the Ghetto"

Och sedan den där fantastiska upptäckten har jag maniskt gått igenom mitt iTunes- och iPod-bibliotek flera gånger om för att se till så att alla låtar, album och artistnamn följer det engelska språkets regler om hur titlar ska skrivas. Med ett undantag. Ordet "a", som egentligen ska skrivas ut som litet, har jag alltid kört som stort A, eftersom det ser så fult ut när en ensam bokstav är gemen i mitten av en titel. Men denna brytning av lagen är inget min hjärna tagit alltför lätt på. Jag har - faktiskt! - under flera års tid passivt övervägt om jag egentligen ska skriva med gement a - som sig bör - eller med det lite snyggare, versala A:t.

Och igår vann min hjärna kampen. Jag har bestämt mig för att ändra alla versala A:n till gemena. I samtliga titlar. Nu är min hjärna inställd på det, detta förbannade korrekta, och det går inte att ändra på. Timtal av redigering i iTunes ligger framför mig, men det finns inga andra alternativ. Är det det här som kallas tvångstankar?

Hej jag bor i Paris

2008-01-05T23:52:00.001+01:00

Och vi har, pliktskyldigt nog startat en "Paris-blogg". Take it! It's yours!

Jag bävar inför denna kunskap och smak

2007-12-28T20:11:00.000+01:00

Bror och syster Ringskog Ferrada-Noli är två av mina absoluta favoritskribenter. Caroline är mycket begåvad kritiker på Rodeo Magazine bland annat, och en av få - för att fortsätta på anonyms förundran över de smått feministiska dragen i August-inlägget - som skriver bra, tänkvärt och framförallt smakfullt (förvandlar det alltså väldigt sällan till något onödigt offensivt) om feminism, eller snarare jämställdhet då. Hon gjorde också den snyggaste fyraordiga recensionen - antagligen - någonsin i Rodeo för ett tag sedan (om Extras: "De fula, de kan.").

Men brorsan, Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, har jag inte riktigt märkt förrän på senare tid. Visst, jag har då och då läst hans recensioner i Nöjesguiden, någon enstaka artikel och essä (i synnerhet en väldigt bra om Kanye West i DN för några år sen) och så där. Noterat att det är en kille med bra smak som vet hur han ska föra sig med orden. Det var emellertid bara för några timmar sen som han på allvar vann hela mitt kultur- och nöjesjournalistikhjärta. Jag har tittat in på Annika Flynner-bloggen och kan verkligen inte sluta läsa. Det är musikaliska reflektioner så skarpa, så stinna av kunskap och god smak att de blir direkt beroendeframkallande.

Det blir snabbt tydligt att Nicholas inte är någon posör som svänger sig med hårt inpluggad musikkunskap (och -smak för den delen) - en skribenttyp som tyvärr är alltför vanligt förekommande i vårt avlånga land. Nej, han har i tidig ålder tillskansat sig ett nästan ovanligt intresse för musik, ätit upp allt han kommit över och sedan låtit denna laddning av kunskap och smak växa och refinieras i flera års tid för att till sist ingå i den slutliga fasen där den minskat, men är ständigt omvärderbar. Det är så man blir en riktigt duktig musikjournalist, tror jag.

Att Nicholas i tidig ålder tillskansade sig detta ovanliga musikintresse är förstås inget jag vet helt säkert, inget jag läst. Men när jag läser det han skriver vet jag att det är så. Det måste vara så. Han visar ständigt upp en kunskap och smak jag bävar inför. Inte alltid en smak jag delar, så klart. Men alltid en jag respekterar.

Lika skarpt och respektingivande skriver han även - surprise, surprise - om film, litteratur och annan "konkurrerande" nöjes- och kulturjournalistik. Den senaste månaden har han roat sig själv och sina läsare med att recensera olika svenska publikationers årsbästalistor.

Enda hållplatsen han har kvar på resan till att bli SUPER MEGA ULTIMATE CULTURE JOURNALIST, är, som med typ alla andra skribenter (förutom Kristofer Ahlström - alltäckande som dock inte känns fullt lika skarp som NRFN): spel. Täcker han det området med samma expertis som de andra kan jag sluta läsa allt annat.

Två bra nyliga texter:
Recension av Bruce Springsteens Magic på Digfi
Bästa Lil Wayne-texten jag läst

Är alla svenska skådespelare komiker?

2007-12-27T11:16:00.000+01:00

Jag såg första delen i SVT:s juldrama August igår med mamma och pappa. Vad som helst med Jonas Karlsson lockar ju faktiskt.

Men mellan alla övertygande monologer av nämnde blir ett smärtsamt faktum mer och mer uppenbart: det finns ju faktiskt väldigt få bra skådespelare i Sverige. Merparten av de som förtjänar falla under den här kategorin är kvinnor, och sen får väl Jonas Karlsson, Mikael Persbrandt och, eh... Peter Haber (för Pappa Rudolf) hänga på.

Men August har en oroande avsaknad av kvinnor i rollistan. Jag räknar några glädjeflickor som knappt pratar utan mest ligger där nakna och överklassdamen Siri von Essen (med en störig finlandssvensk dialekt - talade den riktiga von Essen verkligen så?) - sen tar det slut. Kvar blir Jakob (usch) Eklund, Dan Ekborg, Johan Wahlström (jag vet, jag glömmer också alltid vad han heter, men det är den här killen) och en handfull andra män från Parlamentet (är alla svenska skådespelare komiker?).

