Utdrag från dagboken: Äntligen på väg

tisdag 15 december
Uppsala, Sverige
Väder: Vitt med ett 15 cm snötäcke
Inlägget inleds: 05:30

Utanför fönstret föll nyss flingor av snö så fascinerande sakta. Som om det är något de gör vid vartenda fönster, bara i fall någon kanske tittar, för att visa upp sig. Jag hade lovat mig själv att inte skriva om det som en vacker dans, för det är klyschigt och gjort och trött men det är just vad det är. En vacker dans alltså. De svävade nedåt från toppen av fönstret, saktade ned en aning i sitt fall och rörde sig plötsligt åt höger, sen nedåt, sen diagonalt uppåt och vänster och sen höger igen. Det var härligt att se på, så nyckfullt och fint.

Jag hade hoppats på att skriva om snöflingorna i presens. Ämnade göra just så. Men som med mycket annat kom något emellan och plötsligt försenades agendan med några minuter och då föll inte snöflingorna så längre – densiteten i nederbörden var väl lägre antar jag, så det fanns inga flingor som pressade tillräckligt nära fönstret för mig att se dem. För nu är det mörkt. Klockan är 05:44 och det enda som lyser upp den allra närmsta snön är kökslampan. Det känns inte helt rätt att tända takljuset vid den här tiden, oavsett hur vaken en människa än är. Och jag är ändå oförväntat pigg om man bär i åtanke att jag somnade kanske klockan ett på natten och gick upp 04:39. Vet att det var just 04:39 eftersom jag kollade tiden på min iPod när jag gick upp för att kissa. Sen kunde jag for the life of me inte somna om igen, hur mycket jag än ville göra just det (visserligen kan jag aldrig vilja mig själv till sömns). Det är inte lätt att sova på golvet, även om mattan är aningen tjockare än genomsnittet.

Jag sover på en matta eftersom jag sålt min säng och vi igår sålde vår soffa med. Efter fyra månader i Uppsala ska jag nu flytta härifrån. Joakim, Peter och jag flyttade in här tillsammans i augusti och nu ska Joakim till USA ett tag, Peter ska stanna kvar här i en egen lägenhet han nyss skrev på kontraktet för och jag vet inte helt säkert vad det är jag ska göra. Alternativ finns, men vilket jag väljer får vi se. The road not taken och allt det där, vet du. Poängen är att komma härifrån.

Det har varit en bra höst i Uppsala, men ensam. Sen gillar jag inte staden så värst. Den är rätt kall och tråkig, faktiskt. Inom mig har det varit helt tomt ibland. Men nu gillar jag inte tonen texten får – jag är inte speciellt melankolisk just nu utan rätt så jävla glad – så därför ska jag berätta lite om våra fester här i höst. Inte för att det har varit så många. Men speciellt under de senaste veckorna har vi haft så oerhört roligt. Vi har talat en god del om alkohol under hösten och hur mörkt och destruktivt det är och allt uppenbart man redan läst men givetvis måste uppleva först för att inse. Och vi kom till insikten att det sällan fyllde något syfte att dricka. Vi hittade det där viktiga ”varför” och följaktligen blev det rätt tråkigt att dricka. Så vi började prata om gymnasiet och vad man hade då som i dag saknas: pirret! Den här tankegången: det här, det är spännande! Jag har vänner runt omkring mig! De ler samma jävliga leende som jag! Vi borde göra något roligt tillsammans!

Och i viss mån har vi faktiskt hittat tillbaka till det (hurra hurra hurra). Vi sitter och dricker vin och efter en kvart eller mer börjar det druckna skådespelet – vi ler i mjugg mot varandra och plötsligt hoppar någon upp och ropar som Ola i hans låt ”Natalie”: ”whooh!!” och sätter på någon låt, kanske just ”Natalie”, så står vi och skriker tillsammans till halsen är lite rå och magen värker av skratt. Det är så härligt och fint.
Och nu ska jag alltså hem igen. Anledningen till att jag gick upp så tidigt – och även om det blev tidigare än beräknat satte jag larmet på 06:00 – är att jag ska promenera till tågstationen med en massa packning vilket säkert tar lite mer än en halvtimme. Och innan dess ska jag äta frukost i minst en timme. Och så vidare. Tåget går 08:38. Det ska bli ett nöje att se Östersund igen. Träffa människor, äta födelsedagsmiddag med Gabriel med flera, spela TV-spel med Isak, prata med mamma och pappa och farmor och farfar och mormor, ha återförening med klassen, dansa dansa dansa på krogen och kanske om det faller sig så hångla med någon. Äta lussebullar ska jag också göra. Och dricka julmust!

PS.

Det som kom emellan min ambition att skriva om snöflingornas fall i presens och att faktiskt göra det förut, var ett SMS jag skrev till Joel. Han frågade, 01:21 i natt, följande:

”Hur ska en bra kyss vara? Mycket eller lite tunga? Intensivt eller långsamt?”

Jag tog uppgiften på allvar och svarade, 05:29:

”En bra kyss ska vara mjuk, lite trevande i början för att hitta sin form men ändå säker på sin sak. Inte överdrivet mycket tunga i början, men den får gärna slappna av och liksom följa med. Sedan, efter några byten om vems överläpp som är överst, kan kyssen gå in i fas två. Här kan man antingen välja en mer intensiv väg, där mer tunga blandas in, eller fortsätta på en långsammare stig, eller något där mitt emellan. I båda de två senare fallen (och i viss mån även det första) kan det vara trevligt att stanna upp lite mellan pussarna (jo, en kyss består ibland dels av mindre pussar) och låta läpparna andas lite. Stanna upp och njut!”

DS.

I'm going to miss the wind

Hej, det var ett tag sen. Jag har börjat skriva privat dagbok, hyfsat regelbundet. Och jag märker att det är roligare att skriva där, texten blir mer frisläppt när den inte skrivs för någon annan än mig själv. Jag tänkte publicera ett utdrag av den här:

---
Way Out West var det sedan, under min vita period (7-21 augusti, jag vet att det ser löjligt kort ut men hallå jag är 22 och det är mitt i den finaste sensommaren!), mellan 13 och 15 augusti. Och vad jag ÄLSKAR den festivalen! Och staden. Göteborg! Jag, Olle och Robert (Hallin, för dig, gamla Petter som eventuellt inte minns) fick bo i Christian och Ingela Collianders underbara lägenhet på Raketgatan 7 uppe på Guldheden, högst över hela Göteborg typ. Och Way Out West 2009 var ännu bättre än 2007 (den oväntat toppenbra Kanye West-konserten!) och 2008 (Yeasayer! Neil Young!). Bon Iver (och under festivalen fick vi det klart för oss att det uttalas som ”bon hiver” –”god/bra vinter” på franska – och inte ”bånn ajvär”) inledde så starkt, så starkt på fredagen. Under ”The Wolves (Pts. 1 & 2)” ville han att publiken skulle sjunga ”what might have been lost”-sticket (kan man kalla det ett stick?) och höja rösterna mer och mer och det blev väldigt fräsigt och fint, må jag säga. 13 augusti var det alltså endast klubbspelningar, det var då mest besvikelsen över att den ”Hemliga artisten” som skulle spela på Kajskjul 8 inte var – som det ryktades – Håkan Hellström utan Timo fucking Räisinen. Och så Fontän som hade en fet spelning på klubben Parken – där Parken tydligen har spelat, tihihihi. I alla fall, fredagen igen: Robyn (crazysexycool)! Och herregud, Antony and the Johnsons med Göteborgs Filharmoniker. Det var så oerhört vackert och fan i mig överjordligt att jag fick tårar i ögonen under flera gånger på konserten (och det händer inte ofta att jag överhuvudtaget gråter, i synnerhet inte på grund av musik eller annan kultur). Jag bara fylldes upp av känslor. Han var så vacker, så skör på scenen, Antony, på bristningsgränsen till att gråta själv hela tiden. Händer som trevade runt omkring hans kropp, han skakade ibland till (en gång gav han sig till och med en liten slap i ansiktet!) och gestikulerade med hela sig samtidigt som han sjöng. Fuck it om det låter pretentiöst: det var så mycket känsla. Och känslorna bara vällde upp inom mig, vid vissa tillfällen då det liksom brände till i Antonys röst och uttryck. Från magen någonstans och upp och så stod jag där och torkade tårar helt plötsligt. Och jag har alltså inte lyssnat speciellt mycket på Antony innan. Kan inga texter – och jag är sån som vanligtvis kan typ alla texter – vilket betyder att jag inte lyssnat tillräckligt mycket. Men jag liksom inneslöts i en bubbla från första tonen han tog med den där rösten och det släppte verkligen inte förrän han gått av scenen. Och där upptäckte jag ett nytt sätt att se konserter, nästan. Att verkligen, verkligen lyssna. Det blir så lätt att distraktioner kommer i vägen, i synnerhet på festival. Nu kanske det har att göra med att jag var helt nykter, men jag hörde varje ord Antony sjöng och registrerade det liksom, minns fortfarande stora delar av texter från bara de där enskilda gångerna jag hörde låtarna på konserten. Och förstod och kände samtidigt texterna och deras innebörd (i en viss mån förstås) direkt samtidigt som Antony sjöng dem – live, helt enkelt. En av de absolut bästa spelningarna jag varit på. Han är fan världens bästa sångare, Antony Hegarty. Leve honom!

Och nu orkar jag fan inte skriva något mer om Way Out West. Även om det var mycket annat bra också. Grizzly Bear var väldigt bra men jag vet inte, det ”nådde inte fram” helt (eller så). Höjdaren: ”Two Weeks”. Arctic Monkeys var jättetråkiga förutom när de fartiga låtarna spelades. Peter Broderick, som är Roberts typ favoritartist just nu, var skitgrym. Imponerande med sin loopstation (en sån där mojäng där man kan spela in och upprepa olika ljudslingor – så han lade liksom körer och pianokomp live till en låt där han i huvudsak satt och spelade gitarr och sjöng). First Aid Kit var söta och absolut bra men de är fan för unga (jo, jag tror faktiskt det handlar om det) och för talangfulla för sin ålder för att verkligen lämna något rejält avtryck. De måste växa in i skorna. Final Fantasy var rätt fantastisk och använde också mycket loopstation – med nästan enbart fiolen som han har en mördande talang på. Wale spelade på en klubb samtidigt som jag och Robert satt och såg Final Fantasy (och tidigare både Broderick och First Aid Kit) i Annedalskyrkan, och det hade väl varit kul att se honom, men hade showen verkligen varit så märkvärdig? Nej, det svider inte så mycket att ha missat honom.

Sen finns det inte mycket mer att skriva i denna åh så korta sammanfattning (herregud vad jag inte redigerar i dagboken men det är samtidigt så skönt, så skönt). Efter Way Out West var det tillbaka till Malmö och Malmöfestivalen (där jag såg Anna Järvinen som jag missat på grund av fyllelördagen på Yran – och hon var splendid!) och nu ligger jag som sagt i Uppsala i en stor, tom lägenhet. Är lite förkyld och mycket trött. Hej då, dagboken! Det är kul att prata med dig igen.
---

Bästa feelgoodkomedin sedan Ghost Town

Dianne Wiest

Hej. Jag ville bara ta mig tiden att säga att Dianne Wiest är en av världens främsta inom skådespelaryrket. Det handlar om avvägning och rytm och tempo och timing. Bländande!

Permanent Vacation

Jag har inget jobb här i Malmö. Eller någon annanstans, för den delen. Men - every dark cloud has a silver lining. Jag har tid åt så mycket! Det är min lilla semester här. I dag har jag (betänk att jag är småsjuk och därmed inomhus):

- Läst DN från pärm till pärm (alla delar inkluderade).
- Sett In Treatment S02E04 - redan underbart, igen - notera även att jag ser torsdagsavsnittet på torsdag.
- Kommit en bra bit längre i Metroid Prime 3: Corruption - det här är verkligen Retro Studios magnum opus.
- Läst Alex Schulmans Skynda att Älska - den är vacker och finkänslig och det räcker långt.
- Spelat Peggle, förstås. Nu har jag FIRE BALL!
- Done the old bloground flera varv, tonsatt av Michael Jackson (i dag: Dangerous och Ben), JJ N° 2 (skivan är så fin, men nästan för kort), Discovery och St. Vincent. Bland annat. Imorgon måste jag väga upp med Back to the Feature (är den inte lite tråkig förresten?), Cam'ron och OJ da Juiceman.

Och nu ser jag på Linje Lusta (en så mycket snyggare titel än originalet A Streetcar Named Desire) på tvåan. Marlon Brando är jävligt bra, as expected. Och snygg - det känns som han alltid haft lite mage men här är han fan fit as a fiddle. Men vilken douche Stanley är!

"STELLAAAAA!!"

Public Service Announcement

Jag skriver inte så mycket här nu. Ville bara säga, återigen, att det mest är för att jag håller till på Yranbloggen för tillfället. Vill man läsa det jag skriver där kan man klicka här och börja med att trycka på "Older".

Jag bor förövrigt i Malmö nu. Det är varmt och härligt och falafeln är god och billig.

Mannen bakom det blekta anuset

När premiären av Brüno närmar sig kan det vara intressant att veta lite om mannen bakom det blekta anuset. Jag läste Neil Strauss (!) stora intervju med Sacha Baron Cohen från Rolling Stone igår natt innan jag sov. Den är skriven 2006, precis innan Borat hade premiär. Och väldigt bra. Här.

Starkast, bäst och finast från E3

Fumito Ueda/Team ICO är tillbaka och 2000-talets vackraste spel är på ingång. Ses med fördel i HD.

Årets bästa video

Och det lär nog stå sig året ut. Det är fan den bästa video jag sett på flera år. Observera att allt är gjort i en tagning.

Och köp för guds skull Farväl Gullmarsplan.

OK sista Springsteen-inlägget på ett tag

Varsågod: det tidigare omnämnda rent jävla breathtaking (alltså, det finns ingen bra översättning för det ordet) framförandet av "Tenth Avenue Freeze-Out". Om det är någon vit rockgubbe som har that soul så är det bannemig Bruce Springsteen.

Den här, och versionen av "Tougher Than the Rest" som jag la upp i senaste inlägget, framfördes på två välgörenhetskonserter han höll i Shrine Auditorium i Los Angeles 16 och 17 november 1990. Jag har, efter att ha hört typ tre-fyra av låtarna därifrån, insett att det här handlar om något av det bästa han gjort, och nu har jag hittat diverse bootlegversioner av dem som jag ska hugga in på snart. Hype mode, to say the least.

Tougher Than the Rest

Jag vet inte om Bruce Springsteen någonsin sjungit vackrare, bättre, starkare än den 16 november 1990 i Los Angeles. Det här tycker jag är helt fantastiskt, just nu.

Efter att ha läst Max fängslande och ärliga berättelser om sökandet efter kärlek i Santa Barbara, bland Halloween-maskerader, house parties och trevande samtal på någon trappa har "Tougher Than the Rest" bara växt. Kan ha något att göra med att någon ihärdigt postar kommentarer på Max inlägg i form av låtens text, och där står den liksom, vers för vers och ackompanjerar livet som singel och sugen och kärlekstörstande och lite kåt och jag vet inte riktigt ganska så perfekt.

Låten brinner! Ett stort jävla brinnande hjärta ser jag framför mig. Men sedan också ett nedkylt, droppande av kallt vatten som någon just dränkt det med en bräddfylld hink. Äh, jag vet inte riktigt. Lyssna bara.

The game is the game, man.

Jag visar alltför sällan upp min spelintresserade sida här. Jag vet inte riktigt varför det blir så. Men jag ska försöka ändra på det.

Börjar nu genom att länka till Gamereactor och Petter Mårtenssons alldeles ypperliga inlägg i spelvåldsdebatten. Det är, utöver en replik till Janne Josefssons och programmet Debatts härdsmälta till "debatt" från 22 mars, en väldigt bra genomgång av hela problemet och hur man ska gå till väga för att lösa det.

PS. Och så började jag just spela Peggle på min iPod Touch. AWESOMESAUCE, för att fatta mig kort.
DS.

Tråkig humor

Okej, sak nummer ett att inte stå ut med: tråkig humor. Alltså sådant som är avsett att vara roligt, men som är extremt icke-kul, tråkigt in i märgen bara. På jobbet är det iPod-förbud (fråga mig inte varför), därför blir det en del radio, och herreguuuuuud vad P3 kryllar av usel, usel, usel humor! Eller försök till humor då. "Galna" röster och dialekter och helt oförståeliga teman.

Margret Atladottir sa en gång att det finns inget värre än dålig humor och jag är nog beredd att hålla med.

On another more positive note var det P3 Live Session med El Perro del Mar igår. Det var fint. Passade den där tiden, 22-23 på kvällen, perfekt.

Lilla julafton

Den kommande veckan blir i allra högsta grad lilla julafton för mig vad gäller skivsläpp. Dels har jag redan släppta boken+skivan Drottninglandet av Elin Berge och Frida Hyvönen på ingång, men get this: 13 maj kommer Sincerely Yours nya artist Avners debutalbum Lyssna (med tanke på hur fantastisk "Bed för Mig" är har det potential att bli ett av årets toppalbum), 15 maj släpper The Embassy en ny skiva (och det är bannemig en big deal), 18 maj släpper Eminem comebacken Relapse (jag tror fan på den) och samma dag kommer Alexis Weaks av mig och typ tio andra sjukt efterlängtade nya EP Farväl Gullmarsplan.

Det är rent ut sagt udda hur alla dessa släpp sammanfaller inom en tidsram på fem dagar, med tanke på att samtliga är sådana jag liksom håller som årets absolut mest spännande. Oavsett hur allt annat går i livet kan man alltid räkna med peppen på ny - och förmodat fantastisk - musik.

Söderlund är bäst (ha!)

Ett snabbt tips bara: filmaren (vad ska man kalla honom?) Marcus Söderlund kan mycket väl vara en av världens bästa när det kommer till musikvideor. Här kan man döda tre-fyra minuter med något vackert när helst man får lust. Jag rekommenderar i synnerhet hans debutvideo (The Embassys "Stage Persona"), TTA:s "Silly Crimes", Fibes, Oh Fibes! "Get Up", Jonas Games "Nothing to Lose" och slutligen Avners "Bed för Mig". Som förövigt bara växer och växer för varje gång man ser eller hör den. Ganska fantastisk, i all sin enkelhet och lilla längd.

PS. Jag har förärats med uppgiften att blogga lite åt Storsjöyran, i syftet att peppa inför de artister som kommer dit. Jag har skrivit tre inlägg hittills och försvinner tyvärr snabbt bland mina aningen flitigare medbloggare, men gå bakåt, seek and ye shall find: Yranbloggen.
DS.

Singles of the World Despair

Jag är singel nu. Alltså på riktigt. Jag och min tjej gjorde slut rent, eh, ceremoniellt, för flera månader sedan och sedan dess har det förstås varit allt annat än över. Det var först för någon vecka eller två sedan som vi faktiskt började leva upp till "Relationship Status: Single". Något hände för två veckor sedan som liksom markerade ett definitivt slut på vår relation på det sättet.

Och det känns ju både befriande (det må låta som en klyscha, men ja, befriande!) och sorgligt och det är en sorg som genom kontemplation nog kan växa till en skrämmande storlek. Därför är det nog bäst att tänka framåt. Men jag påminns ändå lätt av singellivets ständigt närvarande tomhet, som jag nog måste kämpa för att hålla borta då jag är ensam med bara mina tankar.

Min favoritförfattare för tillfället, John Ajvide Lindqvist (of Låt den Rätte Komma In-fame) skriver detta:

"Att vara ensam är att vara ett par seende ögon, hörande öron, att registrera. En mätare. Ingenting. Att älska är att stå i relation, att veta: det finns en annan. Och livet vidgas, får någonting liknande mening."

Och visst är det så.

Exit standby

Jag vaknade just och hade den där sensationen då hjärnan kommer ur standby-läget och börjar - inom loppet av kanske tre, max fyra sekunder - pussla ihop allt den hade på bordet innan den somnade. Hann tänka följande, i kronologisk ordning: vem är jag? Vad gör jag i mitt liv? Jobbar jag? Med vad? Har jag inget jag måste gå upp till? Jag ska nog bestämt ner och jobba vid skidliften, å nej är jag försenad?

Sedan kom Windows-startljudet* och allt var som vanligt igen.

Upplever ni, mina tre läsare, någonsin detta?

* För vissa av er är det förstås Mac, okej.

Älskar för en evighet framåt

Jag tror jag redan har postat den här, men den är värd en repris. Speciellt nu sedan jag, efter två år, faktiskt förstått grejen med Anna Järvinen. Eller grejen och grejen. Som om det var en enskild sådan. Jag har fattat en av grejerna med Anna Järvinen. Så skulle man kunna säga. Förr gillade jag inte riktigt Jag Fick Feeling. Men det har släppt nu. Tokhyllade uppföljaren Man Var Bland Molnen (visst måste man älska titlarna?) har väl bidragit en del, även om jag inte lyssnat på den ännu.

Ovanstående video har jag emellertid alltid älskat, från första gången jag hörde den och för en evighet framåt.

Jag skulle vilja säga att jag är för cool för att inte skita i sånt här, men vad fan

1 - Go to "wikipedia." Hit “random”
or click http://en.wikipedia.org/wiki/Special:Random
The first random wikipedia article you get is the name of your band.

2 - Go to "Random quotations"
or click http://www.quotationspage.com/random.php3
The last four or five words of the very last quote of the page is the title of your first album.

3 - Go to flickr and click on “explore the last seven days”
or click http://www.flickr.com/explore/interesting/7days
Third picture, no matter what it is, will be your album cover.

4 - Use photoshop or similar to put it all together. Preferably in a square format layout, like a nice old-timey vinyl album cover.

En svensk liger

Det här sånt här jag gillar att läsa om mellan alla långdragna men roliga presentationer av nya låtar på The Fader och stalkandet av olika "kända" svenskars Twitter-konversationer: ligern! Kolla hur stor den är! RRRRAOOOOWWWRRRR!