2011

SKIVOR

1. Britney Spears - Femme Fatale
2. Drake - Take Care
3. The Weeknd - House of Balloons
4. Alexis Weak - Till minne av
5. James Blake - James Blake
6. ASAP Rocky - LiveLoveASAP
7. Bon Iver - Bon Iver, Bon Iver
8. Anna Järvinen - Anna själv tredje
9. Clams Casino - Instrumentals
10. WU LYF - Go Tell Fire to the Mountain
11. Jonathan Johansson - Klagomuren
12. Active Child - You Are All I See
13. Deportees - Islands & Shores
14. Frank Ocean - Nostalgia/Ultra
15. PJ Harvey - Let England Shake
16. Mattias Alkberg - Anarkist
17. Ison & Fille - För evigt
18. Real Estate - Days
19. Terius Nash - 1977
20. Young L - Domo-Kun
21. Rihanna - Talk That Talk
22. Panda Bear - Tomboy
23. Aleks - Inte längre fiender
24. Kendrick Lamar - Section.80
25. Autisterna - Legender
26. Team Rockit - 1988
27. Rittz - White Jesus
28. Skriet - Det beslutande organet
29. Newkid - Alexander JR Ferrer
30. Ane Brun - It All Starts with One
31. Lady Gaga - Born This Way
32. CANT - Dreams Come True
33. Lo-Fi-Fnk - The Last Summer
34. Veronica Maggio - Satan i gatan
35. Kate Bush - 50 Words for Snow


LÅTAR (37 av låtarna på Spotify)

1. Duvchi – Turtleduvs
2. Britney Spears – Till the World Ends
3. Bei Maejor – End of the Night
4. Oskar Linnros – Vilja bli
5. Drake – Shot for Me
6. Ester Dean – Take You to Rio
7. Autisterna – Sov
8. James Blake – A Case of You
9. Bon Iver – Beth / Rest
10. Alexis Weak – Till minne av
11. Mattias Alkberg – Helgen v. 51
12. JoJo – Marvin's Room (Can't Do Better)
13. Derek Allen – Suspiria (with Top Billin)
14. Chris Brown – Beautiful People
15. The Weeknd – The Morning
16. ASAP Rocky – Peso
17. Drake – Look What You've Done
18. Aleks – Fruängen
19. Lo-Fi-Fnk – Nu Generation
20. Katy B – Katy on a Mission
21. Rebecca & Fiona – Hard
22. Lady Gaga – Heavy Metal Lover
23. Veronica Maggio – Finns det en så finns det flera
24. Jay-Z & Kanye West - New Day
25. Young L – Conscious Minds
26. Lil B – Motivation
27. Terius Nash – 1977 (Miss You Still)
28. Lena Philipsson – Idiot
29. Soulja Boy – My City
30. Britney Spears – Trouble for Me
31. Dream Team Rockit – Vit magi
32. Deportees – Medicate It Right
33. Terius Nash – Long Gone
34. Clams Casino – I'm God
35. Kelly Rowland – Motivation (with Lil Wayne)
36. Beyoncé – Countdown
37. Jhene Aiko – You vs. Them
38. Syd tha Kyd – Flashligt (with Lux)
39. ceo – Ave Maria
40. Zomby - Haunted
41. Gil Scott-Heron & Jamie xx – NY Is Killing Me
42. Soulja Boy – Tear It Up
43. Ane Brun – Do You Remember
44. Yelawolf – Throw It Up (with Gangsta Boo & Eminem)
45. Linnea Henriksson – Väldigt kär/Obeskrivligt ensam
46. Meek Mill – Tupac Back (with Rick Ross)
47. Veronica Maggio – Välkommen in
48. Grillat & Grändy – Vafan Händz?! (med Ison)
49. XV – Swervin' (Clams Casino Remix)
50. Agnes – Don't Go Breaking My Heart

ÅRETS TRE BÄSTA LÅTAR MER ELLER MINDRE DEDIKERADE TILL MAMMA

1. Drake – Look What You've Done
2. Aleks – Fruängen
3. Terius Nash – 1977 (Miss You Still)

KONSERTER

1. Prince på Way Out West
2. Bon Iver på Annexet
3. Jenny Wilson på Way Out West
4. Kanye West på Way Out West
5. Duvchi på Debaser Slussen

TV-SERIER

1. Louie
2. Parks & Recreation
3. Homeland
4. Breaking Bad
5. Danne & Bleckan

FILMER

1. The Tree of Life
2. Play
3. Apornas Planet: (R)evolution
4. Bridesmaids
5. Melancholia
6. Blue Valentine
7. Black Swan

SPEL

1. The Legend of Zelda: Skyward Sword
2. Portal 2
3. Batman: Arkham City
4. Super Mario 3D Land
5. L.A. Noire
6. Tiny Wings

TWEET

Av @flipflops, efter skjutandet av demokratiska politikern Gabrielle Giffords i Arizona, som många menar var en delkonsekvens av Sarah Palins hotfulla retorik: "So Palin & crew are feeling unjustly blamed for the actions of an extremist. Maybe they can ask Muslims for advice on how to deal w/ that."

GIF:s

1. http://i.imgur.com/4agaQ.gif
2. http://30.media.tumblr.com/tumblr_lwthqnByju1qccfsoo1_500.gif

INFRIADE JAG MINA LÖFTEN FRÅN FÖRRA ÅRET? (förra året listade jag saker jag missat under 2010, som jag skulle ta itu med 2011)

Sons of Anarchy, Men of a Certain Age, The Thick of It och Rescue Me och mycket annat
Njae, jag har sett första avsnittet av Sons of Anarchy (mycket bra!), men sen... not so much. De läggs på mitt Babels torn av TV-serier, spel, filmer, böcker och serier. Dock! The West Wing har jag kommit in på, samt sett hela Friday Night Lights. Asbra.

G-Side
Alltså... jag gillar G-Side! Men jag har inte lyssnat jättemycket på The One... Cohesive, och typ en halv gång på nya iSLAND. Det fastnar inte riktigt. Tycker nog inte rapparna är så kul, däremot skulle jag gärna höra producenterna Block Beattaz typ överallt.

MISSAT UNDER 2011

Björk
I och med Biophilia fanns ändå någon sorts chans att ta sig in i Björks värld, som ju är så lockande men... jag har fortfarande inte hört en hel låt av henne.

Black Mirror, It's Always Sunny in Philadelphia, Rescue Me, Sons of Anarchy etc...
Återigen, mest TV-serier som missats som stackas upp. Någon av dem blir nog av!

Årskrönika 2011 (Östersunds-Posten 31/12)

Vinden pinar mot fönstren och där ute är svarta spruckna grenar spridda över snön, gården ser ut som vaniljglass med chokladkross. Vissa hela träd har till och med fallit och ligger nu stilla, de som var så ståtliga och eviga. Men jag blir äldre, jag har bott i en annan stad i nästan ett år nu och för varje gång jag är hemma-hemma igen krymper min barndoms stora ögon alltmer. Jag har lärt mig att sånt som jag trodde var evigt och oomkullkastligt inte är det. Att allt får ett slut någon gång. Jag har lärt mig att ångest är centralt och oundvikligt. Rent teoretiskt - jag har nog inte själv förstått det inifrån och ut än.

2011 har varit ett år av snabba strömningar i samhällen som har rusat åt alla håll, från rörande vackra till blankt skrämmande. Demokrati tar sina första steg i Egypten och Libyen. I Europa tas begreppet, förvrids och används som ett argument för att hålla främmande kulturer ute. Man tror att demokrati är något vi äger själva, som vi själva ska definiera i kontrast mot annat. Anders Behring Breivik trodde att han försvarade sin demokrati. Men vi äger inte demokratin, vi deltar i den. Som Louis C.K. uttryckte det om livet självt i sin TV-serie ”Louie”, i ett avsnitt där han pratar med en vän som bestämt sig för att ta sitt liv: ”It’s not your life - it’s life. Life is bigger than you. Life isn’t something you possess, it’s something you take part in.”

Många personer har fallit och ligger nu stilla, de som var så ståtliga och eviga. Det är dels alla legendarer jag tänker på, jag inbillar mig att de var lite fler det här året. Men också en person i min närhet som var gammal hela mitt liv och nu inte finns längre. Hon var den första och därför kändes hela tillvaron skjuten åt sidan för en stund. Men jag är nog på väg mot att förstå ångestens oundviklighet och nödvändighet. Att man måste ta sig genom motgångarna för att komma ut på andra sidan. Det är ett begagnat koncept, men jag tror det handlar om att gå bakom det, förstå grunden till det och möta ångesten, försöka stirra stint in i den. Jonathan Johansson sjunger det vackrare på en av årets låtar, ”Stockholm”: ”Man måste bära sin sorg i armarna – man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå”.

Allt som faller kan vara hemskt, det kan vara vackert, det behöver inte vara något av dem. Men det förtjänar alltid att bemötas med en blick - statisk, flackande, tårfylld eller med kråkfötter runtom, så länge den är ärlig. Så ska jag försöka röra mig framåt i de nya åren.

(Publicerad i Östersunds-Posten 31 december 2011)

Drakes senaste vers till mamma

It’s like ’09 in your basement and I’m in love with Nebby
And I still love her but it fell through because I wasn’t ready
And your back hurt, and your neck hurt, and you smoking heavy
And I sit next to you, and I lecture you because those are deadly
And then you ash it and we argue about spending money on bullshit
And you tell me I’m just like my father - my one button, you push it
Now it's "Fuck you, I hate you, I'll move out in a heartbeat!"
And I leave out and you call me, you tell me that you sorry
You love me, and I love you, and your heart hurts, mine does too
And it's just words and they cut deep but it's our world, it's just us two
I see painkillers on the kitchen counter, I hate to see it all hurt so bad
But maybe I wouldn't have worked this hard
If you were healthy and it weren't so bad
Uh, maybe I should walk up the street, and try and get a job at the bank
Cause leave it up to me, J, and Neeks, we'll probably end up robbing the bank
Then Wayne calls on my phone, conversation wasn't that long
Gets me a flight to Houston in the morning
Oh it's my time, yeah, it's on
He's thinking of signing me, I come home
We make a mixtape with 17 songs
And almost get a Grammy off of that thing
They love your son - man, that boy gone
You get the operation you dreamed of
And I finally send you to Rome
I get to make good on my promise
It all worked out girl, we shoulda known
Cause you deserve it

Drake - Look What You've Done

TMA TMA TMA

Skriver fortfarande för TMA, senast om T-Pain och Britney Spears. Allt jag skriver där går att läsa på min "skribentsida". Hoppas att DU och DU tycker om!

Ungefär bästa låten jag vet just nu

Rapport från Way Out West (Östersunds-Posten 15/8)

Det börjar med en stor besvikelse i mitt bröst, den är svart och växer snabbt. Trots fyra omgångars erfarenhet av Way Out West, trots att vi insett att köandet måste startas redan innan bandet Low 21:00, trots att vi håller ut i kön i nästan två timmar – kommer vi inte in i Annedalskyrkan för att se James Blake. Tidigare år har man som oinsläppt kunnat stanna kvar och försöka fånga de toner som slinker ut genom kyrkans grova port, men vi vill inte ha den dämpade upplevelsen av denna årets skivdebutant. Då hade nog de lyriska blogghyllningarna vi läser redan två timmar senare gjort ännu ondare.

Det är kanske det enda reella kvarvarande problemet med Way Out West och dess strömlinjeformade festivalarrangemang – klubbspelningarna där de mindre artisterna spelar är nästan utan pardon helt knökfyllda, för att se det man vill måste man oftast vara ute minst en timme innan utsatt tid. Sättet arrangören Luger har valt att tackla problemet i år lämnar mycket att önska – de har, exklusivt för de som har iPhone och Way Out West-appen, ordnat så att alla klubbspelningar markeras med antingen en grön, gul eller röd lampa som indikerar låg, medel respektive hög besökskapacitet. Det dröjer ändå inte lång tid förrän nästan samtliga klubbspelningar är rödmarkerade och vi alla är tillbaka på ruta ett. Nya, större lokaler eller temporära utbyggnationer av de redan etablerade kanske vore en väg att gå i stället.

Vi lyckas emellertid slicka såren temporärt efter Blake-besvikelsen och tar oss i väg till Nefertiti där nya Sincerely Yours-hajpen Team Rockit spelar. Konserten är ett eko av deras skivbolagsbossar The Tough Alliances hatälskade playbackröj från ett par år tillbaka. Team Rockit spelar mest sina låtar från fascinerande debutskivan ”1988”, rakt upp och ned, och rappar rätt slappt över dem, men beatsen – producerade av jj:s Joakim Benon – är märkvärdiga, tunga och vackra som blåvalar. I just titellåten ”1988” vibrerar bröstkorgen med basen och trumman medan en samplad samesång ljuder över allt. Kort efteråt kliver en forna Sincerely Yours-artist på, förr känd som Jonas Game med pop på engelska, nu som Jonas Lundqvist med pop på svenska. Även här hörs en fantastisk, diger ljudbild, framtagen av en av landets främsta producenter – Rasmus Hägg. Och Jonas Lundqvist sjunger fortfarande som om han ska dö i natt, som om det var det sista han gjorde.

Jenny Wilson tar andan ur oss alla så fort hon bara visar sig på scenen. I stiligt svart och vitt, stor böljande hatt och handskar från en skelettkostym svassar hon ut på Linné-scenen som en av de första artisterna under de två ”riktiga” festivaldagarna. Bara hennes lillasyster Sara, iskallt ball i solglasögon och stadigt strummande på basen, slår henne i ren coolhet. Ibland. Resten av bandet består av en fantastiskt uppspelt och skicklig multiinstrumentalist, två batterister och Tensta Gospel Choir. Det blir en konstant storm av ljud som går i cirklar från scenen och slår med full kraft ut mot oss. Vi klappar som hypnotiserade med i den tunga takten i ”Anchor Made of Gold”. Man får nästan nypa sig i armen, så bra är det.

En annan drömlik upplevelse är den då Prince levererar kanske tre dussin låtar som om det fortfarande var 80-talet – nej, rentav bättre än då. Det kvartslånga eposet ”Purple Rain” låter precis som jag har tänkt mig, men ingen var nog redo på detta formbesked från 53-åringen. Hans röst, rörelser och gitarrspel är helt oklanderliga och evigt imponerande. Ett väckelsemöte för 20 000 människor.

Prince eviga extranummer pågår fortfarande när vi promenerar från Slottsskogen till Nefertiti igen. SBTRKT spelar där klassiskt brittiska klubblåtar med själfull, smäktande sång över, fast live i stället för ihopmixat. Det låter lite som torsdagens missade James Blake med en BPM-injektion och den förlust av subtilitet som följer med. Aaron Jeromes vackra röst ekar i varje skrymsle av Nefertitis trånga lokal och det är mer än något annat soundtracket till en vemodig klubbkväll.

Sista dagen inleds av The Tallest Man on Earth, en av bokningarna som dök upp i grevens tid på festivalens hemsida, men många har likväl tagit sig fram till hettan framför Azalea-scenen. Det som står ut är en pianoversion av ”Like the Wheel”. Solen steker men det känns som någon annans skinn som bränns när Kristian Matsson liksom river fram den sorgsna balladen ur sin strupe.

Den stora finalen på lördagskvällen är förstås Kanye West. Det är svulstigt, överviktigt och ofta bara för mycket. En brontosaurus till show delad i tre akter. Men det görs också så vackert, så spännande, så livsingjutande. Kanye står på toppen av en fem meter hög rökpelare ute i publiken. Kanye springer runt på scenen - svetten lackar hela hans kropp - och skriker ”I'm, I'm sky high!”. Kanye trummar med stigande intensitet och galenskap på en sampler, klädd i illrött läder på en vit piedestal medan dussinet ballerinor dansar på sätt som kroppen inte borde klara av. ”Runaway”, hans kanske ärligaste, mest självhatande och vackraste låt hittills, tar sig långt in i hjärtat. Där vrider den om när han ändrar texten i slutet till ”don't you let her run away”. Det är storslaget och vackert, med ljusexplosioner i skyn och kroppen.

(Publicerat i Östersunds-Posten 15 augusti)

Throw me away!

Jag har börjat skriva för fina onlinemagasinet Throw me away, där min första text blev något slags resedagbok från den tågluff genom Europa jag var på med två kompisar nyligen. Den hittar man antingen via startsidan, eller direkt här.

LADDA

Summering av Peace & Love

Ljuset och luften, grå men ren och sval, tycks gå igenom hela Borlänge på söndagsmorgonen och renar upp allt en bit. Ett slags vårstädning som sker i det tysta runtom alla återigen campingpackade och till tänderna bakfulla hemvändare som styrt kosan mot stadens resecentrum. En fot före den andra.

Det tar ett tag att samla intrycken från fyra dagars musikfestival och den perfekta storm av fest, överprismat och alkohol (och fred och kärlek, för den delen) det för med sig. Men man återkommer förstås alltid till de stora musikaliska ögonblicken.

När Håkan Hellström stänger hela festivalen på lördagskvällen är det i en vit militärjacka med märkliga tyglappar på och en hög svart hatt som kröner hans vackra men aningen anakronistiska krull. Och jag trodde jag skulle vara trött vid det här laget, vid den fjärde-femte-sjätte-sjunde (?) omgången han sjungit för mig och de där andra sisådär 40 000 personerna som hamnar i periferin. Men han gör verkligen en oklanderlig toppkonsert, det enda som saknas är hans vackraste visa "Jag vet vilken dy hon varit i".

"Jag vet vilken Gry hon varit i" får vi däremot höra tidigare under kvällen då Filip och Fredrik håller låda i Gracelands fullpackade klubblokal med något slags standup uppblandat med egna humoristiska, mer eller mindre plumpa versioner av kända låtar. Långt ifrån plumpt känns det på onsdagen, då min personliga Peace & Love-premiär sker i och med Serenades. Markus Krunegård och Shout Out Louds-sångaren Adam Olenius har med sig ett åttamannaband där en stråktrio är största behållningen, de ger tyngd till varje ton. I synnerhet hitsingeln "Birds" slår hårt; dammet börjar yra från Venus-scenens grusplan. Aningen märkligt försvinner dock en tredjedel av publiken så snart låten är avslutad. Ah, the restless youth.

Senare går jag in på näst största scenen Fantasias gräsfält till tonerna av "Sadness Is a Blessing". Det är mer än bästa låten på Lykke Lis senaste skiva, det är mer än en av årets tio bästa låtar - det är en oändligt sorglig ballad, en skinande och mörk tromb som följt mig i ett halvår och nu sväller och tar över Borlänges hela luftrum. Kroppen känns statisk, sorgsen och stark.

Oskar Linnros gör möjligtvis sin bästa konsert hittills när han intar tredje största scenen Eldorado på torsdagen. Bandet har blivit väldigt tight och Linnros tycks ha övat ännu mer med sin kritiserade (av andra men mest sig själv) sångröst. Utöver de vackra och vaggande "Vilja Bli" samt "Annie Hall" spelar han som en av höjdpunkterna en helt ny låt, snabb, soulig och lovande för framtiden.

M.I.A. står under fredagen för, om inte festivalens bästa, dess otvivelaktigt coolaste spelning. Hennes avancerade och uppfuckade scenshow kommer inte riktigt till sin rätt i dalasommarens kvällsljus, men musiken är en ostoppbar kraft som aldrig slutar. Från tyngsta "Galang" till en förlösande "Paper Planes" som vi faktiskt orkar med EN gång till. Det känns här och nu som inget annat.

Det allra största, festivalens höjdpunkt, kommer redan på torsdag kväll, efter att M.I.A.-ruset lagt sig, med The Arks avskedskonsert. De väljer att sluta på topp, förklarar Ola Salo på scenen, och gör därför en sista turné för att säga farväl. Ett av turnéns främre stopp måste detta vara, då DalaSinfoniettan backar upp den utlevande sextetten. I avslutande "Calleth You, Cometh I" ilar stråkarna i luften och hela kroppen fylls av kärlek och glädje. Ola Salo är presidentlik när han stint tittar ut över publikhavet och in i allas ögon på samma gång. På många sätt är The Ark ett perfekt flaggskeppsband för just Peace & Love och dess agenda. Det brinner verkligen innerligt om hela Ola Salos person när han predikar om det ljuva livet, fred och kärlek och allt sånt som kan tyckas klyschigt men som just här och nu känns som det absolut viktigaste att ha i ens innersta. Det är en ynnest att få uppleva.

Publicerad i Östersunds-Posten 3 juli.

Konsertrecension: Bob Dylan på Peace & Love

Bob Dylan
lördag 20:30
Betyg: 2

Åh Bob, kan du inte ge dig själv en paus nu? Åk upp till någon stuga i bergiga USA eller Kanada, andas luften, drick mycket te, sov och läs i hängmattan. Kanske, bara kanske, att du spelar in en ny "Nashville Skyline"? För det här fungerar inte längre. Vad sjunger du? Vi hör inte orden under alla ansträngda och svedda stackars stämband. Vi känner inte igen en enda låt! Ditt band är så habilt det bara går, men vi somnar nästan här, medan "Tangled Up in Blue" går obemärkt förbi i åtminstone tre minuter innan vi inser att det är just DEN evinnerligt vackra låten du här gör till hissmusik med inslag av döende kråka som på något märkligt sätt lärt sig engelska. Det är stort att se dig, det är det, men vi vill nog i all ärlighet inte höra dig. Inte så här. Tack för evigt men nej tack ikväll.

Publicerad i Östersunds-Posten 3 juli.

Konsertrecension: Säkert! på Peace & Love

Säkert!
lördag, 19:15
Betyg: 4

Annika Norlins röst är borta, nästan helt och hållet. I mellansnacken får hon bara fram konturer av ord, man får spetsa örat och ta till vara på de kluster av konsonanter man kommer åt. Med sången är det bättre; Norlin har ju aldrig riktigt låtit rösten spännas i alltför höga bågar och de lågmäldaste låtarna fungerar därför också bäst ikväll. Hon ska ha kudos för att hon kör på där många artister hade ställt in och åkt hem.

Med ett supertight band kommer man också långt. De spelar så rent och fint att övergången från CD-musiken som spelas innan konserten till livedito inte ens märks först. Eftersom jag sitter så bandet skyls av publiken tror jag att först det är studioversionen av "Jag grät mig till sömns efter alla dar" som spelas från CD. "Precis som på skiva!" är en uttjatad kvalitetsmarkör men likväl giltig, i synnerhet i ett musikklimat som det rådande, där artistens framgång i stor utsträckning hänger på liveframträdanden.

Det är en fin shuffling av de två Säkert!-albumen vi bjuds på, tillsammans med avstickare som hennes skickliga tonsättning av Sonja Åkessons "Åkej". Och även om de lugnare låtarna som sagt mest är de som låter bäst just ikväll, ilar det till som allra mest i jämställdistsmockan "Allt som är ditt". Det känns viktigt, rätt och vackert att Annika Norlin bränner bort det sista av sin röst i ljuvlig affekt: "Dom jävlarna ska skjutas!". Mer kan jag nog inte begära av en svensk artist i dag. Hon är en av, om inte den allra främsta vi har.

Publicerad i Östersunds-Posten 2 juli.

Konsertrecension: Henrik Berggren på Peace & Love

Henrik Berggren
fredag, 21:45
Betyg: 3

Jag bör göra avbön här. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på Broder Daniel, har ingen djup relation till dem som min gamla vän Martin, inga spår av svarta tårutspädda stjärnor på dessa kinder. Men där finns ju "Shoreline". Där finns "When We Were Winning" och där finns, by god, "No Time for Us". Det är eviga pelare av ljus, och mörker för den delen, som inte går att bortse från. Därför går Henrik Berggren in på scen, framför en modest publik till antalet, med förväntningar. Det har tisslats och tasslats om en soloskiva av honom i år, om nydanande pop på svenska. Jonas "Game" Lundqvist ska ha gråtit när Berggren har spelat nyskrivna gitarrslingor över telefonen. Och detta är alltså debuten under artistnamnet Henrik Berggren, ikväll, på Peace & Love.

Han har en magnifik scenutstyrsel. Håret hänger ut som lav ur en mjuk svart luffarhat, på kroppen sitter en svart filtponcho över en - vad annars - vit- och svartrandig långärmad t-shirt. Pandakejsaren är tillbaka. Men han försöker inte ens luras, hans kläder är desamma som förut. Han spelar, tillsammans med en trumpetist och en basist, enbart Broder Daniel-låtar. Däri ligger besvikelsen.

Men så kommer förstås pelarna. "Shoreline", främst. Henrik rörs på skärmen och vi rörs med honom. En gåshud jag först inte är medveten om kryper sig upp från vaderna och stannar någonstans mellan skulderbladen. Det är ett innerligt ögonblick. Men jag hade väntat mig något nytt.

Publicerad i Östersunds-Posten 1 juli

Konsertrecension: Veronica Maggio på Peace & Love

Veronica Maggio
torsdag 15:30
Scen: Fantasia
Betyg: 3

Solen har stekt så allas hud känns som på bristningsgränsen, sisådär 15 000 brända kabanosser på Fantasias gräsfält (Peace & Loves näst största scen). Men medan Veronica Maggio marscherar ut kommer moln och vind och svalkar. Och även om få återkommande medieepitet varit mer irriterande och inkorrekta för henne än "sval" är det så Veronica Maggios musik framstår nu. En sval bris. Låtarna vispar litet i vinden och har svårt att bära upp Fantasia-scenens storlek, man undrar om tonerna ens når ut till dem längst bak när de späs ut över alla tusentals kvadratmeter.

Maggio river likväl av ett koppel av hits från hennes andra och tredje skiva och jublet stiger allt högre. "Snälla bli min" blir, aningen oväntat, största allsången under konserten. Den uppgivna balladen tycks ändå nå över allt och till alla, det är en finstämd stund. Till höger vänder sig en tonåring mot sin kille och sjunger nästan hela första versen till honom innan han suckar och vrider hennes huvud tillbaka mot scenen.

"Det här är tredje gången på Peace & Love för oss", förklarar Veronica Maggio i sitt första mellansnack. "Scenerna har liksom vuxit varje gång... Jag hade lovat mig själv att ta en stund för att ta in allt." Det gör hon, och hon måste ha en storslagen syn framför sig. Det är hon värd.

Publicerad i Östersunds-Posten 30 juni.

Oskar Linnros finaste låttext

Jag ska bli någon annan
Om du står ut bara en natt till, snälla sov
Låt mig kyssa din panna
Som hallå, ja jag har fel, vet jag lever så fel så förlåt

För i dag, för i morgon och för igår

Tills jag blir någon annan
Lär du få samma tomma paket med papper på
Jag försöker förvandlas
Men jag går i repris
Och vår himmel är oskyldigt grå

Som i dag, som i morgon och som igår

(Låt mig gå, låt mig gå)

För i dag, för i morgon

För i dag, för i morgon

För i dag, för i morgon och för i går

(Lyssna här)

Sånt e livet

Even when my luck is down
I take joy in knowing that our love grows
But if my vices are a burden
Please don't let me off
Cast me from your home

'Cause lately I've wronged you
And not been on your side, love
Maybe I've been gone
Please don't ask me why

I turn away just when you want me
And I know that home is where you want me
There's not much for me there

Never gave a thought to an honorable living
Always had sense enough to lie
It's getting hard to keep pretending
I'm worth your time

Never gave a thought to an honorable living
Always had sense enough to lie
It's getting hard to keep pretending
I'm worth your time

'Cause lately I've wronged you
And not been on your side, love
Maybe I've been gone
Please don't ask me why
Please don't ask me why
Please don't ask me why
Please don't ask me why

Krönika: Hjärnan tömdes och det susade kallt genom tinningarna

Legender dör stup i kvarten. Det tänker jag i en bil som skumpar på vägar av skiftande kvalitet och ålder, på väg mot Östersund. Åker förbi vägskyltar, riktiga i sån där skimrande plåt, som pekar mot byns pizzeria som vore det en egen liten geografisk angelägenhet. Jag återvänder uppåt från Stockholm för att packa flyttlådor som ska neråt och för familjen man kramas och pratar med, uppdaterar och uppdateras av. Och jag tänker på Gary Moore, Teena Marie, Nate Dogg, Elizabeth Taylor och Per Oscarsson i elden, någon har jag säkert glömt men alla har de försvunnit ur världen i år. Redan! Liemannen eller vem eller vad det nu är ligger inte på latsidan.

Sådär putslustigt skriver jag om döden för att den har aldrig legat mig nära. “Sleep is the cousin of death” rappade Nas för 17 år sen men jag har sovit gott i 23 år utan en längre tanke på den. Knappt någon olycka har fallit över mig och de mina, vi är så skonade så. Men så ringde pappa för ett tag sen och vi uppdaterade som vanligt varandra på vad som händer här och där, i nord och syd, innan han fick fram att Bigge dött. Bara två timmar innan vi pratade. Hon var väldigt gammal och somnade in lugnt och det kom väl inte som någon överraskning, var första reaktionen. Men det skakade mig lite. Jag fick stanna upp och stirra in i den stockholmsgula väggen i mangelrummet där jag satt, hjärnan tömdes och det susade kallt genom tinningarna.

Veckor senare tänker jag fortfarande att hon inte var allestädes närvarande i mitt liv så rent krasst blev det inte någon omisskännlig förlust. Min vardag lunkade dagen efter på som vanligt med förkylning och hastig frukost och tunnelbana och skola. Men jag saknar henne. Nu finns hon inte längre, det skriver jag men vet inte om jag riktigt insett ännu. Efter ett tag sjunker det in, har jag hört, eller aldrig riktigt. På väggen vid mamma och pappas skrivbord sitter nu en bild från i somras på mig och henne och man ser på de där rödlätta puffarna under mina ögon att jag nog var lite bakfull den dagen. Ovärdigt, tänker jag först men inser att sånt är livet. Så omöjligt att planera när allt kommer omkring.

Krönika publicerad i Citymagasinet den 15 april.

Skivrecension: Autisterna - Legender

Autisterna
Legender
Skivbolag: Groover Recordings
Betyg: 4

Autisterna erbjuder inget unikt, nytt, spännande, eggande. Här finns ingen Jamie xx som låter 90-talet eka i en upphackad oljetrumma. Ingen sprakande ungdomsrörelse som kontroversnarkomanerna i Los Angeles-kollektivet OFWGKTA har startat. Autisterna är ett svenskt popband som gillar att göra fina popskivor. Det räcker långt. De fyller ett visst behov – av rak, vacker svenskspråkig musik.

Producenten Mattias Glavå, med flera Håkan Hellström-, Broder Daniel- och Anna Järvinen-album bakom sig, har hjälpt gruppen att lyfta högre än 2008 års fina debut Sista Scenen. Det finns nu en annan rymd i arrangemangen, låtarna är vackra luftslott som aldrig någonsin rasar. Man trivs inuti dem. Drömmer sig bort i vissa rader och melodier.

Per-Olof Stjärnered sjunger på ett sätt som i dag är ovanligt och därmed sympatiskt. Bland manliga sångare, särskilt på indiemarker, finns en ovilja till att låta för dominant, för mörkröstad. För vissa är tenoren självklar och naturlig - hör exempelvis ceo:s saliga pojkröst. Men många krystar sig och bryter stämbanden på hälften på väg till änden av tonartsregnbågen. Androgynitet är per definition vacker och intressant, men ansträngd blir den särdeles misslyckad. Stjärnered går åt motsatt håll - han omfamnar sitt mörka tonläge och sjunger på ett varmt, romantiskt sätt. Varje låt ges en speciell lyster av den där rösten.

Som bäst är Autisterna på avslutande låten ”Sov”. Över Erik Englunds dystert vackra, liksom autonoma piano sjunger Per-Olof Stjärnered poetiska rader som skrivna av den ursprunglige autisten Stig Larsson själv: "Torget blir som besatt, nån är där varje natt, och skriker i vargatimmen om hål i världsrymden, som kommer sluka oss syndare". Jag identifierar mig kanske inte med texten men rörs djupt, varje gång. Och det är väl det största.

Publicerades i Östersunds-Posten 2 mars 2011.

2010

SKIVOR

1. Kanye West – My Beautiful Dark Twisted Fantasy
2. Drake – Thank Me Later
3. Oskar Linnros – Vilja Bli
4. Beach House – Teen Dream
5. The Radio Dept. – Clinging to a Scheme
6. Arcade Fire – The Suburbs
7. Håkan Hellström – 2 Steg från Paradise
8. The-Dream – Love King
9. Hot Chip – One Life Stand
10. Diddy – Last Train to Paris
11. Big Boi – Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty
12. Tare Lugnt – Tare Lugnt IIII
13. Stornoway – Beachcomber's Windowsill
14. ceo – White Magic
15. Säkert! – Facit
16. The Tallest Man on Earth – The Wild Hunt
17. M.I.A. - /\/\ /\ Y /\
18. Girls – Broken Dreams Club
19. Jaheim – Another Round
20. R. Kelly – Love Letter
21. Yeasayer – Odd Blood
22. The Pack – Wolfpack Party
23. Tove Styrke – Tove Styrke
24. Robyn – Body Talk
25. Trent Reznor & Atticus Ross – The Social Network
26. Daft Punk – TRON: Legacy
27. Fat Joe – The Darkside Vol. 1
28. Rick Ross – Teflon Don
29. Anna von Hausswolff – Singing from the Grave
30. Rihanna – Loud
31. Lil Wayne – I Am Not a Human Being
32. Bandjo - Bandjo
33. jj – Kills
34. Vampire Weekend – Contra
35. Joanna Newsom – Have One on Me
36. Sail a Whale – A Documentation
37. Ciara – Basic Instinct
38. Curren$y – Pilot Talk
39. Anna Järvinen, Lena Swanberg, Annika Norlin m. fl. – Sonja Åkesson tolkad av…
40. Orup – Född i November
41. Monty – 2010
42. Simon Emanuel – I Simon Tid
43. Francoise Hardy – La Pluie Sans Parapluie
44. Peter Gabriel – Scratch My Back
45. J. Cole – Friday Night Lights

LÅTAR (39 av låtarna på Spotify)

1. Oskar Linnros - Från och med Du
2. Säkert! – Fredrik
3. The-Dream – Panties to the Side
4. Drake – Fall for Your Type (Same Mistakes)
5. Kendal Johansson – Blue Moon
6. Håkan Hellström – Jag Vet Vilken Dy Hon Varit I
7. Nicki Minaj – Roman’s Revenge (with Eminem)
8. Oskar Linnros – Genom Eld
9. Arcade Fire – Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)
10. Keke Palmer – The One You Call
11. Drake – Find Your Love
12. Kanye West – Runaway (with Pusha T)
13. Justin Bieber – Runaway Love
14. The Radio Dept. – Never Follow Suit
15. Yeasayer – Madder Red
16. Kanye West – So Appalled (with Jay-Z, Pusha T, CyHi da Prynce, RZA & Swizz Beatz)
17. Trey Songz – Already Taken
18. Robyn – Dancing on My Own
19. Beach House – Walk in the Park
20. Girl Unit – Wut
21. Rihanna – What’s My Name (with Drake)
22. Lil Wayne – 6 Foot 7 Foot (with Cory Gunz)
23. Ciara – Heavy Rotation
24. Chris Brown – Deuces (Remix) (with Drake, T.I., Kanye West, Fabolous, Rick Ross & André 3000)
25. James Yuill – First in Line (D. Lissvik Remix)
26. Robyn – None of Dem (with Röyksopp)
27. Stornoway – Fuel Up
28. M.I.A. – Tell Me Why
29. Anna von Hausswolff – Old Beauty / Du Kan Nu Dö
30. Daniel Adams-Ray – Gryningspyromanen
31. Säkert! – Köttet Är Svagt
32. The Tallest Man on Earth – Kids on the Run
33. Yelawolf – Pop the Trunk
34. Ariel Pink – Round and Round
35. Oskar Linnros – Från och med Du (Adrian Lux Remix)
36. jj – Let Go
37. R. Kelly – Lost in Your Love
38. Cocknbullkid – Hold on to Your Misery (D. Lissvik Remix)
39. T-Pain – Reverse Cowgirl
40. Soulja Boy – Bang Bang
41. Big Boi – Be Still (with Janelle Monae)
42. Vintergatan – Ny Värld
43. Alexis Weak – 112
44. Korallreven – The Truest Faith (Sail a Whale Remix)
45. Eminem – No Love (with Lil Wayne)

FILMER

1. A Single Man
2. Inception
3. Fish Tank
4. Scott Pilgrim vs. The World
5. Snabba Cash

TV

Louie S01E09 - Bully

SPEL

1. Super Mario Galaxy 2
2. Limbo
3. Red Dead Redemption
4. Halo: Reach
5. Call of Duty: Black Ops
6. The Legend of Zelda: Spirit Tracks
7. Singularity

KONSERTER

1. The XX på Brew House i Göteborg
2. The Tallest Man on Earth i Annedalskyrkan på Way Out West i Göteborg
3. Robyn på Peace & Love i Borlänge
4. Jay-Z på Peace & Love i Borlänge
5. Beach House på Debaser Medis i Stockholm
6. Graham Patzner på nån klubb i San Francisco
7. Håkan Hellström på Annexet i Stockholm

RÖSTER

1. Victoria Legrand/Kendal Johansson

INFRIADE JAG MINA LÖFTEN FRÅN FÖRRA ÅRET? (förra året listade jag saker jag missat under 2009, som jag skulle ta itu med 2010)

Mad Men
Yes! Har sett ikapp till senaste avsnittet och älskar det mestadels.

Jeanette Lindström
Japp, har lyssnat mycket på Attitude and Orbit Control och var på en skitbra konsert hon hade på Storsjöyran.

Typ alla serier Kjell Häglund listade i sin topp 30-lista för 2009
Jag tänkte då i huvudsak på Sons of Anarchy, Men of a Certain Age, Lost, The Thick of It och Rescue Me. Well, av dem är det bara Lost jag sträckkollade i somras och verkligen myste med. Nej, den är inte skitbra, den är väldigt ojämn, men ett visst avsnitt innehåller kanske TV-historiens största ögonblick. I PRINCIP! Se det. Lovar mig själv att ta igen alla de andra, så de hamnar här:

MISSAT UNDER 2010

Sons of Anarchy, Men of a Certain Age, The Thick of It och Rescue Me. Och säkert en massa annat.

G-Side
Alltså, jag har skaffat allt de gjort men fattade aldrig riktigt hypen. Föll inte handlöst för Huntsville International. Har förvisso inte lyssnat SÅ mycket heller. Det var först på tåget hem från Stockholm nu igår då jag lyssnade igenom sprillans nya The One... Cohesive (släpptes 1 januari 2011!) som jag insåg storheten hos dem och i synnerhet hos producentduon Block Beattaz. En skitbra skiva, redan under första lyssningen. Det inser man direkt. Får se om jag utifrån den kan återvända till Huntsville International och Starships & Rocketz.

Konsertrecension: Trinity på Gamla Teatern

Trinity
2010-11-04
Gamla Teatern

På min cykel ner mot Gamla Teatern lyssnar jag på Lil Waynes senaste skiva. Hans studsande rytmer och kaxiga röst får blodet att rusa medan jag trampar. Kontrast är det minsta man kan kalla vad som sker när jag äntrar teatersalongen till ett Trinity som just satt igång.

Andreas Hellkvist är kvällens anförare, där han sitter vid sin orgel som en vuxen Harry Potter i kammat hår. Och det han åstadkommer med sina händer är inget annat än magi. Fingrarna flänger hit och dit, ibland tycks de inte ens vidröra tangenterna men likväl kommer toner ut. Dessa toner som förvandlar Gamla Teatern till ett 30-talets New York-hak dränkt i rök och ljummet ljus. Eller en guldkantad salong i Las Vegas. Eller ett kapell i Bispgården? Var person drömmer nog olika. Musiken har likväl en behagligt eskapistisk effekt.

Viktigt för att inte bryta förtrollningen är nog att ständigt variera, inte låta publiken tröttna. Och visst serveras vi allt möjligt; redan i första set kommer fartiga historier som "Puttin' on the Ritz" och "Paris Eyes" blandat med en renodlad ballad som "Old Folks". I den senare är det som om varje ljus i lokalen sakta skruvas nedåt medan mina blodceller till slut stannar upp, lägger sig till vila. Karl Olanderssons vackert molokna trumpet flyter lugnt på ytan medan Ali Djeridis trummor försiktigt bubblar upp då och då. Hellkvists orgel är det varma vattnet och man sjunker sakta ned.

Klientelet är till lejonparten män strax innan, i eller efter pensionsålder. I pausen mellan konsertens två set väntar man sig att de mest ska vända sig mot varandra runt borden och börja surra, kanske ta en öl till. Men de sitter spänt som tonåriga popfans medan Andreas Hellkvist går runt och hälsar. "Du... balladen var skitbra!" hör jag en 60-plussare säga till honom. Musik kan ha en så sympatiskt avväpnande effekt.

Kvällens eldprov, som bandet kallar det, är när de framför Joey DeFrancescos BPM-fest "Reboppin", som i sig är en version av Ray Nobles "Cherokee". I synnerhet Karl Olandersson imponerar stort med oerhörd lungkapacitet och frenesi i fingrarna. Hellkvist och Djeridi är förstås inte sämre och det är bredvid "Old Folks" kvällens främsta nummer. Det blir klart när de senare gör Duke Ellingtons standard "In a Mellow Tone" att Trinity briljerar oavsett om de spelar egenkomponerat eller andras alster. En bländande uppvisning.

Jack jävla Bauer

Random scen ur säsong åtta, spoilersanerad: kvinna blir slagen av man, hon knivhugger honom i ögat och ett dussin gånger i bröstet, Jack kommer in, hon råkar hugga honom i magen varpå han faller ihop, ny man kommer in med gevär i högsta hugg, Jack tar kniven ur sin mage och kastar i mannens hals. Tjugo sekunder senare sätter han ett plåster på magen och fortsätter sin eviga kamp.

Jag älskar Jack Bauer. Jag älskar 24.

Naturen

Jag har under de senaste två veckorna läst Caroline Ringskog Ferrada-Nolis bok Naturen. Den kom ut i höstas och när jag var klar pussade jag ryggen för den var så bra.

Människor kan lätt förfasa över när böcker av detta slag (alltså "inte positiva", i klassisk mening) är självbiografiska. Hur kan hon vara så bitter, så cynisk? Hon måste vara helt död inombords, usch! Först förstår jag inte varför Naturen nödvändigtvis skulle vara självbiografisk - för att huvudpersonen är kvinna, runt samma ålder som författaren och har bott på samma ställen? (Nu vet jag förvisso inte om det här är kritik som lagts fram mot just den här boken. Men det har synts i liknande sammanhang förr.)

CRFN har snarare skapat ett annat... psyke här. Än sig själv. Tror jag. Sen tycker jag det är förlösande att läsa (och skriva) cynism. Renande, som Sigge Eklund sa en gång om Stig Larssons Autisterna. Nu har jag inte läst Autisterna men jag tror inte Stig Larsson någonsin blivit lika personligt kopplad till sin prosa som jag tror CRFN och andra kvinnor blir. Kvinnliga konstnärer har ett ansvar och det. Att tänka på hur de framstår och så. Medan män, som bekant, har sin frihet att vältra sig i. Nej, Erika är någon annan att gå in i, både för CRFN som författare och för mig som läsare. Naturen låter mig uppleva en mentalitet jag egentligen har långt till men som jag här kommer nära. Jag tycker det är fascinerande. Fascinerande och förlösande.

Och den är så rolig! Som Jan Stenmark fast bättre:

"- Vad tycker du om horor, sa han och smalnade med ögonen som om han frågat något fantastiskt."

Språket är jättebra. Jag ska inte säga levande (för vad fan är det?) men nyckfullt och samtidigt så genomtänkt. Smart. Alldeles otvunget också, med engelska och "slang" där det passar bättre - och är roligare - än proper svenska. Liknelserna (och de få metaforer som finns, tack för det) känns aldrig sökta utan är alltid omedelbara och samtidigt så... spännande! Man vet inte vad som ska komma härnäst. Grisklövar och hockeyhandskar till händer eller björkar som står och hänger som smala unga bögar i vita jeans.

Men vänta lite nu. Stycke två och tre här skrev jag när jag var halvvägs in i berättelsen. För sen blir boken något annat, uppenbart självbiografisk. (Sen använde jag mest biografiska tolkning-snacket som en förevändning att ta upp Stig Larsson-gate.) Uppenbart självbiografisk inte för att jag vet så mycket om CRFN:s bakgrund utan för att saker kommer in här som känns omöjliga att fabricera. Boken växer och blir stor och svallande av känsla. Så känns det inom mig åtminstone. Den begär plats i mitt bröst, det jag läser är viktigt och handlar om livet nu.

Tar man av bokens omslag blir den jättefin i en perfekt grönfärg. Pärmens yta känns dessutom behaglig mot fingrarna i sin lilla strävhet. Att läsa Naturen är, kort och gott, en bra upplevelse och jag applåderar Caroline Ringskog Ferrada-Noli.