Och det är, föga förvånande, en lång väg från att gestalta Robert Gustafssons suparvän i otaliga 90-talssketcher till att gestalta August Strindbergs suparvän i ett 1870-talets Sverige. Det blir många konversationer "lika välformulerade och högtidliga som man kan tänka sig att de var på 1800-talet". Men det känns aldrig någonsin trovärdigt. Det är helt enkelt ingen förutom Jonas Karlsson själv som övertygar. När man väl börjat tro på att han faktiskt är August Strindberg kommer Jakob Eklund - och det stora gråa dramaskägget han sportat på senare år i ett desperat försök att öka kredden - och raserar det hela med den där bajsnödigt gravallvarliga (han tycks nästan alltjämt chockad av allvaret, så som han ser ut) uppsynen.

Vi får väl vara glada att vi i alla fall slapp höra "var i helvete är min fru?!" den här gången.

"Tänk att strula med Peter Swartling"

2007-12-21T00:08:00.000+01:00

Alltså, vad är dealen med Peter Swartling och Din Teknik? Äger han skiten eller? Jag har försökt. Hårt och länge. Men jag finner verkligen ingen legitim anledning till att sätta den där mannen på ett tidningsomslag. Två gånger i rad!

PS. Rubrikcitatet är autentiskt.

They tried to make me go to rehab...

2007-12-19T18:03:00.000+01:00

...och det var svårt, svårt, svårt.

För fan, om Viktor, efter fyra års rökning bara kan sluta sådär borde väl jag kunna förkasta en högst fabricerad "behandlingsmetod" för mina alltjämt nariga läppar? Är jag en svag människa om jag går och köper en ny imorgon?

Just one more shot... One more.

Jag förstår varför hon kom med:

2007-11-23T11:20:00.000+01:00

Men inte varför hon får stanna kvar:

Lägesrapport

2007-11-22T19:51:00.000+01:00

Det mest spännande som har hänt hittills den här veckan (lär nog toppas av Moneybrother på nya O'Learys) inträffade för en timme sen vid middagsbordet, då en bit spaghetti, tillsammans med en minimal rund tomatbit formade ett perfekt frågetecken. Det sammanfattar rätt bra hur min vardag ser ut just nu.

Jag jobbar lite då och då med olika saker, alltid några tusen tecken spel i ÖP (eller Twajs som nöjesdelen nu fått nöja sig med att heta). Ibland är jag ute på Fannys mammas stall och sköter lite olika, precis lagom manliga bestyr. Ibland, eller oftast, sitter jag här hemma vid datorn och befriar medicinska journaler från häftstift och liknande. De kommer från mammas jobb, företagshälsovården Commodia, som håller på att arkivera en massa gammalt material. Det får jag bara drygt 70 kr i timmen för, men det är soft, riktigt soft till och med, med tanke på att jag inte behöver koncentrera ögonen på jobbet, endast händerna. Det lämnar ögonen fria att göra lite vad de själv vill. Exempelvis komma ikapp all teve jag fallit efter på och börja kolla på allt det nya. Eller titta på film då och då (ser nästan aldrig film längre, teve har tagit över all airtime mina ögon tillåter). Eller komma ikapp alla bloggar, artiklar och grejer jag fallit efter på och börja läsa allt det nya. Oftast med ny, oftast jävligt bra musik i bakgrunden (exempel på sådan är Sabos nya EP Alla Älskar Sambo, The Killers Sawdust och Alicia Keys As I Am.

Annars umgås jag mest med vänner och den här:
Anledningen till att jag skriver lite som Emil Arvidson (han skippade ett s i namnet nyligen) är att han nyligen börjat blogga igen. Här. Och det gör mig så glad. Han är min favoritskribent i hela världen (eftersom jag, ignorant som jag är, endast läser svensk nöjesjournalistik och serier) just nu. Men angående den där ignoransen läser jag (nästan) alltid de amerikanska, (nästan) alltid riktigt bra artiklarna han och eviga vapenbrodern Martin Gelin länkar till.

Och så spelar jag mer än på väldigt länge. Det har varit ett helt, heeeelt fantastiskt spelår, och i synnerhet den här hösten då. Börjar närma mig slutet på BioShock och det framgår bara mer och mer att det är tidernas stämningstätaste och mest välskrivna spel. Klarade ut Call of Duty 4 i förrgår. Att Infinity Ward skulle mer än göra bot för Treyarchs lathet i Call of Duty 3 kändes liksom givet. Riktigt, riktigt bra action. The Orange Box, herregud. Tre tiopoängare, en niopoängare och en åttapoängare på en skala från 1-10. Till priset av en random trepoängare, kan man ju säga.

Men det bästa av allt (alltså allt som i allt som finns i världen): Super Mario Galaxy. Det känns nästan surrealistiskt att jag samlat 65 stjärnor (av 120), kanske tio timmars speltid hittills, och fortfarande inte hittat en endaste negativ aspekt. Det lär nog inte dyka upp någon heller. Det kan nog vara tidernas spel. Inge skämt!

Och just det, allt det här är för det mesta vad som driver tiden fram till det här: